Krönika: Fram för fler pastischer inom arkitekturen

Bilderna i inlägget är från Jakriborg, ett område med tydliga historiska influenser. En pastisch.

 

En pastisch är, enligt wikipedia, något som i stil eller utförande är följsamt eller tydligt inspirerat av en äldre stil eller av ett specifikt äldre verk. (En konstnär kan måla "som Rembrandt" under eget namn.) En pastisch kan också låna detaljer från olika konstverk och ställa samman dem på ett nytt sätt. Pastischer förekommer också inom andra konstyttringar såsom musik, litteratur, film, teater och arkitektur. Så långt Wikipedias definition.

Inom alla kreativa konstformer är det närmast en självklarhet att man i sitt skapande inspireras av tidigare gjorda verk. Allra mest tydligt är det kanske inom mode och musik. Men också inom grafisk form, konst, teater och litteratur. Frågan är om det ens är möjligt att undvika att göra det. Inom den svenska arkitektkåren används ordet pastisch däremot närmast som ett skällsord. Åtminstone när man talar om nya hus som lånar drag av någonting som ritats innan den s k modernismen och den avskalade s k funkisstilen slog igenom i slutet på 1920-talet.

Arkitekter som bryter mot denna "grundlag", och som dristar sig att låta sina verk inspireras av de arkitektoniska verk som uppfördes t ex av de gamla grekerna, romarna eller kanske av någon av de strålande arkitekterna på 1500-, 1600-, 1700- eller 1800-talet, får bereda sig på att bli närmast hånade och utfrysta av kårkollegorna. Detta är ett allmänt känt faktum. Och arkitekter som vågar bryta mot detta kårtabu är därför tyvärr få. Åtminstone i Sverige.

Ett lysande undantag är det omtalade projektet Jakriborg i Staffanstorps Kommun. Istället för att bygga ännu ett modernt bostadsområde har de två bröderna, Jan och Krister Berggren i Jakri AB, här försökt skapa en gammaldags stad med mjukt svängda kullerstensgator och torg, slingrande gränder och hus vars höga gavelspetsar pekar mot himlen. Projektet, som bär tydliga drag av den gamla hansastaden och alltså är just en pastisch, har fått en nästan unison arkitektkår att sätta kaffet i vrångstrupen i sin iver att förlöjliga och häckla det. Medan människorna som flyttat dit älskar det. Visst är det märkligt?

Än märkligare blir arkitekternas attityd att förstå när man tittar på merparten av den till förvillelse likartade arkitektur som idag till synes utan hänsyn till omgivning och plats smälls upp i våra städer. Från norr till söder. I småstad som storstad. Stora fyrkantiga, avskalade lådor i svart och grått, glas och betong. Höghus. Punkthus med indragen kungsvåning. Arkitektur som sägs ”spegla vår tid” , som skall ”sticka ut” eller sätta just vår ort ”på kartan”. Som om den inte redan fanns där.

Nyfunkis är idag ett stilbegrepp som kommit att bli något av nutida arkitekters kärleksbarn. Men vad är då nyfunkis om inte just själva defintionen på pastisch? Hur går det egentligen ihop? Varför verkar det alltså vara helt ok att nästan slaviskt kopiera arkitektur från efter 1925, medan det närmast är belagt med spöstraff att ens tänka sig tanken att inspireras av den före 1925?

Än mer svårt att förstå blir detta när man konstaterar att det finns ytterligare en yrkeskategori som hyser ett nära nog lika stort förakt mot pastischen, dvs mot ny arkitektur med tydligt historiserande drag. Nämligen byggnadsantikvarierna. Även inom denna kår används uttrycket pastisch som något nedvärderande. Arkitektur ska spegla sin tid. Aldrig försöka se ut som förr i tiden. Tillägg ska göras som tydligt urskiljbara årsringar. Allt annat blir förvirrande. Det är oärligt och falskt, hävdar man.

Hmmm. Möjligtvis för antikvarierna själva då. Knappast för människor i gemen. Hus med utsmyckning, detaljer och drag hämtade från den klassiska arkitekturen, dvs från före 1925, gillas nämligen ofta av den breda publiken. Oavsett om de faktiskt är gamla eller om de är nybyggda. I synnerhet om de dessutom är smakfullt anpassade till den befintliga bebyggelsen. Detta visade arkitekten Catharina Sternudd i en avhandling ”Bilder av småstaden” för något år sedan. En avhandling som knappast lär ha gett henne en VIP-biljett till arkitekternas finrum. Och här om sistens visade en undersökning gjord av Skandiamäklarna att lägenheter i sekelskiftesstil var klart mest attraktiva på bostadsmarknaden.

Varifrån kommer då detta, i två hela yrkeskårer, om inte totala så ändå så uppenbart brett förankrade förakt för pastischen? Är det något som lärs ut på skolorna? Den slutsatsen känns tyvärr naturlig att dra. Och vad kan det i så fall komma sig? Personligen skulle jag vilja se arkitektkåren, eller i alla fall alla unga arkitekter, slita av sig sin modernistiska tvångströja och låta sig inspireras av den enorma arkitekturskatt som de fram till idag förvägrats att använda sig av. Arkitektur skulle ånyo bli en konstform bland andra. Ute i övriga världen ser vi tydliga tecken på att en sådan förändring står för dörren. Den kommer i Sverige också. Snarare än vi anar det. Och definitivt snarare än arkitektkåren anar det.

Länge leve pastichen. Leve den.