Långbänk i Lerum

I ett av Lerums centrum finns det ett torg som verkar designat av Rene Magritte...

Redan på ett tidigt stadium överraskades jag av hur intressant arbetet blev. Lerum var under 1960-talet hela regionens snabbast växande kommun, men efter en tillväxt på 103 procent mellan 1960-1973 händer sedan något dramatiskt: sedan dess har befolkningsökningen stannat vid 45 procent. Hade man istället fortsatt växa på samma sätt som Kungsbacka –vilket var vad generalplanerna förutsåg– hade kommunen idag haft 60 000 invånare i stället för dagens knappa 40 000.

Redan i kommunens första Generalplan (GP70) pekade man på de demografiska riskerna med en sådan uppbromsning, men det som valdes under 70- 80- och 90-talen var istället en närmast extrem slow growth variant. Följden har blivit att Lerum kan vara den kommun i regionen där det är svårast att få igenom detaljplaner, trots att förutsättningarna egentligen är goda.

...i en annan del finns en ramfabrik som väntar på bättre tider, men...

Men det har gjort Lerum närmast idealiskt för att demonstrera vilka risker regionen möter om vi bromsar in alltför mycket. Främst syns de i den starkt ökade andelen pensionärer, som växt från 7 till 17 procent under de sista två decennierna. Eftersom den här tillväxten kommit samtidigt som ÄDEL och LSS reformerna genomfördes är det lätt att förstå hur den kommunala ekonomin urholkats.

Nästa problem finns på investeringssidan.  Den extrema boomen under 60-talet ledde under nästa decennium till stora investeringar i skola och andra samhällsfunktioner. I nästa steg ledde det till antalet anställda ökade kraftigt, och när tillväxten bromsades ledde det redan i slutet av 80-talet till de första problemen. Besparingarna skedde på investeringssidan, som ständigt krymptes. Idag är därför investeringsbehovet stort, samtidigt som pensionärerna växer som proportion av befolkningen. Investeringsproblematiken syns inte minst i centrumdebatten, som är dagens stora fråga i Lerum. Här är dessutom parallellerna till det som pågår i Göteborg och i stort sett samtliga andra huvudorter i regionen tydliga.

...den gamla Legoreklamen på väggen är det enda som inte kan överklagas här...

Debatten tog fart på allvar 2003-2005, när det stod klart att Allum snart skulle öppna i grannkommunen Partille. Det presenterades nästan omedelbart en serie av ideutkast och en översiktsplan för det nya centrumet presenterades 2007. Sedan dess har i stort sett ingenting hänt. Ett högre hus har byggts på en tomt som går under namnet ”Telestationen”, ett annat höghus befinner sig i en utdragen överklagandeprocess på den så kallade ”Konsumtomten”. Men det verkligt uppseendeväckande är som sagt i stort sett ingenting annat har hänt. Detaljplaner har inte kommit fram, och den före detta stadsarkitekten beskrev i början av året läget på det här sättet:

...den tomma Konsumtomten väntar också på ändlösa överklaganden...

Det verkligt ironiska i situationen är att Martin Zollitsch har rätt i att möjligheterna är stora. För det finns en stark uppdämd efterfrågan på centrala lägenheter i Lerum och Floda. Ser man de båda orterna i ett större perspektiv är de skolboksexempel på det som kallas TOD lägen. Traffic Oriented Development har varit den verkligt starka internationella trenden de senaste decennierna, i motsats till 60- och 70-talets Traffic Adjacent Devlopment. Enkelt uttryckt kan man säga att TAD var byggandet av villasamhällen ute på de nya motorvägarnas tangent. TOD är däremot återskapandet av de gamla centrumlägena vid järnvägsstationerna eller helt nybyggda kollektivtrafikslinjer. Culver City är ett exempel som brukar framhållas i USA, i Sverige är Sundbybergs otroliga come back som en av landets mest snabbväxande kommuner efter millennieskiftet det bästa exemplet på samma tendens.

...under tiden sitter tapeten kvar...

Och det är här jag tycker mig se den mest oroande tendensen i regionen, för är det något som Göteborg med omgivning haft svårt för så är det just att utveckla de gamla centrumen. Det enda undantaget är –som vanligt– Kungsbacka, men annars kan eftersläpningen mot till exempel Stockholmsregionen bara beskrivas som massiv i den här grenen.

Försöker man analysera problematiken systematiskt ser man att den nya bostadsutvecklingen i de gamla centrumlägena tog fart efter krisen i början av 1990-talet. Den är knuten till både avregleringarna av kapitalmarknaderna och avsubventioneringen av nybyggnationer, för det som tog fart sedan var byggen i de lägen som hade de högsta värdena som var möjliga att återskapa. Det som inte borde förvåna någon är att det då visade sig att de ända sedan 1942 sönderreglerade och misshandlade centrumen i ganska snabb takt återfick sina värden.

...resten av bilderna kan ni se på garveriet i Floda på lördag den 30 augusti kl. 13.

Och det är i dessa centrala –och därmed kollektivtrafikorienterade– lägen som det byggs idag. Siffrorna som kom i förra veckan om rekordbyggande i landet var lika uppseendeväckande när man såg att andelen flerfamiljshus närmar sig 90 procent av nyproduktionen –vilket är mer än på ”miljonprogrammets” tid.

Och här har Lerum/Floda ytterligt goda möjligheter, med centrum som visar upp den vanliga sorgliga bilden av övergivna reningsverk, p-platser, tomma industrier och så vidare. Det som dessutom finns är en hel serie av pendeltågsstationer som sträcker sig genom kommunen och producerar en hel serie hållbara TOD-lägen.

Och det är precis där som jag kände en viss oro när jag skrev rapporten, för den fick mig att undra om vi är strukturellt oförmögna att ta den möjlighet som så uppenbart har fångats upp i huvudstadsregionen. Förhoppningsvis är det inte så, men då behöver vi ta oss upp ur de ideologiska och kompetensmässiga skyttegravar som vi befunnit oss i under de senaste decennierna.