Den fysiska miljöns betydelse för resmönster

Människor påverkas starkt av den omgivande miljön i sitt val av resvanor, det är inte bara ett påstående jag drar till med i tid och otid, utan någonting som har stöd i forskning. Bortom anekdoter och tankeväckande bilder finns en vetenskaplig kunskapsbas som talar ungefär samma språk. Beroende på hur samhället organiseras och planeras väljer människor att anamma helt olika resmönster. Vilken utveckling som är åtråvärd är en politisk fråga, men oavsett vilken riktning som väljs är förståelse och kunskap omkring hur mekanismerna fungerar nödvändig för att skapa önskat utfall. Givet de enorma hållbarhetsutmaningar som samhället står inför krävs drastiska ändringar av människors livsstil. Till exempel måste, enligt Jonas Åkermans avhandling, bilanvändandet halveras, även i ett teknikoptimistiskt scenario, för att klara klimatutmaningarna.

Ulf Erikssons doktorerade på att studera grannskapets inverkan på människors fysiska aktivitet. Han jämförde stadsdelar med olika karaktär i Stockholms kommun. Enligt hans avhandling rör sig människor väsentligt mer i en miljö som karaktäriseras av hög befolkningstäthet, ett finmaskigt gatunät och blandad markanvändning, med andra ord områden som har innerstadskaraktär. Detta mönster framträder oavsett ålder, kön eller bilägande. I områden som har annan karaktär används bil och motoriserad transport i högre utsträckning. Förutom de rent ekologiska effekterna har detta också implikationer på folkhälsan. Som konstateras i Todd Litmans forskning är vardagsmotion det enda realistiska sättet för att majoriteten av befolkningen ska få tillräcklig daglig motion. Ifall en tredjedel av alla korta resor i amerika gjordes med cykel istället för bil skulle det förebygga mellan 5 och 10 procent av alla hjärtsjukdomar.

En närhet till målpunkter gör att motoriserad transport inte behövs. Då rör sig människor mer med fötterna istället för med motorfordon. Det är en möjlig tolkning av Erikssons resultat. Dock gäller inte något entydigt linjärt samband mellan avstånd till målpunkter och mängden gående. Istället finns det tydliga trösklar, enligt en avhandling av Robert Cervero. Han undersökte funktionsblandningens betydelse för resvanor och konstaterade att då ett hushåll hade kort avstånd (under 100 meter) till en livsmedelsbutik eller annan kommersiell service så ökade det benägenheten att promenera, cykla eller åka kollektivt till jobbet. Däremot om butiken befann sig på medellångt avstånd (100 meter - 1,5 kilometer) ökade benägenheten att bilpendla markant. Cervero menar att det beror på möjligheten att effektivt samordna pendlingsresor med inköpsresor. Han fann också att närhet till kommersiella inrättningar korrelerade med lågt bilägande, men att den viktigaste faktorn i sammanhanget visade sig vara täthet.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att inse varför UN Habitat rekommenderar en lägsta befolkningstäthet på 15 000 invånare per kvadratkilometer. Det motsvarar ungefär tätheten i Göteborgs tätaste stadsdelar. Innerstad förvisso, men det är inte nödvändigt att hela världen bor i något som efterliknar New York City eller Hongkong ifall hela världen inte vill det. Enligt dem innebär ökad täthet bland annat bättre ekonomisk bärighet i offentlig service, bättre förutsättningar för kommersiell service och mer hållbara resmönster. Vid detta tröskelvärde ser UN Habitat att det finns möjlighet för alla att ha tillräckligt nära till sina vardagsmålpunkter för att anamma hållbara resvanor.

Utöver nämnda faktorer korrelerar tillgång till bilparkering starkt med bilanvändande. Enligt Richard W Willsons rapport utgör samhällets krav på parkering till och med en icketransparent policy för att stimulera bilanvändning och utglesning. Bilparkering leder alltså inte bara till högre bilanvänding i sig självt, utan också till ökad utglesning, vilket ökar bilanvändningen. En intressant studie av Elaine Mullan visar faktiskt att mer bilparkering och biltrafik korrelerar med att ungdomar mår sämre, oberoende av socioekonomiska faktorer. Detta resultat tycker jag själv är precis lika förvånande som djupt oroande. Det ligger nära tillhands att inte bara ungdomar drabbas.

Summerat kan det fastslås att vetenskapen stödjer att den fysiska miljön har stor betydelse för hur vi väljer att resa. Vidare erbjuder den en inblick i vilka faktorer som har en stor påverkan. Det finns gott stöd för att täthet har en stor påverkan, och även att funktionsblandning har en signifikant inverkan. Om hållbara resmönster är åtråvärt bör ansträngningar riktas framför allt mot att stimulera förtätning men även mot att anamma funktionsblandad markanvändning.