Utskrift från gbg.yimby.se
....

Status quo bias - om vikten av att planera rätt från början

 

Hur ska vi förstå att så många Stockholmare greppar högaffeln och går man ur huse för att bevara en fallfärdig och dysfunktionell trafikkarusell? Och att Göteborgare gör detsamma för att skydda varje kvadratmeter av ett centralt beläget grusfält? Och den närmast fundamentalistiska önskan som grasserar i vissa kretsar att bevara varje gräsplätt i ett hav vindpinad gräsyta? Över huvud taget tycks protestgrupper uppstå så fort något ska byggas inom befintlig bebyggelse, även om de värden som tillförs för en utomstående betraktare vida tycks överstiga värdena hos det som får stryka på foten.

En viktig faktor är sannolikt det som beteendevetare kallar status quo bias – människors irrationella preferens för alternativ som redan finns och som har hunnit etablera sig i medvetandet, framför hypotetiska alternativ som för en utomstående betraktare kan te sig överlägsna. Rent evolutionärt har förstås status quo bias varit mänskligheten till gagn under största delen av vår tid på jorden – if it ain’t broken, don’t fix it är nog en bra tumregel för överlevnad i en värld som förblir i stort sett densamma generation efter generation, men där varje tabbe kan bli din död – och, framförallt, där tillförlitlig information är minst sagt en bristvara. Ett modernt samhälle ger oss dock möjlighet att slippa detta kostsamma verktyg för beslutsfattande, och istället basera våra praktiker på en mer upplyst grund.

Status quo bias är ett mycket väldokumenterat kognitivt tillkortakommande, och har observerats i en rad olika sammanhang. Efter en enkel litteratursökning kan jag dock konstatera att det inte har forskats mycket på hur fenomenet yttrar sig i relation till stadsutveckling. En artikel* från 2008 visar dock att människor tenderar att föredra de parker som redan finns i deras grannskap framför hypotetiska parker, oavsett vilken karakteristik de befintliga respektive hypotetiska parkerna har. Det är synd att det inte har forskats mer på detta, för de skadeverkningar status quo bias har inom detta område är sannolikt tämligen omfattande. Om detta skulle synliggöras skulle mer informerade beslut kunna tas i planeringen – och kanske skulle människor rentav i viss mån kunna se förbi sina kognitiva tillkortakommanden om de gjordes medvetna om dem.

Status quo bias kan ibland ta sig rent komiska uttryck. I den stadsdel där jag bor bildades för en tid sedan en protestrupp mot ett husbygge. På platsen där huset skulle byggas hade fram tills något år tidigare stått ett annat hus, vilket rivits under protester från en annan protestgrupp. Från en bekant som är lokalt politiskt aktiv fick jag veta att flera av de personer som varit aktiva i den första protestgruppen också var aktiva i den senare gruppen. Jag kan naturligtvis inte utesluta att dessa personer hade logiskt koherenta skäl att engagera sig i båda grupperna, men de argument som hördes från dem (”bostäder behövs” i det första fallet respektive ”bevara grönytorna” i det senare) gav ingen ledtråd om att så skulle vara fallet.

Ett annat exempel på inkonsekvens jag återkommande stött på är när personer som bor i modernistiska områden uttrycker skepsis mot förtätning i sitt eget område, för att i nästa andetag uttrycka förhoppningen att en dag kunna flytta till den betydligt tätare innerstaden. Även om en flytt i sig även den innebär ett avsteg från status quo så har vi ju alla besökt innerstaden, vant oss vid den, sett med våra egna ögon att den kan finnas. Ett transformerande av förorten till något som liknar innerstaden är något mycket mer abstrakt.

Och argumentet ”det här är inte Manhattan”. Punkt. Inte att Manhattan skulle vara sämre på något sätt. Bara att det inte ska vara Manhattan här.

En viktig slutsats av detta är naturligtvis att det är av stor vikt att staden planeras rätt från början. För att ta upp den aspekt som i dagsläget är kanske den mest aktuella: I en stadsdel som en gång förlänats alltför mycket grönyta kommer protester att uppstå om man sedermera vill utnyttja delar av denna yta för ny bebyggelse, helt oavsett vad som erbjuds i dess ställe. Det spelar ingen roll hur många urbana värden den nya bebyggelsen bibringar stadsdelen, att de nya fasaderna gör den kvarvarande grönytan mer bullerskyddad, eller att den kvarvarande grönytan uppgraderas med lekplatser, vacker växtlighet, flamingor och enhörningar – det kommer ändå att bli protester från närboende som hunnit förälska sig i status quo.

*Bullock, 2008. Valuing Urban Green Space: Hypothetical Alternatives and the Status Quo. Journal of Environmental Planning and Management 51, 15-35.

Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Malmö, Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
+2
Martin Ekdahl (23 Mars 2015 08:14):
Mycket intressant. Här i Rostock har vi en massa gröna gräsplättar här och var i staden (delvis därför att många hus förstördes under andra världskriget, delvis därför att det inte fanns någon större efterfrågan på ny bebyggelse efter murens fall). Nu bebyggs dessa gräsplättar en efter en. Men till skillnad från i Sverige bemöts inte nybyggena av högljudda protester. Detta trots att gräsplättarna uppskattas av folk som rastar sina hundar eller studenter som sitter där och läser sin kurslitteratur. Beror det på att tyskarna blivit mer pragmatiska genom sin historia av förstörelse/återbebyggelse? Att man inser att det finns en efterfrågan på bostäder? Jag tror även att systemet med brandväggar är en viktig faktor. Ser man en brandvägg ut mot en gräsplätt så vet man att det där en dag kommer att byggas ett nytt hus. Vare sig man gillar gräsplätten eller ej.
 0
Jan Wiklund (23 Mars 2015 10:03):
Sen är det väl också så att bara de som gör sig hörda märks. När det gäller stadsfrågor hörs bara de som opponerar mot ett beslut, de som gillar det gör inget väsen av sig.

Möjligen skulle vi få ett bättre debattklimat om frågan från början är öppen. Typ Ska vi spara gräsplätten eller bygga något där och i så fall vad? Eller som jag har föreslagit på annan plats: Var tycker ni att de här husen ska byggas nånstans? Se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​13/​0​4/​lindhagenplanens-​demokrat_​.​.​
+2
Sofia (23 Mars 2015 10:37):
Bra skrivet. Det påminde mig en del om material jag läste när jag skrev min kandidatuppsats. Jag har inte kvar materialet men jag minns bland annat en artikel om varför amerikanska husägare var så negativa till all slags förändring i närhet till deras hus. Författarens teori var att då hemmet är den allra största ekonomiska tillgång de flesta amerikanska familjer har så blir de otroligt riskkänsliga för allting som är relaterat till hemmets värde. Även när förändringarna är någonting som alla egentligen skulle se som positivt (tex anläggande av en park) så motsatte sig många eftersom de inte var villiga att ta någon slags risk (hur minimal den än var) att deras fastighetsvärde kunde försämras.

Detta är inte direkt status quo bias men känns relaterat.
 0
Patrik Höstmad (23 Mars 2015 11:02):
Även i Sverige är ju mycket kapital, eller oftast lån, kopplat till bostaden. Det är inte sällan som risken för negativ prispåverkan framförs som ett argument i yttrandena. I den offentliga debatten brukar dock det där omskrivas till annat: Unik grön lugna, ljusförhållanden, historiskt öppen plats, men tänker ingen på barnen!, osv.
+1
Alvar Palm (23 Mars 2015 13:22):
Martin: Jag tror på din teori om brandväggarna. De signalerar tydligt att tomten är till för att vara bebyggd.

Sofia: Helt rätt! Det du beskriver kallas "loss aversion" och är även den en välkänd "cognitive bias". Loss aversion innebär att man värderar en förlust (mycket) "starkare" än en vinst av motsvarande storlek (dvs obehaget man upplever av att tappa en femhundring upplevs som "större" än välbehaget av att hitta en femhundring). Status quo bias anses bestå till stor del av loss aversion (den andra komponenten är s.k. "endowment effect").
+3
 0
Martin Ekdahl (30 Mars 2015 20:13):
Intressant. folk tar inte ens risker när de inte ens är några risker längre.
 0
Martin Kolk (1 April 2015 21:27):
Jag tror att ett stort problem är att folk har idén att alla byggnader ska så för evigt. I östasien så är alla mentalt inställda på att en byggnad varar i 20-40 år, och sedan rivs den och ersätts med något nytt. Därav alla 1500-åriga tempel där allt i trä är 15 år gammalt. En sådan attityd ger en helt annan tolerans för förändring (och förtätning).

Jag tror att idén att en stad ska få förändras är bland de viktigaste striderna som Yimby måste ta. Och att detta innebär att man måste riva saker ibland, även om det är äldre än från 1980-talet.

I Stockholm tror jag det inte finns en byggnad som är äldre än 90 år som det inte är extremt kontroversiellt att riva. Även Yimby tycker jag här ibland kommer in lite olyckligt (jag vet att det finns olika åsikter om detta) när de köper den allmänna diskursen och absolut vill bespara byggnader som de meningslösa industrihusen på Blasieholmen, eller klocktornet i norra stationsområdet.

Det finns trots allt inte ens på kartan att man ska riva något som är äldre än 90-år som faktiskt är genuint skönhetsmässigt eller kulturhistoriskt värdefullt i Stockholm idag.
+1
Krister (2 April 2015 07:33):
Istället för att riva kan man renovera. Då får man en modern lägenhet i ett attraktivt skal. På Öfvre Östermalm i Stockholm har denna metod firat triumfer på senare år.
 0
Martin Kolk (2 April 2015 10:57):
Krister: Renovering/restaurering är säkert helt rätt lösning i 90% av samtliga fall. Min reaktion är snarare att att samhällsdiskursen verkar ligga närmare 99.9% för hus byggda innan 1925.

Husen på Blasieholmen är också ett bra exempel på där renovering inte är ett särskilt intressant alternativ. Exploateringstalet kommer väll att minst tiodubblas med den nya byggnaden.
+1
Krister (3 April 2015 15:27):
Om man skall bygga nytt gäller det att bygga med kvalité. Även om det då blir något dyrare än snabbuppförda baracker tjänar man på det i längden.
Dagens arkitekter är inte mycket att hurra för!
 0
Gustaf (21 April 2015 16:10):
Ett liknande fenomen är det att människor brukar reagera starkare på negativa förändringar än på positiva. Folk är beredda att gå ut att protestera mot en (faktisk eller inbillad) försämring som orsakas av nybyggen i en stadsdel, men de som ser förbättringar i samma nybygge i samma stadsdel går sällan ut och demonstrerar att de är för. På så vis skapas en illusion om att det bara finns motstånd mot nybyggen och inga förespråkare. Förespråkarna tycker kanske att det är bra med nybyggen rent generellt, men det är kanske inte livsnödvändigt att de är just på Lidingö, de kan lika gärna vara i Nacka eller någon annan stans.
(Bevis på motsatsen finns, men de är få. Jag kommer spontant bara att tänka på gruvan i Pajala som de flesta ortsbor ville ha innan den var byggd. Tyvärr har visade sig ju det projektet vara övermåttan optimistiskt.)
 0
Gustaf (21 April 2015 16:13):
(Jag upprepade kanske Alvar Palms och Sofias (23 mars) argument i min förra kommentar, ser jag nu. Äras de som äras bör.)
 0
Jan Wiklund (21 April 2015 22:36):
Gustaf: Det har hänt att boende har föreslagit andra byggprojekt än de myndigheterna har föreslagit. För något år sen ville Stockholms stad bygga villor i skogen mellan Rågsved och Magelungen, en grupp i Rågsved presenterade då ett förslag att bygga flerbostadshus i centrum istället. Nyligen har en grupp i Bagarmossen gjort ett motsvarande motförslag, se http:​/​/​www.​bagisbloggen.​se/​20​15/​0​3/​25/​bagisskogen-​radd.​.​

Och när vi presenterade Lindhagenplanen 2.0 för en hyresgästgrupp i Solberga var den ganska entusiastiskt för att bygga mer vid Södertäljevägen bara deras skog räddades.

Generellt tror jag att bara välbärgade människor är nimbies fullt ut. "Vanligt folk" brukar nöja sig med att värna om någon skog eller liknande och har inte så mycket emot att det byggs på annan mark. Jag tror mig kunna påstå detta efter att ha bevistat ett sammandrag av sådana lokala grupper på Tellus i Midsommarkransen för något år sen, folk från hyresförorter var kritiska mot nybyggnadsplaner men kunde tänka sig andra utbyggnadsplaner, bara villaägargruppen från Bromma var helt emot allt och hävdade att Bromma var så "unikt" att det måste bevaras exakt som det var.

Men ge den gruppen möjlighet att exploatera sina egna tomter så tror jag att motståndet försvinner...
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6713 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter