Stadsutspridning och förtätning i Rochester och Göteborg. Del 2. Göteborg.

Man måste gå långt tillbaka i tiden för att förstå varför vi blev så Rochesterifierade som vi blev i Göteborg. Men då hittar man å andra sidan också ett tydligt mönster i dagens kraftfulla byggande som starkt karaktäriseras av de obalanser i stadsrummet som uppstod under 1960-, 70- och 80-talet. Precis som i Rochester (se Del 1) fanns det då en tydlig dualism i byggandet och ett av de viktigaste strukturella dragen i dubbelheten var att den gav upphov till en stark utspriddhet som både drev på och underlättade segregationen. Även i Göteborg hade bilen den ena huvudrollen, medan hyresregleringen och det perifera hyreshusbyggande hade den andra.

Den stadsbyggnadsmässiga dualismen

Dualismen mellan det planerade och oplanerade går som en röd tråd genom Göteborgs efterkrigshistoria. De båda tendenserna delar också stadsrummet i en sydvästlig del där det spontanbyggda billandskapet dominerar och en nordostlig där centralplaneringen slog igenom på motsvarande sätt. Mellan dessa ligger stadens centrala distrikt, som ironiskt nog drabbades nästan lika hårt av båda tendenserna, när hyresregleringen tvingade fram förödande rivningar, samtidigt som befolkningen helt enkelt tog bilen och flyttade.

Sisjön i juli 2005. Galonfabriken på väg att förvandlas till 421.

Logiskt sett är därför sydvästra Göteborg den självklara utgångspunkten för att analysera vår variant av stadsupplösningen. På samma sätt som jag kände igen mig i Sisjön när jag satt på en Subway i Rochesters upplösta trafiklandskap, fick jag första gången känslan av hur amerikanskt Göteborg var när jag en gång körde runt på måfå i Askim. Väg 158 till pendlarparadisen på Onsalahalvön skär rakt genom den gamla kommunen och i Hovås ligger golfbanan centralt mitt bland bebyggelsen. Ska man hitta Long Island i Sverige är det här.

Stadsdelen exploaterades med amerikanska förebilder, av de Wallenbergskretsar som samtidigt byggde Saltsjöbaden. Särö- och Saltsjöbanorna var medel som röjde väg för storskalig tomtexploatering. Det tidiga 1900-talets stadsbyggnad var en funktion av de infrastrukturella investeringar som genomfördes när järnvägen och spårvägen utvecklades. I den södra och västra delen av Göteborgsområdet försköts kommunikationerna från ångbåt till mycket snabbare rälsbundna alternativ, vilket öppnade mycket stora landytorna fram till de gamla kustsamhällena för exploatering.

Ett halvsekel senare fick bilismens genombrott på 1950- och 60-talet exakt samma roll. Priset på bilar och bensin föll kraftigt vilket gjorde den tidigare övre medelklassprodukten tillgänglig för snart sagt alla svenskar. Alla dessa bilar köptes medan vägsystemet höll en rent usel nivå, vilket ledde till olyckor, köer och starka politiska krav på vägutbyggnaden. I Göteborg inföll den helt avgörande tidpunkten 1956, när det beslutades att den redan projekterade spårvagnstunneln mellan Masthugget och Lundby skulle strykas, för att ersättas med det som skulle bli Älvsborgsbron och Tingstadstunneln. Likheterna med Rochesters vägplan 1929 är hundraprocentiga.

I snittet av 1950- och 60-talen pågår därför två samtidiga processer, som har präglat Göteborg sedan dess. Den ena är det starka och marknadsledda genombrottet för bilismen, det andra är att det hyresreglerade och centralplanerade byggandet gick mot sin kulmen. Precis som rälsen öppnat för en ny typ av bosättning öppnade bilarna och de kontinuerligt utbyggda vägarna för samma möjlighet. För de av Göteborgs grannkommuner som såg dynamiken i kombinationen av ”bostadsbrist” och ”bilöverskott” var det bara att börja bygga villor som framförallt yngre medelklasshushåll efterfrågade. Bostadsmässigt existerade det helt enkelt inga attraktiva alternativ till villorna under de dynamiska rekordårsdecennierna.

Det var i Lerum som framtidsstaden byggdes på 1960-talet. Dessutom hade Lego sin svenska centralgrossist i kommunen. Bilden från sommaren 2014, strax innan rivningen.

Det var där som vår Rochesterifiering började och verklig fart tog villabyggandet i självständiga kommuner som Lerum, Torslanda och för den delen Angered. Allra snabbast växte Askim, som var på väg att utvecklas till vårt Djursholm-Lidingö. För Göteborgs stad var förorternas tillväxt en nagel i ögat eftersom skatteunderlaget försvann. Det var en betydelsefull orsak till den imperalistiska strategi som kommunen genomförde under 1960-talet.

Kombinationen av att driva ett expansivt bostadsbyggande i nordost och omsorgen om skatteunderlaget drev därför fram rekordinkorporeringar av grannkommuner 1966-74. Att det inte förmådde skydda bostäderna i Angered från konkurrens stod klart redan 1970-71, när befolkningen i kommunen började minska trots den enorma territoriella utvidgningen.

I det här läget introducerades ytterligare ett starkt kontrollerade drag i utvecklingen genom de byggkvoter som Göteborg kom överens om med grannkommunerna i mitten av 1970-talet. De var en reaktion på de stora mängderna tomma lägenheter som fanns i huvudkommunen, samt de påfrestningar det utsatte Göteborg för.

Motorvägen som produktionsfaktor – frysningen och den nya handelsringen

Men när kvoterna introducerades hade redan utspridningen skett och efterhand genomfördes dessutom de viktigaste vägbyggena. I mitten av 1980-talet var både E6an och Söderleden färdigbyggda. Eftersom Kungsbacka dessutom i princip struntade i de byggbegänsingar som resten av kommunerna kommit överens om försköts hela Göteborgsregionens tyngdpunkt mot söder och mot det nya billandskapet. Hårdraget kan man säga att bilen fram till dess varit ett pendlingsmedel, men att det nya motorvägslandskapet nu blev en ekonomisk produktionsfaktor i sig självt.

När bilismen slog igenom var vägsystemet dimensionerat för hästskjutsarnas tid. På enstaka platser kan man hitta spår av det som försvann.

Lederna band framförallt ihop det som idag är Göteborgs två västra SDNer med Mölndal och Kungsbacka. Idag bor mer än en kvarts miljon invånare i området och mellan dem har en av Skandinaviens mest amerikaniserade väg- och samhällsmiljöer växt fram de sista fyra-fem decennierna. Hur det har byggts i det här området präglas starkt av motsättningarna mellan det kontrollerade och spontana. Effekten har blivit att politiska beslut mycket ofta fått andra konsekvenser än de man önskat sig.

En generell aspekt på det som hände har stor betydelse idag när de sista resterna från den kontrollerade kvottiden till sist försvunnit: alla de sex kommuner som inkorporerades 1966-74 frystes i hög grad i det tillstånd de befann sig i vid 70-talets mitt och en effekt av det var att de förlorade sina naturliga centrum. Hela deras ekonomiska liv –affärsliv, sysselsättning- riktades istället mot den nya motorvägsringen.

I betydande grad gäller det här också Lundby och Örgrytes gamla kommuner: de utvecklade aldrig sina centrum utan fick efterhand samma inritning mot den stora trafikringen runt staden.  Till sist kan man konstatera att även Mölndal är präglat av denna tendens: köpkraftens och befolkningens spontana utspriddhet längs ringen gjorde under flera decennier att alla försök att utveckla stadscentrumet hade drag av att vara ett dåligt skämt.

Köpcentrumens utbredning i den västra regiondelen speglar både den västra regiondelens avgörande betydelse men också Askims djupfrysning. Omsättningsmässigt ligger idag sex av Göteborgsregionens tio största handelsplatserna det sydvästra området. Betar man av dem i turordning kan man börja längs E6an där det var uppenbart att köpkraften fanns i Kungsbacka snarare än i det långsamt växande Mölndal. Det gjorde Kållered till en mer dynamisk marknadsplats än det ständigt lika bortglömda Mölndals centrum. Längre söderut längs gamla E6an i Hede skapade Willy Schlee ett så innovativt livsmedelskoncept att det inte bara påverkade hela landets detaljhandel. I valet 1991 var slagkraften i Willys Cash konceptet till och med en av huvudförklarungarna till Ny Demokratis intåg i riksdagen. När Schlee till sist sålde butiken till Axfood 1994 var den Västsveriges största. Inne i själva huvudorten förvandlades en gammal textilfabrik till Kungsmässan.

Idag är det svårt att tro att det här under ett helt decennium var Sveriges näst största matbutik. Det unika lågpriskonceptet blev till och med ett av Bert Carlssons starkaste slagnummer i 1991års valrörelse.

Tittar man mot Söderleden hittar man först en av de överlevande delarna av det planerade 1960-tals konceptet. Frölunda torg är en idealtyp av de 1960-tals gallerior som skapades enligt det mönster som Victor Gruen var pionjären för. Det har dessutom klarat av att moderniseras på ett attraktivt sätt. Det oplanerade kommer däremot tillbaka när vi rör oss mot sydväst, där Söderleden och väg 158 till Onsala möter varandra. Korsningen av de två dynamiska trafikflödena gjorde att inget läge i hela Västsverige kunde varit ett mer öppet mål för ett spontanetablerat externcenter på 1980-talet. Trots upprepade försök kunde politikerna inte heller förbjuda de allt talrikare butikerna i Sisjökorsningen. Försöken att ”skydda” cityhandeln var dessutom kontraproduktiva, för de drog in onödig trafik i stadskärnan och dessutom blockerade till exempel möbelhandeln i sekelskifteshusen på Linnégatan nyutvecklingen av den delen av stan.

När försöken att frysa utvecklingen i Sisjön släpptes på 1990-talet fick de olika delarna växa i fred, vilket både ledde till en uppblomstring i centrum och motsvarande utveckling runt Sisjön. I närheten av det stora motorvägskorset byggdes Eklanda Hage, som var perfekt anpassat till den nya avreglerade svenska byggmarknaden. På den kommersiella sidan startades allt fler byggen av bilhandlare och gör-det-själv köplador, innan utvecklingen kulminerade med att den gamla galonfabriken totalombyggdes och förvandlades till köpcentret 421. Tillsammans är 421, Frölunda och Sisjön idag betydligt större än Östra Nordstan.

Kodakhuset, Nya Hovås och de återuppväckta centrumen

Askim är sannolikt den plats som påverkades mest av 1970-talsfrysningen. Efter inkorporeringen till Göteborg bromsades områdets tillväxt kraftigt och medvetet. På ett nästan absurt sätt förvandlade istället Kungsbacka till Göteborgs södraförstad. Från slutet av 1970-talet fram till 2010 växte Hallandskommunen med 40 000 invånare mot gamla Askims drygt 4000. Mer än något annat var det den utvecklingen som gjorde Göteborg till en utspridd Rochestervariant och som en effekt av det blev dessutom Hovås hängande i luften.

Den plats som hängde allra mest i luften är den som nu håller på att förvandlas till Nya Hovås. Kodakhuset är ett stort gult fästningsliknande kontorshus som byggdes i början av 1980-talet. Det låg isolerat vid 158an, i kanten på den utbredda villabebyggelsen. Under en tid när ytterst få byggen skulle släppts fram i den nyinkorporerade kommundelen var det här ett undantag eftersom det innebar hundratals arbetsplatser hos ett prestigefyllt multinationellt företag. Det betydde också att det garanterat skulle uppstå problem om verksamheten någonsin förändrades.

De flesta byggnader är lätta att förstå om man tänker på mänskliga handlingar som resultatet av rationella beslut. Det gör att fastigheterna går att analysera och att de är enkla att återanvända när den första ägaren lämnar. Sedan finns undantagen, där någon går mot strömmen och bygger där ingen aning gör det. I en del fall kommer resultatet att bli lyckat när någon förutsett en ny trend. Men den andra typen av undantag är lika vanliga, och det är de jag ofta mött i mitt fotograferande av Övergivna Platser. Det är hus som byggdes utifrån människors speciella egna preferenser under förhållanden som inte kan beskrivas som helt normala.

Kodakhuset var i grunden ett sådant hus. Rötterna låg i att Kodak 1967 köpte loss sin egen huvudagentur från Hasselblad. Egentligen hade agenturen varit ryggraden i Hasselbaldskonceren, men dåliga affärer tvingade Victor H att sälja. Efter köpet blev Kodak sittande med sin svenska verksamhet i Hasselblads lokaler i Västra Nordstan, vilket inte var en helt lyckad lösning.

Beslutet att satsa på ett stort huvudkontor togs några år in på 1970-talet och bygget Hovås var en högoddsare. Två tredjedelar av försäljningen låg redan då i östra Sverige, men eftersom den svenske chefen var göteborgare föll Stockholmsalternativet bort. Att det dessutom blev Hovås har aldrig kunnat förklaras på annat sätt än att han dessutom var bosatt i Askim. Men direkt vid invigningen fanns det många som var tveksamma. När jag pratade med Hasselblads legendariske VD Jerry Öster sa han att ”Jag stod där med några snittar och ett champagneglas och tyckte att alltihop kändes fel”. 

Känslan var riktig och eftersom Kodak i början av 1980-talet kände av den nya japanska semi-digitala utmaningen skulle inte huset få många år i livet. I ett försök att få kontroll över de obehagliga konkurrenterna satsade Kodak 1982 på en ny disc-kamera som blev ett totalt misslyckande och som ledde till det otänkbara: för första gången i mannaminne permitterade man i Rochester. Nedskärningarna var globala och i Sverige tillsattes inte bara en ny chef – bland det första han gjorde var att stänga det felplacerade huvudkontoret. Det hade då bara varit öppet i fyra år.

Efter det blev huset en lokal variant av Svarte Petter i göteborgska fastighetskretsar. Det fallande värdet på huset öppnade å andra sidan möjligheten för helt andra verksamheter. Det gjorde att ett medicinskt företag under tid en drev en framgångsrik verksamhet i fatstigheten, inte minst tack vare att de gamla filmlaboratorierna var så välbyggda.

Arkitekten Elizabeth Hatz som ritade Kodakhuset berättade för mig om sin starka inspiration från Louis Kahn. Ursprunget till hans byggnader finns hans uppväxtstad Arensburg/Kuresaare. Där hittar man till sist också den borg som är Kodakhusets andliga ursprung.

När man istället ser till helhetsbilden i sydvästra Göteborg, med mer eller mindre spontana handels- och kontorsområden som växte fram med jämna mellanrum framstår stilleståndet runt Kodakhuset som en allt större anakronism för varje år som gick. När de politiska hindren för stadsdelens fortsatta utveckling försvann eller åtminstone lindrades var den åldrande kontorsbyggnaden egentligen det naturliga centrumet för Göteborgs absolut mest välmående stadsdel. Det är också i den rollen som Nya Hovås är ett mycket starkt bidrag till Göteborgsregionens framtida utveckling.

Projektet som nu snabbt har tagit med sig hela området kring den gamla byggnaden visar inte bara tydligt på var hålen finns i stadsbyggnaden från 1960- och 70-talen. Det pekar mot hur betydelsefullt det är att den typ av entreprenörskap och samarbeten som präglat projektet stärks. Det vore ytterst önskvärt att Göteborg hade en större flora av den typ av projektutvecklingsföretag som växt fram i Stockholm. Men då krävs det att transparansen, säkerheten och snabbheten i planeringsprocesserna ökar ordentligt.

Till slut för Hovås/Askim ett centrum.

Den större bilden

Ser man Nya Hovås i ett större regionperspektiv återkommer bilden av bortemot tio kommuner som aldrig utvecklade sina centrum. I ljuset av det blir det inte bara tydligt att vi sedan åtminstone tio år tillbaka befinner oss i en kvalitativt annorlunda utveckling jämfört med den vi sett tidigare. Projektens mer varierande utseende och nödvändigheten av riskspridning gör också att behovet av en större flora av projektutvecklingsföretag blir tydligt.

För vi ser inte bara samma tendens i den starka utvecklingen av centrala Kungsbacka. Som ännu mer oväntat framstår det som händer i Mölndal, där det nu byggs en verklig stadskärna på ett sätt som ingen kunnat drömma om tidigare. Från Mölndal sträcker sig den dynamiken dessutom hela vägen upp längs gamla E6an fram till Almedal. Längs Söderleden befinner sig Åby travbana mitt uppe i den omstrukturering som Göteborgs idrottsarenor inte klarar av och den nya utbyggnaden av Sisjön också i full gång. Längre upp finns till slut förutsättningarna att lyckas med Tynnered. Slutligen når man också fram till Lundby som växt snabbare än både Solna och Sundbyberg sedan tunneln blev klar lagom till millennieskiftet.

Det som inte kunde hända händer: Mölndal får ett city.

Det har tagit tid för mig att inse dynamiken i det som händer, inte minst för att jag tillbringat för mycket tid i den långsamt växande stadskärnan. Eftersom det är lätt att bli hemmablind har det gjort att jag hängt upp mig på den centrala stadens tydliga uppbromsning efter 2000. Det som i verkligheten är mycket mer intressant och lovande idag är hur den stad som ligger mellan 1980-talets spontanbälte och Göteborg växer.

Det är inte den välordnade ”mellanstad” som politikerna talar om som växer. Det vi ser är mycket mer spontana centrumbildningar på platser som skulle blivit centrum för länge sedan, om inte inkorporeringarna och byggkvoterna hade lagt hinder i vägen. Med all sannolikhet är det också en bra utveckling, för den kommer att skapa tätare och mer spänningsfyllda stads- och centrumbildningar på en rad platser i Göteborsregionen. Men utmaningarna är också stora, både i att skapa kompetensen för att se till projekten blir verklighet – och inte minst för att definiera kärnans roll i den nya helheten