Trygghet i Kortedala. En politisk promenad om feministisk stadsplanering.

Kortedala torg.

Vad är det som avgör om en plats upplevs som trygg av alla? Hur ska lekplatser utformas för att både flickor och pojkar ska leka där, och gärna barn i olika åldrar och med funktionsvariationer? Kan man bygga bort kvinnors oro och otrygghet i en stadsdel som Kortedala? Sådana frågor stod på dagordningen när Sara Björnsson i S-föreningen i Kortedala ordnade politisk promenad. Här har jag bott i 51 år och i åtta olika lägenheter. Här finns både trygga och otrygga miljöer och vi ska ta en titt på en del av dem.

På femtiotalet planerades torg helt självklart för husmödrar och barn. Oavsett om kvinnor jobbade rätt mycket, så förväntades de ta huvudansvar för inköpsplanering och oftast ha barnen med. Kvinnorna var självklara på torgen. Men sedan har köpbeteenden ändrats och torgen avfolkats. Nu har återigen nya beteenden etablerats och det är folk på torget igen. På många stadsdelstorg i olika städer förstärks nu istället en manlig kultur. En machokultur, säger föreningen Homan här i Göteborg, och det kan bli ett problem. För att kvinnor ska slippa kontrollerande beteenden måste torgen också ge plats för dem och för barnen. Det görs bäst med en lekplats centralt på torget. På Kortedala torg finns det en lekplats och där är alltid barn, även en söndag eftermiddag. Lekplatsen är inte särskilt stor, men den finns där och runtom finns bänkar och planteringar. Sammantaget ökar det tryggheten och tydliggör att torget är till för alla. En intressant skrift om trygghetsarbete på stadsdelstorg finns i Svenska Bostäders folder om trygghetsarbete i Järva som du kan läsa här.

När man går ner till Tideräkningsgatan möter man kolosskonstruktionen med ingången till Polishuset, P-huset och stadsdelshuset. Det är både rörigt och otryggt. Här finns en trappa som delvis är instängd, en öppning in till P-huset utan insyn in i huset. Ingenstans finns en möjlighet att uppfatta vad man möter vare sig man går in i huset eller uppför trappan. Inte bra.

Tideräkningsgatan.

Nu fortsätter vi Förstamajgatan ner. Det har alltid varit en gata jag undvikit. Den är lång och hela vägen instängd av ett stängsel och en hög bergvägg på ena sidan och spårvägen på andra. Helt avskuret och inga möjligheter att gå någon annan stans om en möter otrygga personer. Här kör bilarna väldigt fort och det saknas cykelvägar. Den enda möjliga smitvägen om man känner sej otrygg är genom gångtunneln under spårvägen. Men det är snarare ur askan i elden. Detta parti mellan två torg får helt klart underkänt.

Förstamajgatan.

Längst ner i botten på Förstamajgatan finns en gångtunnel under spårvagnsspåren. Den är inte så lång men ändå otrevlig. Den är mörk och på kvällen upplyst inuti av en lampa på varje sida. Ljuskonstruktionen är gjord så att man får ljuset i ögonen och bländas när man är på väg in i tunneln. Dessutom faller ljuset så att en person man möter inne i tunneln på väg emot en kommer att belysas bakifrån vilket förstärker skuggan och gör gestalten mörkare. Inte bra.

Gångtunnel vid Förstamajgatan.

Det går att göra en sån här tunnel mycket tryggare. Det gör staden på många ställen genom ett samarbete mellan "Trygg, vacker stad" och xKulturnämnden där konstnärer anlitats för att ge otrygga gångtunnlar en konstnärlig utsmyckning och bra belysning. Här är ett färskt exempel från Biskopsgården.

Vi går vidare till Citytorget på sidan som vetter mot spårvagnshållplatsen och kyrkan. Här är det bilarna som är i fokus. Trots att alla som ska till vagnen går den här vägen så är hela denna sidan av torget helt och hållet planerat för bilar. Det skapar osäkerhet och känns framför allt trist. Uppe på spårvagnshållplatsen finns en hundrastgård som är illa belyst när det mörknar. Det är nog inte bara kvinnor som känner sig lite oroliga när de går in där. Efter beslutet om koppeltvång på allmän plats i Göteborg kan det vara bra att ta just trygghetsfrågorna på allvar också för hundägare som vill göra rätt och släppa hunden fri inom ett inhägnat område.

Sedan kommer vi till mina barndomsmarker - Adventsvägen. När jag var barn fanns inte de små trädgårdarna längs husen. Istället fanns det små gröna plättar och lekutrymmen. Det var lätt att som barn gå utanför huset och hoppa hopprep eller bara sitta i gräset och prata. Sånt minns jag att jag gjorde, tills det var dags att äta eller så. Nu har hela det utrymmet privatiserats och gatan är till för bilar och gående. Inte alls för barn. Det är trist. Men tvärs över gatan finns en fin skogskulle som var min lekpark hela barndomstiden. Den fina Adventsparken gick jag inte till förrän jag blev rätt stor, den ligger på baksidan av detta stora hus och det var för långt bort för oss mindre barn. Som lite större var det gungorna som lockade. Och plaskdammen förstås, men den är igenlagd idag, av ekonomiska skäl då det idag krävs hiskeligt dyr vattenrening.

Adventsvägen.

Istället för lekplats på "framsidan" av husen, använde vi den lilla skogskullen ovanför elhuset. Den var lekplats, idrottsplats och gömställe, den var "hemma" för mamma-pappa-barn-lekar. Bakom den går en gångväg genom skogen. Den är ett exempel på att gångvägar i skogen inte nödvändigtvis blir otrygga. Här syns tydligt var gångvägen slutar och det syns att det är hus i slutet. Det är väl röjt och god sikt längs vägen.

Gångväg genom skogen.

Det är bara en sak som fattas - bänkar längs vägen. Som på den tredje bilden, gångvägen längs med spårvägen, skulle det varit. Ett av skälen är att äldre personer behöver komma ut och promenera men de behöver kunna vila med jämna mellanrum. Med allt fler äldre behöver stadsplaneringen ta hänsyn till deras ökande behov av en fysisk miljö som gör det lätt för dem att leva ett hälsosamt liv. Det kräver trygga gångvägar runtomkring husen eftersom många inte orkar gå särskilt långt till parker eller friluftsområden. Och det är kvinnor som lever längst och därför har de störst behov av bänkar. I Adventsparken skulle det passat utmärkt med ett utegym också, avpassat för flera generationer.

Bänk vid gångvägen längs spårvägen.

Vi kommer upp till skogsknallen innanför Allhelgonagatan och Brittsommargatan. Här är en skogsknalle omgärdad av trevåningslimpor av rött tegel. Här har jag bott i ett höghus på nionde våningen. Skogsparken, som vi kallade den, var otrygg redan då. Nu är den bättre men inte riktigt bra. Här finns en gungställning på ett mjukt material som är bra för de mindre barnen. Den ligger precis i närheten av hyresgästernas egen lilla trädgård med grillplats, väldigt mysigt. Bortanför den ligger en basketplan som visserligen är väldigt knögglig. som vi skulle sagt, men som används mycket idag. Så långt allt bra. Men i mitten finns ett odefinierat område som inte är avsett till något särskilt. Här fanns förr en sandlåda med ett litet hus och rutschkana, nu är här bara två slitna bänkar och en oftast överfull och omkullvält papperskorg. Klientelet här är ungt, skränigt och skrämmer bort barnfamiljer och gör skogsparken otrygg.

Skogsparken.

En bra sak med skogsparken är att den är en kombinerad lekplats och naturmiljö. När lekplatser inte bara innehåller lekredskap utan också rumsskapande och "ofärdiga" naturelement blir leken jämställd (Märit Jansson mfl, SLU och Sofia Cele, Uppsala universitet). I sociologin talas om det offentliga rummets "onstage, offstage och backstage", begrepp  som introducerades av Erwin Goffman. Det är relevant också när det gäller lekplatsers utformning. På "färdiga" lekredskap leker pojkar i alla åldrar mest. Skateparker, spontanidrottsplatser och "kickeplaner" används mest av pojkar. På lekmiljöer som bara erbjuder "onstage" förhåller sig flickorna försiktiga och reduceras till betraktare. Om det också finns utrymmen som uppfattas som "offstage" och helst "backstage" med skyddande naturmiljöer, blir det en miljö där också flickor och unga tjejer känner sej bekväma. De blir aktiva istället för att nöja sig med att betrakta pojkarnas lek. I takt med att dessa insikter är på väg att bli ordentligt etablerade måste staden förhålla sig till det och inte fortsätta bygga så att flickors livsmöjligheter begränsas i förhållande till pojkars. Att slentrianmässigt bygga som vanligt när bättre kunskap finns, blir de facto diskriminering.

On stage, off stage, back stage.

Nu är vi på Årstidsgatan precis vid Allhelgonakyrkan. Här finns en skulptur jag tycker är värd att nämna. En kvinna, som står på en piedestal. Dem är vi vana vid att se i staden. Johanna i Brunnsparken, Sjömanshustrun, Trädgårdsföreningens väna naturväsen som står mitt i grönskan och bara är - nakna. Men den här kvinnan åker rullskridskor. Och hon ser ut att vara väldigt bra på det. Jag gillar attityden och att hon gör något. Den lilla trädgården skapar en välkomnande port mot spårvagnshållplatsen där många går varje dag. Bakom den har en liten garnaffär öppnat och det gör platsen ännu tryggare. Gerillastickningen på räcket gör att platsen känns på något vis befolkad även om det inte är nån där.

Statyn vid Allhelgonakyrkan.

Gerillastickning.

Nu är vi tillbaka bakom gångtunneln i botten av Förstamajgatan.  Här skulle kunna vara en riktig liten oas, men det finns inget som gör det här till en plats en vill vara på. Det är bara två gångvägar som möts och alla skyndar bort. Den enda plats som finns att vila och vara på här, är bänken vid klippan med den, ska vi säga dekorerade, papperskorgen. Här är bedrövligt. Det hade varit bra med en liten lekplats eller en grupp av bänkar i mitten - det hade gjort det inbjudande att stanna till en stund. Som det är nu går folk snabbt igenom detta som annars skulle kunnat vara en oas.

Två gångvägar som möts.

Sist kommer vi till en ny och fin gångtunnel som visar hur det ska se ut. Det är en nybyggd gångtunnel under Almanacksvägen från Månadsgatan. Den är bred, har både cykel- och gångväg, den är hyfsat snyggt utformad och den har vettig om än inte helt bländfri belysning. Såhär ska det se ut!

Nybyggd gångtunnel under Almanacksvägen från Månadsgatan.

Jag är ordförande för park- och naturnämnden och jag gör inte anspråk på att vara utbildad på ämnet feministisk stadsplanering, eller över huvud taget utbildad på området stadsplanering. Min uppgift är att lära mej och tillämpa de strategier som staden har beslutat för att bygga en tät och grön stad på det bästa möjliga sätt som tar vara på kunskap om hur staden byggs så jämlik och jämställd som möjligt.. Det gör jag tillsammans med förtroendevalda i min nämnd, och i andra planerande nämnder: Byggnads-, trafik- och fastighetsnämnden. När det gäller hur bostadsmiljöer utformas har bostadsbolagen också ansvar för de områden som husen ligger i. Nu bygger Göteborg mycket och det är viktigt att alla inblandade lär sej av misstag och erfarenheter och tar med den nya kunskapen för att vidareutveckla det som är bra.

Park- och naturnämnden har antagit "Riktlinjer för jämställdhetsarbetet" i parker och naturområden. Det finns så mycket bra som görs, men det finns alltid mera att göra. Just nu prioriterar nämnden att göra insatser för trygghet i stadsdelar som upplevs otrygga. Jag önskar förstås att jag kunde skriva att allt gick att göra genast. Men så är det inte. Det går att utveckla genom skötsel, men det går inte att bygga om allt på en gång. Dock är gångtunnlar och otrygga miljöer framför allt i närheten av kollektivtrafik prioriterade områden för nämnden.

Är du med i en förening som vill prata om feministisk stadsplanering? Jag kommer gärna så kan vi prata tillsammans. Skriv en kommentar här eller kontakta mej på Twitter eller Facebook där jag finns som dalmaneek. Tack för ditt intresse!