Den fulländade sågningen av Linnéstaden

Den första ansatsen till traktens läggande under stadskulturen — om jag- får bruka ett sådant uttryck — togs redan 1879, då den stora kulverten, som skulle leda Djupedalsbäcken ned till älven, började byggas. Sedan gick det snabbt med regleringen.

Tack vare de utmärkta husbyggnadskonjunkturerna på 1880- och 90-talen blev det en massproduktion av hyreskaserner. Den ena fem- å sex-våningskolossen efter den andra stampades ur jorden med rent av amerikansk fart.

Varenda byggmästare slog sig på stenhusbyggen. Det gällde bara att bygga och hyra ut. På ritningarna offrade man endast en spottstyver och därför blev hela denna stadsdel så smaklös i arkitektoniskt avseende som den är. Ett litet torn här, några krumelurer där, allt i cement eller plåt, voro gudi nog.

Så kom stadsdelen till. På ett tjugotal år vid pass voro Djupedals-området, Olivedal och Kommendantsängen bebyggda. Och nu står den där, för sekler kanske, som ett kolossalt monument i sten över den arkitektoniska smakriktningen i Göteborg vid senaste sekelskiftet.

Vid anblicken av de höga husen, av vilka det ena i arkitektoniskt hänseende slår ihjäl det andra, kommer man att tänka på en iakttagares utgjutelse, när han såg en annan stads nybyggnader, vilka han kallade geometriska mardrömmar och tomma abstraktioner. Han sa’: — Det måste vara ett svårt lidande för en verklig arkitekt att passera en sådan gata — ungefär som om en musikalisk person skulle höra tio orkestrar spela olika stycken samtidigt. En finsk mässa i bruk och sten, i linjer och färger.