Krönika: Absurd urbanism

Johannes Hulter analyserar förslaget om att flytta station Haga till Skanstorget som lanseras av två välrenommerade Göteborgsarkitekter på GP debatt 5/10.

Johan Lundins och Anna-Johanna Klasanders debattinlägg om att flytta station Haga till Skanstorget är väldigt intressant. Det ställer ett grundläggande problem för svensk stadsplaneringsdebatt i blixtbelysning. För det första är det viktigt att komma ihåg att dessa debattörer inte är några perifera kufar. Johan Lundin är kontorschef på White i Göteborg och en av stadens mest framträdande arkitekter. Anna-Johanna Klasander är ansvarig för forskning och utveckling på White, forskarutbildad arkitekt och lektor på Chalmers. Det är riktiga tungviktare. Båda är dessutom trevliga, intelligenta och kunniga personer. Det stora mysteriet är hur dessa två personer kan lägga fram ett sådant här förslag. Hur är det ens möjligt?

Låt oss titta närmare på förslaget. I all enkelhet går det ut på att flytta station Haga till Skanstorget och göra Skanstorget till en stor, öppen, offentlig plats. Den andra delen av detta förslag, att göra Skanstorget till ett stort torg är ju inget konstigt. Det har också föreslagits tidigare av bl.a. Claes Caldenby. Det må förvisso vara ekonomiskt orimligt, särskilt om parkeringen ska flytta under jord, men rent praktiskt är det ju uppenbart möjligt att genomföra. Extremt dyrt för oklar nytta, men definitivt görbart.

Men att flytta station Haga till Skanstorget? Vad betyder det ens? Rimligen betyder det en av två saker. Antingen att det ska anläggas en väldigt lång gång under mark från Skanstorget till station Haga och att övriga utgångar ska blockeras. Detta vore naturligtvis såväl dyrt som fullständigt meningslöst. Eller så betyder det att själva stationen de facto ska flyttas till ett läge under Skanstorget. Det finns dock flera problem med ett sådant förslag. Det mest uppenbara är att Västlänken inte går under Skanstorget. Den går inte ens i närheten. Man skulle behöva dra om tunneln rejält med allt vad det innebär. Om det ens skulle gå med tanke på omgivande geologi etc. Som alla förhoppningsvis förstår är detta helt orimligt.

Den intressanta frågan är istället hur i all världen två högt meriterade och kunniga arkitekter ens får för sig att föreslå detta och sätta sina goda namn på spel. Det enkla och uppenbara svaret är att detta inte har något med Västlänken att göra utan bara handlar om att till varje pris försvara Skanstorget som öppen plats. Man drar sig osökt till minnes Jane Jacobs kommentar om ortodoxa (modernistiska) planerare och deras fixering vid öppna platser (open spaces):

Denna tes stärks av ett liknande absurt förslag som Johan Lundin lanserade för några år sedan,  då tillsammans med Ulla Antonsson (även hon från White). Det handlade om Heden och förslaget var att bevara Heden som öppen plats och istället bygga massor av nya hus på gårdar och ovanpå (sic!) befintliga hus runt Heden. Detta illustrerades med en volymskiss där uppemot 10-15 våningar lagts ovanpå befintliga hus. Något som naturligtvis är fysiskt omöjligt.

Som jag inledde med att säga så avslöjar detta en del intressanta saker om svensk stadsbyggnadsdebatt.

1. Man kan påstå vad som helst när det gäller stadsbyggnad. Det finns inga som helst spärrar för vilka knasigheter som kan läggas fram som seriösa debattinlägg. Uppenbarligen är den allmänna kunskapsnivån så låg när det gäller dessa frågor, att vad som helst accepteras som möjligt, vilket är ett stort problem eftersom det samtidigt rör så fruktansvärt viktiga samhällsfrågor. Det handlar naturligtvis inte om att gemene man ska kunna ta ställning till komplicerade, tekniska detaljfrågor. Det är orimligt att begära. Men här handlar det om extremt enkla geometriska, fysikaliska och ekonomiska förhållanden som vem som helst borde kunna genomskåda.
2. De som borde kunna hjälper inte till. Det finns trots allt personer som besitter sakkunskap (experter) eller har som yrke att kritiskt granska och ifrågasätta sakpåståenden (journalister). Av olika anledningar är dessa i stor utsträckning tysta eller, i värsta fall, utnyttjar den utbredda okunskapen. Det kan handla om en ovilja att ge sig in i infekterade debatter, kollegial hänsyn eller ointresse. Oavsett vilket så är det ett problem. Förslag som ingen professionell någonsin skulle ha mage att presentera inför sina kollegor slås upp stort på debattsidorna för kreti och pleti. Och ingen säger något. Det är som att man har accepterat att de vanliga naturlagarna inte gäller i offentligheten.
3. De som borde kunna kan inte. Ibland drabbas man av misstanken att det också kan handla om en grundläggande okunskap bland de professionella själva. Stadsbyggande är en komplex process som involverar många olika disparata fält, allt från arkitektur, ekonomi och juridik till politik, teknik och mycket annat. Med den långt gångna arbetsdelning och specialisering som utmärker ett komplext samhälle som vårt så innebär det att den som är expert på en sak kan vara fullständigt okunnig om en annan sak. Ur det perspektivet är det förståeligt att framstående arkitekter, på fullt allvar, kan lägga fram förslag som är såväl juridiskt, ekonomiskt som tekniskt orealistiska och absurda. Detta kan också vara en orsak till de brister vi så ofta ser i stadsbyggnadsprocessen. Suboptimeringen är långt gången. Helheten bli lidande av att de specialiserade delarna inte kommunicerar - inte kan kommunicera - med varandra.

Allt detta gör tvärvetenskapliga forum som Yimby fullständigt avgörande. Offentligheter där specialiserad kunskap från olika fält kan konfronteras och prövas mot varandra och slutligen smälta samman som en starkare och mer generell kunskap. Utmaningen framöver är att hitta sätt att implementera den generaliserade kunskap som skapas i sådana noder i den praktiska planeringen. Parallellt med detta så måste ribban höjas i stadsbyggnadsdebatten. Där har vi alla ett ansvar men särskilt tungt faller det förstås på de professionellt verksamma. För så här kan vi ju inte ha det.

Johannes Hulter, socialdemokrat, stadsutvecklingsdebattör och fd samordnare för Yimby Göteborg