Att korsa Rubicon över Göta älv

I boken The Language of Post-Modern Architecture, fastställer arkitekturhistorikern Charles Jencks att sprängningen av bostadskomplexet Pruitt-Igoe i Saint Louis (klockan 15:00, 16 mars, 1972), var dagen då den modernistiska arkitekturen dog. På ett liknande sätt skulle man kunna konstatera att fredagens "Fridays for Future"-demonstration var tidpunkten då Göteborg på allvar växte ur sitt nuvarande kollektivtrafiksystem.

Med all önskvärd tydlighet blottades sårbarheten i att ha enbart en central förbindelse över älven för kollektivtrafiken. Men även bristen på planskild spårväg i allmänhet, och närmast all trafik skall igenom Brunnsparken. Alla ägg i samma korg.

Medan ett 10.000-tal klimatdemonstranter hade sitt Woodstock-moment på Gustaf Adolfs Torg, gick tankarna kanske snarare till Falling Down för alla de som fastnat i trafiken.

Den oväntat stora uppslutningen till demonstrationen orsakade stora störningar, och i kombination med att en buss fått motorhaveri på Götaälvbron lamslogs kollektivtrafiken helt i centrala staden. Göteborgs-Posten rapporterade om hur 18 linjer påverkades av kraftiga förseningar, och SVT VÄST om hur ett antal linjer på Hisingen helt dragits in. Spårvagnar och bussar stod i kö bort mot Vågmästareplatsen. Gång- och cykelbanorna från Hjalmar Brantingsplatsen var fulla av fotgängare, som övergett fordonen när de väl fått tillåtelse att kliva av.

Jag skulle egentligen tagit cykeln över Marieholmsbron, men lät den stå kvar på jobbet i tron om att kunna undslippa regnet. (klicka för att förstora)

Här någonstans bestämde jag mig för att gå hem till Kålltorp. (klicka för att förstora)

Från gångbron vid Lilla Bommen. (klicka för att förstora)

Om ungefär 1,5 år står den nya Hisingsbron färdig. Det ser riktigt lovande ut, och förhoppningsvis fastnar den inte i öppet läge som den befintliga gjorde under värmeböljan 2018. Illustration: TMWR (klicka för att förstora)

Men som bekant kommer den nuvarande Götaälvbron att rivas, precis som den äldre Hisingsbron i slutet av 60-talet, vilket gör att sårbarheten bibehålls. Med fler broar skulle riskerna spridas, och varje enskild broöppning eller haveri blir på så vis en mindre dramatiskt upplevelse. Illustration: Dissing Weitling Architecture (klicka för att förstora)

Hisingsbron 1921. Hundra år senare kommer vi fortfarande bara att ha en central broförbindelse över älven. Bildkälla: Carlotta (klicka för att förstora)

Illustration över Göteborg om staden hade broar med samma medelavstånd som i London över Themsen (750 meter). En målbild på längre sikt? Illustration: Erik Linn

För att staden på allvar skall kunna knytas ihop – och för att undvika härdsmälta i kollektivtrafiksystemet – måste vi få till fler centrala älvförbindelser. Planerna på en spårvägsbro eller -tunnel mellan Lindholmen och Stigberget är en bra början.