På spaning efter Nuet

HISINGEN. Hemkommen efter jul- och nyårshelgerna låg lokalnyhetstidningen Mitt i Göteborg på hallmattan, och dess framsida informerade mig om att konstverket Nuet i Hökälla skulle rivas i början av januari. Det var förvisso inte första gången detta utsiktstorn varit rivningshotat, men nu kändes det mer definitivt. Skulle vädret tillåta ett sista besök, eller var jag redan för sent ute?

Det 14 meter höga utkikstornet Nuet uppfördes 2017 uppe på ett litet trädbevuxet berg i naturreservatet Hökälla mellan Tuve och Lillhagen på Hisingen, som en satsning av Göteborg & Co på land art inför stadens 400-årsjubileum 2021. I detta projekt ingick sju verk spridda i Göteborgs periferi, som skulle försköna staden och uppmärksamma delar av den som hamnat lite i skymundan. Konstnären och skulptören Jens Thoms Ivarsson valde att skapa ett utkikstorn som relaterar till tid, som en ingång till såväl platsens förgångna historia som dess framtid.

De senaste rivningsplanerna: Mitt i Göteborg, 2023-12-21. Sähär i beskuret skick kan vi för övrigt låtsas som att tjejen till höger ber en stilla bön – under andäktig tystnad – för det stackars arma tornet (klicka för att förstora).

”Jubileumsverket Nuet rivs – ett halvår innan jubileet: ’Absurt’”

De senaste planerna på rivning var dock inte de första. Redan 2020 rapporterade SVT Väst att verket, som kostat 300 000 kr, skulle rivas till en kostnad av 80 000 kr, och vara borta senast den första juli samma år, dvs ett halvår innan stadens 400-årsjubileum.

Anledningen till detta var att stadsdelsnämnderna skulle bli färre till antalet, och Norra Hisingen skulle därför upphöra att existera den sista december 2020. Det innebar bland annat att stadsdelen inte skulle kunna ansöka om ett förlängt bygglov för verket (tillfälligt bygglov), eller ansvara för driften av det. Med andra ord ett moment 22. Konstnären pekade på det absurda i att riva ett nyuppfört jubileumsverk strax innan jubileet, och menade att underhållet av tornet skulle uppgå till en kostnad av högst 40 000 kr årligen, dvs blott hälften av vad en rivning skulle kosta.

Juni 2020: ett besök i Hökälla

Det är något särskilt med att ta sig upp i olika former av torn för att betrakta omgivningen från ovan, om det så är Vinga fyr, Lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet, Skytree i Tokyo, eller ett helt allmänneligt vattentorn. I början av juni 2020 passade jag därför på att göra ett besök till naturreservatet Hökälla och Nuet, dels för att se på utsikten och uppleva våtmarksområdet kring Kvillebäcken, men i synnerhet för att dokumentera tornet med min kamera innan den stundande rivningen. I samband med detta la jag ut ett inlägg på Instagram med en handfull bilder och följande text:

Nedan följer en utökad bildserie från mitt besök i Hökälla:

Tittut!

Ja, det här tilltaget fick man ju bittert ångra som pollenallergiker ...

Från motsatt sida av kullen.

En stomme av byggnadsställningar med orangemålad (gul?) plank på utsidan.

Innan Kvillebäcken slingrar sig vidare mot Säve utgörs delen mellan Tuve och Lillhagen/Skogome av våtmarksområdet Hökälla. Denna plats har ett rikt djurliv, och det var även i samtal med en fågelskådare som upphovsmannen till Nuet fick idén till att bygga utkikstornet.

Lillhagen; Sankt Jörgens vattentorn, Backadalen; centrala Göteborg; Tången och Norumshöjd, Tuve (klicka för att förstora).

Januari 2024: på spaning efter Nuet

När snöstormarna bedarrat tog jag mig så till Hökälla på vinst och förlust efter jobbet. Det skulle snart till att mörkna, och det kändes som att jag aldrig skulle komma fram i den takten. En gnagande känsla infann sig om att det var för sent, att de redan hade monterat ned tornet.

Antiklimax. Det såg onekligen ut som att något brandgult fattades uppe på Håberget ...

Ja, jag kanske inte gick ner på knä och bankade med knytnäven i marken som Charlton Heston, utan mer bara stod där lite smått defaitistiskt ute i ingenstans: Damn you!

Safety first ...

"Computer says no ..." Det verkar dessvärre som att Stadsmiljöförvaltningen hann före ...

Efter att ha pölsat i den djupa snön, värre än Barnen från Frostmofjället, nåddes till slut toppen, och det fanns mycket riktigt inte ett spår kvar av tornet.

En pendang bortom Grimboåsen.

Det känns trist att man från stadens sida, genom någon sorts glädjelös instrumentell rationalitet och förment säkerhetstänkande, valde att ta bort tornet, som utgjorde en tydlig markering av platsen och tillika ett omtyckt utflyktsmål; det erbjöd med enkla medel en anledning för en bredare publik att ta sig ut till naturreservatet. Måhända får vi en gång i framtiden – givet större framsynthet – bevittna en återkomst av Nuet?

Till minne av Nuet: oktober 2017 – januari 2024