Bostäder i centrum och kontor utanför staden?

Själv bor jag och arbetar precis på detta sätt. Bostaden mitt i smeten, med gångavstånd till helgens utbud av aktiviteter. Arbetsplatsen utanför stan, det räcker att det finns några lunchställen att välja mellan. Vore inte detta en bra lösning för göteborg? "Företagscentrum" finns ju redan på några platser, exempelvis Lindholmen, Västra Frölunda/Högsbo/Sisjön, Ringön. Stadsplaneringen skulle kunna utvecklas med detta synsätt som utgångspunkt. Låt de centrala delarna tillfalla medborgarna, inte företagen!

Butikerna i centrum (belägna i markplan och helst med bostäder istället för kontor på de högre våningsplanen) tjänar ändå pengar på studenter, föräldralediga, skiftarbetare, pensionärer, samt helgkommersen. Lunchshoppingen kan väl knappast utgöra huvuddelen av butikernas inkomst i dagsläget?

Jag tror att etableringen av Allum och liknande köpcentrum har skett helt i onödan. Man byggde där för att folk bor där helt enkelt. Tänk om dessa pengar hade kunnat gå till att främja detaljhandeln i centrala göteborg istället! Om medborgarna redan bor i stadskärnan kan de gå, cykla eller åka spårvagn till shoppingen istället för att behöva leta parkering på lördagarna. Klart att man hellre väljer ett ställe utanför stan med fri parkering så som det ser ut nu!

Synpunkter och reflektioner mottages tacksamt!

Hej och välkommen Elna!
Jag tror inte heller att utvecklingen med externa köpcentrum är bra. Men de lägger sig inte där folk bor (det är lite det som är problemet) utan där det finns stora bilkommunikationer (motorvägar etc). Det driver på stadsutglesningen och bilberoendet (som vi ju i likhet med kommunens översiktsplan vill minska).

Jag tror det kan vara mycket klokt att istället blanda arbetsplatser, bostäder, nöjesliv etc. så mycket som möjligt. Det ger stora vinster, inte minst för samhället. Läs det här inlägget, som beskriver detta mycket bra: Staden och kontoren

Postade just en kommentar på Svenssons blogg som handlar om en diskussion om förorten eller uppfattningen om den. Fast då handlar nog diskussionen i första hand inte om de "bättre bemedlade" förorterna även om mycket av stadsfrånvarons problematik är liknande där som i "mindre bemedlade" förorter.
Iallafall täntke jag få med den även på Yimby så det fick bli detta forumet:


Läste också den artikeln i AB och reagerade delvis som du Anders, men jag kunde kanske även se nån poäng i det som skrevs, exempelvis hur Sthlm:s befolkningsmässigt ganska homogena innerstad inte kan betraktas som blandstad i alla aspekter.

Men förorter är intressant att fundera på (och även att besöka).
Jag undrar vad som hände med ABC-idén.
Till exempel en av Anders Wahlgrens filmer handlade om Vällingby "urtypen för ABC-förorten". Denna modell är väl från 50-talet gissar jag. Kunde dra flera paralleller till den samtida stadsdelen Kortedala där jag bott några år.
Idén var väl bra: arbete, bostad, centrum inom ett relativt begränsat område. Tanken var nog att man skulle kunna gå och cykla mellan alla funktioner under dagen. Och ta kollektivtrafiken in till stan när det var dags.
Ändå blev de här förorterna lika bilberoende och nästan lika funktionsseparerade som de senare miljonprogramsorterna (60-70-tal). Så uppfattar i varje fall jag det baserat på upplevelser.
Nu var det väl inte så från början, vilket framkom i Wahlgrens film, på 50-60-talen fanns många funktioner i Vällingby och liknande stadsdelar/förorter.

Så man undrar varför det inte förblev "blandstad". Flera orsaker kan tänkas:

1) de var geografiskt separerade från andra stadsdelar och city. För en riktig "blandstadsdel" krävs väl ett visst flöde av männsiskor även från andra stadsdelar, såvida inte stadsdelen i fråga är tillräckligt stor för att generera ett eget flöde internt. Men då gissar jag att det krävs en ännu större befolkning än vad än traditionell svensk småstad gör (som får betraktas som blandstad i förhållande till storstadens förorter), eftersom storstadens förorter konkurrerar med City om människoflödet. En småstad som utgör en centralort i sitt närområde är ju sitt eget city utan sådan konkurrens.

2) Frånvaro av kvartersstruktur. Det är väl ingen tvekan om att "kvartersstaden" ger många fördelar för förutsättningarna för blandstad.
Spontan definition av kvarterstad:
* hus byggda tätt kring gator.
* gatorna är inte trafikseparerade. = utrymme för flera trafikslag inte minst gående.
* husen har lokaler i gatuplan i tillräcklig omfattning och variation.
* lokaler och hus är funktionsblandade så att det både bor folk och sker olika typer av verksamheter inom ett litet område.

Kvartersstaden kan i viss mån stå i konflikt med ett annat värde, nämligen närheten till natur. Det tror jag är ett värde som inte ska underskattas. Själv tyckte jag att t ex Kortedala hade klara fördelar och i vissa stycken var unikt, iallafall jämfört med innerstan och mer klassiska "blandstadsdelar".
Men det uppvägde inte helt den påtagliga frånvaron av blandstad.
Jag tror det går att rädda en del av de f.d ABC-stadsdelarna och andra förorter genom att kombinera "blandstadifiering" med dess naturvärden. Faktiskt ser man många platser där det varken är bebyggt eller natur av värde, där det skulle gå utmärkt att förtäta. Till exempel finns ofta många, rätt stora, parkeringsytor mellan gata och bebyggelse, eller mellan gata och natur. Genom att satsa på lägre P-norm och på underjordiska garage eller P-hus borde mycket kunna göras. Andra exempel vinkelräta vägkorsningar som vore perfekt för bebyggelse (gärna slutet kvarter) som man påfallande ofta ser helt öde, ibland med lite ris och så kallad impediment, eller en övergiven och övervuxen park.

Jag tror alltså det finns möjligheter att på många platser i förort eller (förortsmässiga stadsdelar) kunna få igång det som kanske nån gång varit idén eller utopin; stadsmiljö och naturnärhet i skön förening.

---

Senast ändrad 28 juli 2012 20:01

Lite historik över hur stadsplaneringen utvecklats under 1900-talet:

I 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga infördes ett nybyggnadsförbud i stadsområden som var föremål för en planutredning.
Begreppet nybyggnadsförbud innefattade även förbud mot upprustning och modernisering av fastigheten. Tanken var att förhindra värdestegring som skulle fördyra framtida inlösen av fastigheter i saneringsområden, men regleringen ledde även till att fastighetsägare inte längre underhöll sina byggnader och fastighetsbeståndet i de berörda områden förföll.
I Göteborg bildades 1960 saneringsbolaget "Göta Lejon" som ägdes till lika delar av kommunen och näringslivet. Många av stadens berömda Landshövdingehus försvann under denna rivningsvåg. Istället byggdes Miljonprogrammet Hjällbo, Hammarkullen, Rannebergen. Vidare byggdes stadsmotorvägen Oskarsleden utmed södra Älvstranden mot Frölunda, samt revs stora delar av Gårda samt byggdes Tingstadstunneln. Det var ABC-staden som var förebilden. Allmänheten var inte tillfrågad utan allt sköttes av "experter".