K-märkta fasader i Orminge

Jag var precis inne på Wallenstams (bostadsbolag) hemsida och kunde läsa om ett av deras bostadsområden, Orminge:

"Orminge

Strax öster om Stockholm och nära skärgården ligger Boo-förorten Orminge. Området byggdes 1967-1971 som en del i miljonprogrammet med fasader som idag är K-märkta. "

Bilden visas nedskalad. Klicka på bilden för att se den i fullstorlek.

Man kan undra vilka kriterium det finns för att k-märka fasader. Dessa fasader skiljer sig inte nämnvärt från andra miljonprogramsområden såsom Kungshamra, delar av Tensta, Rinkeby och Fittja. Typiska modulbyggen med andra ord.

well, några måste ju (eller måste är ett hårt ord men bör) sparas. bara för att vi inte gillar dom idag så är det fortfarande en rätt stor epok i vårt byggande. mycket möjligt att just dom där var väldigt tidiga eller liknande därför K stämpeln, lite som delar av östberga som är K-märkt efter som dom var först av sin typ.

Det sorgliga är att man inte ens försökte bry sig om utseendet när man byggde dessa hus. Man brydde sig om andra saker på den tiden. Man K-märker inte dessa hus för att någon tycker att de är vackra utan för att bevara ett stycke historia. Om det är bra eller dålig historia man bevarar är inte av betydelse. Om de boende trivs med fasaderna är inte heller av betydelse.

vem beslutar vad som är bra och dålig historia? Klara ansågs väldigt dåligt/smutsigt/hämskt när det revs men inte många som tycker så idag?

självklart ska inte allt sparas, men lite från varje epok bör vi spara om möjligheten finns.

Mats o Johannes:

Jo jag funderade ju på funkisstilen. En del av den tidiga funkisen (20-tal och tidigt 30-tal) uppskattas ju faktiskt idag... inte för att det är funktionellt, antar jag, utan för utseendets skull.

Men att det skulle uppskattas för sitt utseende var ju inte meningen (kanske för att det jämförs med vad som byggdes de efterföljande decennierna).

Nu var ju miljonprogrammet i första hand till för att bygga bort bostadsbristen. Tror ni att (delar av) detta i framtiden kommer att beundras för sitt utseende?

skulle inte bli förvånad om det skulle hända, smaken ändras otroligt mycket över generationer.

ett exempel är Birkastan i Stockholm som ansågs otroligt fult när det byggdes, vem skulle vilja bo där? idag är det en av dom populäraste områdena på hela Norrmalm så smak ändras!

det byggdes löjligt mycket under miljonprograms tiden så självklart kan vi riva / renovera / bygga om massvis med områden, men att inte spara några vore rent ut sagt korkat.

Niklas:

Jag har väldigt svårt att se att det allmänna omdömet om 60- och 70-talsbebyggelsen kommer att ändras nämnvärt. Mycket tyder på att människors uppfattning om vad som är vackert tenderar att vara ganska likriktad: framförallt tror jag att variation är nyckelordet, både vad gäller detaljer, former och färger. Och förstås variationen i funktion, vilket vi på Yimby brukar tjata om.

Vurmandet för tidig funkis är nog en blandning av att den faktiskt är rätt fin, att den i många avseenden har ett visst släktskap med 20-talets klassicism, att den har en viss funktionsblandning med butiker och annat i bottenplanen (lex Nedre Gärdet) och att den har efterföljts av, och därmed kontrasterats med, arkitektur som har varit katastrofal.

Nej du har rätt. Om man inte försöker bygga något sevärt så kan man räkna med att det inte kommer bli lika sevärt som om man försöker bygga något sevärt. Försöker man inte så lyckas man inte. Det är därför inte konstigt att miljonprogrammen anses vara så fula av så många under så många decennier. Att många tycker miljonprogrammen är fula har alltså inget med modet att göra utan det beror kort och gott på att man inte brydde sig om utseendet. Precis som du skriver.

Slutsatsen är att vi måste sätta press på våra politiker att de säkerhetsställer att man alltid bryr sig om utseendet när man bygger något.

---

Senast ändrad 19 februari 2009 16:52

Jag bor själv i just ett av de hus du nämner Kaj, tidig funkis på nedre Gärdet. Som du säger finns här funktionsblandning (maskinstadsidealen har inte fullt slagit igenom ännu). Även i arkitekturen finns det detaljer och man ser att de som ritat och uppfört husen har brytt sig om detaljerna. Bbara en sådan sak som att huset jag bor i är från 1932 och vi fortfarande har kvar originalfönster! Stambytte gjorde vi först för ett par år sedan. Onekligen en helt annan kvalitet i grejorna än miljonprogrammets snabbt ihophafsade byggen.

Jag förstår argumentationen att vi i framtiden inte kan veta om vi kommer att gilla miljonprogramsarkitekturen, eftersom vi i historien har ogillat andra stilar, som vi sedan kommit att gilla, och tvärtom också, hus som vi gillade när de uppfördes, som senare kom att ogillas, för att sedan bli omtyckta igen.
Men, och här finns en viktig skillnad. Miljonprograms-"arkitekturen" var inte omtyckta när den kom (jag pratar här om allmänheten, inte om en klick arkitekter som påstår sig gilla husen men aldrig själv skulle bo i dem...). De har heller inte uppskattats senare, och gör det inte heller idag. Kommer vi gilla dem i framtiden? Möjligt, men jag tror inte det. Grundfelet ligger i att dessa byggnader är 100% funktionella. Man har alltså överhuvudtaget inte brytt sig om hur de ser ut. Det var aldrig en parameter att de skulle se trevliga ut. De skulle fylla en funktion, inget mer. Det som i undersökning efter undersökning visat sig vara omtyckt, detaljer i mänsklig skala, arbetade man aktivt för att undvika då det gick emot brutalismens dogma.

Jag tycker dock att vi kan spara vissa av dessa hus, just som en historisk tillbakablick. Men de bör då ses som en ren museal aspekt, ingen ska tvingas att bo i en sådan deprimerande miljö.

Anders:

Även jag bodde faktiskt i ett tidigt funkishus på nedre Gärdet för tiotalet år sen. Trivdes förträffligt. Invändigt påminde lägenheten mycket om 20-talsklassicismen i dess takhöjd, stuckaturer, parkettgolv, fönster och den öppna spisen. Det var, precis som du skriver, byggt med omsorg och kärlek för detaljer rätt igenom.

Fast samtidigt som det är ett oerhört fint och mysigt område, så är gatorna upp mot Brantingsgatan nästan som ett fossilavtryck för hur staden, gradvis, slutade att byggas som stad.

Sen är jag nyfiken på formuleringen som du använde.... Vad menas med detaljer i "mänsklig skala"? Och vad vore i såna fall en omänsklig skala?

---

Senast ändrad 24 februari 2009 00:29

Vi har pelare i lägenheten. Bara en sån sak





Jag skrev faktiskt om det där i en artikel för ett tag sedan:
http://www.fria.nu/artikel/75433

"Om man går längs med Erik Dahlbergsgatan i Stockholm kan man tydligt se förändringen. Längst ned på gatan mot Valhallavägen ligger husen mot gatan. Affärer finns i bottenplanen, ett stadsrum ses. Man kan se funktionalismen i arkitekturen och i mellanrum mellan husen, men staden finns där, om än i mindre definierad form. Men ju längre upp på gatan man går, desto färre människor möter man, kvarteret löses upp allteftersom husen från senare år avlägsnas från gatukanten, grönskan blir en barriär mellan väg och hus, butikerna blir färre och man kan se det renodlade bostadsområdet födas."

Jag gick den vägen dagligen i nästan 6 års tid så man hade ju en del tid att fundera...



Med det avser jag alltså detaljer i fasader som inte är alltför stora. Byggnaderna i sig kan alltså vara stora, men det bör finnas detaljer i dem där man kan se former som är lika stora som, eller mindre, än en människa.
Jag läste om det där för en tid sedan, minns inte i vilket sammanhang, men det handlar alltså om psykologi, att trivas med miljön omkring oss. Göra den greppbar.

---

Senast ändrad 24 februari 2009 00:45

Jag tycker faktiskt att fasaderna i Orminge är fina... men det går ju självklart inte att jämföra den typen av gjutna betongkakor med femtitalets tegelfasader, eller putsade funkisfasader. Sedan har jag förstått att sockerbitarna interiört har en pelarkonstruktion vilket ger goda möjligheter för de boende att själva jobba med planlösningen. Sådant är ju värt mycket för boendekvaliteten. Däremot är det kanske inte vidare urbana miljöer, men det finns väl ett antal andra miljöer som kan kritiseras för det och fula fasader.