SvD: "Formsvacka för ikonarkitektur"

SvD 30 mars: "Formsvacka för ikonarkitektur"

Enligt artikeln har världens städer blivit mindre intresserade av stora spektakulära byggnader. I stället har hållbar utveckling blivit trendigt.

Frågan är om detta på något sätt berör Stockholm, där det enda spännande som byggts sedan 70-talet är Kaknästornet och Globen.

Tror nog det mer handlar om att SvD vill att vi inte ska bygga något som sticker ut och därför aktivt letat fram tecken som tyder på att ikonbyggnader ät "ute" och att bygga husipark/radhusområden ute i skogen är "inne".

---

Senast ändrad 30 mars 2009 21:37

"I Sverige finns det vissa som sörjer att objektarkitekturen och de stora elefanterna aldrig på allvar kom hit. Men det är för sent att hoppa på det tåget nu, menar Malin Zimm."

Fniss.... "vissa som sörjer" försöker hon syfta på Yimby?

"–Västvärldsarkitekturen rör sig bort från objektarkitekturen, men man är inte riktigt färdig med det här i exempelvis Peking, säger hon och tillägger att arkitekter som vill fortsätta på det spektakulära spåret nu söker sig till exempelvis Kina och Mellanöstern."

Har hon inte koll på vad som händer i London, Paris och Madrid för att ta några exemepel. Jaa.. För att inte tala om våra baltiska grannländer.

Problemet är att man verkar se "objekt arkitekturen" som någon motsats till den hållbara staden, fast det oftast är att dessa två går hand i hand. Man nämner ordet "koldioxidneutral". Jag tror vi lättare uppnår det målet om vi ser till att bygga riktigt högt istället. Kanske SVD försöka odla någon myt i detta fall?

Köpenhamn nämns som en miljövänlig stad som övergett ikonarkitekturen. Räknar de inte Örestad till Köpenhamn? Sedan nämner de Paris. Fast de glömmer att man där lättar på restriktionerna att bygga högt inom periferiquen (inom ringleden, dvs innerstaden/kommunen).

Nej denna artikel var ännu ett lågvattenmärke från SVD. Ingenting nytt presenterar den.

Det här är ingen slutsats SvD själva har dragit utan en fråga som diskuterats flitigt i branschen den senaste tiden. Och inte utan fog då många stora "ikonprojekt" lagts på is och stora delar av de (spekulations)ekonomier som möjliggjort den sortens överflödsarkitektur håller på att falla samman.
Så jag tror att man med rätta kan tala om ett trendbrott och en kursändring, särskilt som mycket av den arkitektur som var avantgardistisk under 70- och 80-talen och som blev byggbar och byggd under 90- och det tidiga 00-talet börjar kännas lite gubbigt ängslig och corporate idag.

Att det är en trend håller jag ändå inte riktigt med om. Visst så planeras/byggs det inte lika febrilt med ikonprojekt nu som för två år sedan, men det är ju inget konstigt alls med tanke på det ekonomiska läget. Att det skulle vara en trend med djupare orsak än så har jag svårt att se. Men att det passar in i SvD:s linje att man inte ska bygga något som syns/står ut i Stockholm att tolka in en sådan trend...

Det hela påminner mig om när vissa högljutt spred tesen att skyskrapans tid var förbi efter 9/11.

Och du tror inte att ikonerans blomstringstid har haft med det ekonomiska läget att göra?
Tillsammans med tekniken är ekonomin en av arkitekturutvecklingens starkast styrande krafter

Ekonomin går upp och ekonomin går ner. Den kommer att gå upp igen. Allt går i cykler. Nu får vi några år med lite lugnare projekt, och några år senare blir det vildare projekt igen. Det byggdes och har byggts spektakulärt både före och efter den stora börskraschen 1929 och det kommer att byggas spektakulärt även efter vår tids krasch, som inte är lika illa som den 1929 (iaf inte för oss utanför USA).
Faktum är ju att vi får ett ordentligt högt hus ute i Kista som börjar byggas redan i år.
Ikonarkitekturens och skyskrapans död har proklamerats flera gånger förr.

Dock ser jag inga problem med de andra slutsatserna i artikeln, tvärtom. Stadsplanering, infrastruktur och hållbart byggnade är ju kärnfrågor för YIMBY, men jag ser inget motsatsförhållande mellan det och intressant ikonarkitektur.

---

Senast ändrad 31 mars 2009 09:59

Självklart är det så.
Och även om många av de senaste årens storslagna projekt har haft karaktären av okritiska luftslott beställda av tvivelaktiga krafter på tveksamma grunder så har ju de senaste 10 åren varit en på många sätt fantastisk tid för arkitekturen där gränserna för vad som är möjligt har pressats framåt på flera plan, särskilt byggnadstekniskt.
Det är en kunskap som kommer kunna användas (på bra och mindre bra sätt) även i framtiden.

Hursomhelst är det allra viktigaste att vi bygger stad och inte förort. Om det är något som ska kunna sätta stopp för mer vairerad och ikonisk bebyggelse bör det främst vara ekonomin, inte Nimbys eller bakåtsträvande politiker.