Nimbyismens och bananaismens bakomliggande mekanismer?

Varför är många stockholmare så inbitna nimbyister och bananaister?

(BANANA = Build Absolutely Nothing Anywhere Near Anyone/Anything)

Handlar det om en nostalgi inför det tidiga 1960-talets "idyll", där man ser Norrmalmsregleringen och miljonprogrammet som roten till allt ont som drabbat Stockholm och Sverige sedan dess? Att hålla fast vid etnisk renhet, klassamhälle och kärnfamiljsideal är lyckligtvis inte politiskt korrekt längre. Spiller svenskars konservativa tankar med "det var bättre förr"-attityden över på arkitektur och stadsplanering i brist på annat att bevara?

Handlar det om en urspårning av miljörörelsens ideal, där nimbyiter tagit fasta på att det mest miljövänliga samhället är det som inte har några invånare?

Eller är det innerstadsbors oginhet med en önskan att förvandla staden innanför tullarna till ett gated community för att hålla pöbeln ute?

Vad tror ni?

Jag vet ärligt talat inte. Jag har rest väldigt mycket i mitt liv som både turist och student, jag har även bott utomlands. Och än så länge är Stockholmarna i särklass de mest konservativa. Varför? Jag har teorier, men det verkar som om det finns minst tio svar för varje fråga.

Jag tror absolut att miljonprogrammet och norrmalmsregleringen är den största orsaken till stockholmarnas skepsis. Det största problemet är väl egentligen att många byggföretag och arkitekter fortfarande inte bygger det som folk vill ha.

Rationellt motstånd. Många projekt missar chansen att tillföra mervärde till sitt område i form av lokalytor eller parker eller annat som skulle vara trevligt för alla som bor i området. Då är det rätt rationellt ur det lokala perspektivet att man protesterar.

En i grunden rationellt motiverad kritik kan dessutom framföras i irrationella ordalag. Som om man egentligen kritiserar bygget därför att man är trött på att få fler grannar, utan att det blir fler affärer (och inga schyssta parker heller -- bara en massa obebyggda ytor där folk rastar sina hundar och dumpar skräp...). Man väljer dock att hänvisa till miljöförstöring i sina protestbrev då man vet med sig att det biter bättre på politiker och tidningar.

Sedan har vi det själviska motstånden. Kverulanterna som protesterar mot t.ex. förskolor. Gissa en gång om de har barn i dagisåldern.

Jag är fräck nog att påstå att många nimbyister utmärker sig genom storhetsvansinne. De har fått för sig att just deras gräsplätt är grundbulten i hela Stockholms - och därigenom Sveriges - kulturarv.

Detta är presentationstexten för Facebookgruppen "Rädda Engelbrekt":

Norska entreprenören Veidekke vill bygga 90 lägenheter på det som idag är Engelbrektsskolans skolgård, det sista av Tyskbagarbergen, en nationalklenod som vi aldrig kommer få åter. Detta övergrepp mot stad, land och kultur måste stoppas!

Så Tyskbagarbergen är en nationalklenod?

De franska, amerikanska och japanska turister som vallfärdar till Stockholm kanske inte lockas av Drottningholm, Nobelpriset, vikingar eller den beridna högvakten? Är det i stället resterna av Tyskbagarbergen som vittnar om Sveriges ärorika historia?

Jag tror du är rätt ute Rasmus. När man bygger något på en liten grön plätt utanför ens balkong så förlorar de boende i området något. För att ge något tillbaka i gengälld så kan man öka kvaliteten på befintliga grönytor (nya lekplatser, blomrabatter, löpspår, fontäner o.s.v.) och/eller skapa nya lokaler för verksamhet som invånarna kan ha nytta av. Huset får gärna också vara sevärt så att utsikten från balkongen/fönstret fortfarande är fin.

Om politikerna lär sig att bygga ny bebyggelse utan att bara ta, utan också ge, så blir NIMBYisterna färre och YIMBYisterna fler.

Det är också mycket viktigt att man i tidigt stadium på ett enkelt och inspirerande vis presenterar framtida byggnadsplaner för invånarna. Annars finns det risk för att de boende blir besvikna när de får höra talas om byggplaner för sent. Köpet av en bostadsrätt är ofta den största investeringen en privatperson gör i sitt liv. Köper man ett hus i mångmiljonklassen med milsvidd utsikt för att sedan ett halvår senare märka att det ska byggas ett nytt hus framför balkongen så drabbas privatekonomin hårt. Men om de boende redan under köpet av bostaden känner till framtida byggplaner i området så blir reaktionerna färre. Vill man ta reda på framtida byggplaner i Stockholm idag så måste man gå in på Stadsbyggnadskontorets hopplöst tråkiga och svåra hemsida för planprojekt. Det duger inte.

Sist men inte minst så måste vi bli bättre på att informera människor om den bostadsbrist och de miljöproblem vi står inför. Om folk kan se de samhälliga, sociala och gröna fördelarna med förtätning så blir det lättare för dem att ställa sig positiva till att bygga inåt.

---

Senast ändrad 16 juni 2009 09:46

”Ett bygge skulle vara en katastrof för miljön”

Efter flera års kamp fick de boende på Kampementsbacken på Gärdet rätt mot kommunen.

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_3093711.svd

Katastrof för miljön kan jag inte skriva under på. Svepskäl.

Men jag tycker att det är svårt att förklara för Berit vad hon och hennes grannar hade vunnit på att man bygger fler punkthus, som inte tillför någon service eller några arbetsplatser till bostadsområdet.

David och Goliat-syndromet gör sig också påmint.

Det är på något sätt en dygd att göra uppror mot överheten, och nimbyism kan vara ett sätt.

"Ett bygge skulle vara en katastrof för miljön"

Som sagt betraktar nimbyister sig själva som miljövänner.

Jag kan tänka mig att det beror på kollektivt dåligt samvete inför miljöproblem, som får folk att agera på alla möjliga, mer eller mindre irrationella, sätt.

Vissa lättar sina samveten genom att källsortera smörpaket, släcka lamporna en timme, eller välja ett elbolag som har 0,5% av sin produktion i vindkraft.

Andra försöker mäta jordens ekologiska tillstånd genom att räkna antalet kvadratmeter gräs som syns utanför det egna fönstret. Att alternativet till höghus i innerstan är bilberoende villaförorter verkar inte bekomma dem det minsta.

---

Senast ändrad 29 juni 2009 12:51

När jag engagerade mig i miljörörelsen i början av 70-talet - kampen mot regionplan 70 och sånt - hade vi ett begrepp "grönhöger". Det lanserades inte av oss utan av dem själva tror jag; föregångarna var en gruppering på Lidingö som var mot bebyggelse där för att de ville bevara Lidingös karaktär av villaområde för välbeställda. Det började om jag inte minns fel som ett uppror inom moderaterna.

Men begreppet slog an, och vi använde det friskt mot dom som nu skulle betecknas som nimbies, dvs folk som inte ville att det skulle byggas i deras oftast rätt välbärgade områden, med risk för att kreti och pleti skulle komma in.

Vi i Alternativ Stad hade ett rätt komplext förhållande till dem. Å ena sidan tyckte vi att även deras motstånd mot Regionplan 70 var välkommet, de hade ju ofta väloljade kanaler in i maktens boningar. Å andra sidan motsvarade inte vår vision deras - jag minns hur Staffan Wrigge (fortfarande aktiv) skrämde slag på dem med sitt franka deklarerande att Alternativ Stad gillade höghus och tät stad. Det vi var emot var RP70:s satsningar på förorter och motorvägar.

En hypotes angående nimbyismens drivkrafter skulle kunna vara att initial skepsis inför nya fenomen har gynnats evolutionärt. I i stort sett hela människans utvecklingshistoria har hennes tillvaro varit fylld med faror och en tveksamhet och försiktighet absolut nödvändig. Inför nya fenomen alltför djärva personer har fått färre barn än de med en forn-nimbysk inställning. Betänk hur nimbyska de flesta andra djuarter är inför nyordningar.

Men opportunism är ju en av orsakerna till mänsklighetens spridning och framgång och så snart den nya frukten visat sig vara ofarlig äter nimbysen den. Stadshuset visade sig vara jättegott!

Jämför med vårt begär efter energitäta livsmedel. En gång i tiden gagnade det vår överlevnad, nu stjälper det snarare.

Det är inte bara i Stockholm det finns nimbyister. Men koncentrationen av dem är tätare i och med att Stockholm är störst. Det är en förlkaring.

En annan förklaring är att många tror att ett bostadsområde är "färdigbyggt" den dan man flyttar dit och blir jätteupprörd och känner sig lurad när planer på nybygge plötsligt dyker upp från tomma intet.
Nimbyisterna pratar ofta om HOTET mot barnen, vår park, de äldre, Stockholm silhuett... Dom upplever ett hot, tydligen?!?

En del verkar tro att "utsikten ingår" när man hyr/köper en lägenhet.
Det är en myt.
Inte ens fasaden ingår i hyran. De som tror att utsikten ingår blir ju naturligtvis väldigt frustrerade vid ett nybygge utanför fönstret. Speciellt ifall man "hyr" en sjöutsikt eller en skogsvy.

Jag personligen tror inte på Cityregleringen som en förklaring.
Jag tror att det fanns nimbyister innan men att det var svårare att överklaga på 50-talet och tidigare. Överklagandet är en "rättighet" numera som en del vill åtnjuta till det yttersta. (ibland enbart för överklagandet i sig, kanske?)

Visst, det ÄR jobbigt med grävskopor och lyftkranar utanför fönstret, men vi YIMBY:ister vet att det är övergånde fas och efter ett år ungefär har vi fått nya trevliga grannar. Det är tydligen det där året av byggandet som är så jobbigt och nimbyisterna vill slippa.

Detta var mina teorier varför det finns nimbyism,
skrev Anders i HOMO (Hornstull med omnejd)

Jag kan också tänka mig att det handlar om att folk förväxlar modernism och modernitet.

Modernistiska kvarter är bristfälliga. Men modern levnadsstandard är bra.