Kvartersstadens begränsningar?

Vad kan det finnas för begränsningar med den kvartersstruktur som brukar förespråkas av YIMBY? En sak jag tänkt på är att det nog kan bli lite väl skugga i innergårdarna om man bygger för många våningar, eller?

"Begränsningarna" - ingen sak kan ju någonsin uppfylla alla önskemål, utan allt här i världen är en kompromiss - är bland annat följande:

* Alla lägenheter får inte lika mycket dagsljus.
* Alla lägenheter kan inte vara exakt likadana.
* Ett slutet kvarter är mindre rationellt att bygga jämfört med ett lamell- eller punkthus.
* Gator som inte är trafikdifferentierade och -separerade är mer trafikfarliga.
* Den täta, genomgående staden är en grogrund för totalitära rörelser som fascism och kommunism. Genom att isolera medborgarna i grannskapsenheter om några tusen invånare vardera förhindras osunda politiska rörelsers uppkomst. (Jo, det är ett helt autentiskt argument från 1930- och 1940-talen mot den klassiska staden.)
* Blandstad förhindrar en rationell uppdelning av staden i bostad, arbete och centrum.
* Blandstad förhindrar en strukturrationalisering av stadens bebyggelse till mer ekonomiskt effektiva (dvs. färre och större) enheter.
* Blandstad ger inte tillräckligt med plats för biltrafiken.

Man kan fortsätta så här rätt länge, men det blir inte mindre dumt för det.

Anders

Trafiksäkerheten är ett vettigt argument i sig, men det är inte säkert att utglesning är en lösning på problemet. Utglesning betyder fler bilar som kör med högre fart.

Jag tror att det här är början till lösningen på problemet i innerstaden - bilen som stannar automatiskt för fotgängare: http://www.alltommotor.se/artiklar/nyheter/volvo-..

Sen är det ju intressant just i "trafiken", skillnaden på trygghet och säkerhet. Det vi upplever tryggt (övergångsställen) är i själva verket väldigt osäkra ställen att passera över en gata på.

De flesta argument som Anders nämner är ju uppenbart förlegade. Det enda som fortfarande är aktuellt är nog ljusaspekten. När man bygger kvartersstad bör man ju helst anpassa gatubredd, gårdsstorlek etc så att så många lägenheter som möjligt får direkt dagsljus åtminstone nån gång på året.

När det gäller trafiksäkerheten tror jag inte att man kan förespråka det ena eller det andra rakt av, men det möjligt att bygga trafiksäker blandstad. Jag tror exepemlvis Venedig har ganska få bilolyckor. En potentiell fördel med kvartersstaden är ju att man kan ha helt skyddade innergårdar där små barn kan leka utan att kunna ta sig till nån bilväg.

I acceptera förde Sveriges arkitektelit fram några av dessa argument. Framför allt handlade det om dagsljus till varje lägenhet, och möjlighet att massproducera lägenheter till lägsta möjliga pris per kvadratmeter.

Det var viktigt 1930, men idag är det som sagt passé. Belysningen är tillräckligt effektiv för att minska behovet av dagsljus, och det höga markpriset i innerstan motiverar mer påkostade byggnader.

Möjligheten att producera billiga bostäder ser jag nog som relevant även idag (många unga har inte råd att betala 9000 kronor i hyra för en nyproducerad tvåa). Men jag kan inte förstå varför en lamell nödvändigtvis skulle vara billigare att producera än ett slutet kvarter.

Jo kanske därför det inte handlar om att producera, utan om att reproducera. Skulle man kunna tänka sig några färre kvarterstyper att bygga (där moduler kan läggas på för varierad höjd), varav den slutliga finishen (fasadmaterial, färg, ornamentik osv) avgörs av dem som befolkar det. På så sätt skulle man få upp en massproduktion, men med en viss variation (som på malmarna).