Utskrift från gbg.yimby.se
....

Platser och torg: Lilla torget



 
 



Lilla torget är en vacker plats där det ligger vid inloppet till Stora Hamnkanalen. Fast något torg kan man inte direkt säga att det är längre, mer än den lilla gröna plats i mitten där Alströmer står staty. På 1600-talet kallades torget för Fisktorget, då stans fiskförsäljning skedde här. Sedan flyttade som bekant fiskhandeln till Rosenlund där Fiskekyrkan senare byggdes. Idag domineras torget av ett par busshållplatser, parkeringar och bilgator.




Den granna statyn av alingsåsaren Jonas Alströmer, mannen som gjorde potatisodling populärt i Sverige.



Bredvid sig har han både Fiskekrogen och ett par päronträd.



 
 




 
 


Granne med Lilla torget sträcker sig den alltmer intressanta Magasinsgatan in i staden. Men gatan och torget har egentligen ingen vidare relation, vilket är lite synd. Lilla torget skulle kunna vara en värdig avslutning på Magasinsgatan som stråk och även en bra ingång. Som tidigare nämnt är Lilla torget inte mycket till torg, precis som Grönsakstorget används ytan till mycket annat. De två gatorna som skär av torget längs fasaderna känns överflödiga och man frågar sig, behövs de verkligen? Om jag förstått det hela rätt är det inte extremt livlig trafik här, så den kan säkert hitta andra vägar. Alternativt anlägga en gångfartsgata längs Fiskekrogshuset för att leda ned biltrafiken från Otterhällan.




Dagens torgyta (gult) är nästan obefintlig om man bortser från Alströmers gräsmatta. Önskvärt vore om Magasinsgatan skulle låtas mynna ut på Lilla torget och skapa en trevligare platsbildning (blått). Visst kommer tankar om att låta Lilla torget gå ända ned till kanalen, men jag tror att man får lämna plats för buss och spårvagn också.




Det kan vara bra med bussar, men inte är de så vackra att se på. Hållplatsen vid Lilla torget skulle kunna flytta (om den ens behövs).




Synen som möter en när man ramlar ut från Magasinsgatan och ut på torget. Visst skulle man kunna förädla Lilla torget till en riktigt skinande pärla i den göteborgska innerstaden. Detta är en del av arbetet med att förädla Stora Hamnkanalens stadsrum.



Tidigare artiklar i serien: 
Platser och torg: Grönsakstorget
Platser och torg: Gustav Adolfs torg
Platser och torg: Drottningtorget

En ny Göta Älvbro - stads- och trafikplanering

Hösten är snart här och med sommarens slut ökar debatten kring många viktiga stads- och trafikplaneringsfrågor i Göteborg. Den mest överhängande av dessa har varit den lätt infekterade frågan om trängselskatter.

Lite i skuggan av denna fråga, som i mångt och mycket handlar om ett sätt att finansiera Marieholmstunneln och Västlänken, har Göta älvbron hamnat. Denna bro, som med människans måttstock redan skulle ha gått i pension, anses behöva ersättas absolut senast år 2020. Frågan har varit rätt akut rätt länge nu och i onsdagens GP (ej på nätet) presenteras sex olika alternativa förslag för hur den befintliga bron skall ersättas.

- Låg- eller Högbro i Stadstjänaregatans förlängning
- Låg- eller Högbro i Kämpegatans förlängning
- Tunnel under Kämpegatan och älven
- Kollektivtrafikstunnel under Kämpegatan och älven


Alternativen har nyligen presenterats för byggnads- och trafiknämnden av en gemensam grupp från både Stadsbyggnads- och trafikkontoret. Kostnaderna beräknas ligga på mellan tre till elva miljarder (multiplicera med två för en mer trovärdig slutkostnad) och mycket pekar på att det på grund av kostnadsskäl blir en ny bro precis uppströms från den gamla.

Förslagen förväntas gå ut på samråd inom några veckor. Ett utmärkt tillfälle för de yimbyiter som kan mycker mer om komplicerade trafiklösningar än vad undertecknad gör att göra sin röst hör och komma med intressanta förslag och lösningar.

I första hand är såväl en ny Göta älvbro som övriga delar av av de infrastruktursatsningar som nu hägrar kring älven trafikplaneringsfrågor. Det väcker dock även en del stadsplaneringsfrågor som bör betraktas och besvaras.

Vad jag menar med detta är skillnaden mellan den korta och den långa resan över älven. I mångt och mycket handlar infrastruktursatsningarna om att på ett bättre sätt hantera de långa resorna. Förflyttningarna som människor tar för sig till och från Göteborgs ytterområden och kranskommuner samt genomresande. De långa resorna får ofta stor uppmärksamhet i samband med större infrastruktursprojekt.

Ibland tycks stadsplanerare vara Venus och trafikplanerare vara från Mars (fast i realiteten är de allihop troligen från någon planet mitt emellan) när det kommer till dylika frågor. SCAFT-tänkande tycks - föga öväntat får man trots allt säga - i högre utsträckning hållit kvar sitt grepp kring trafikplanerarna. Resultatet av detta kan tyvärr bli att vi skapar nya barriärer i staden.

För att visionen om en fungerande Älvstad skall gå att realisera behöver vi tänka på de korta resornas infrastruktur. För att slutligen binda samman Göteborg norr och söder om Göta älv så måste även korta resor, från ena älvstranden till den andra, vara praktiska och genomförbara. Lågbroar skulle givetvis att vara bäst från stadens perspektiv, men detta krockar eventuellt med rikets intressen.

I söndagens Fria ord i GP (ej heller tillgängligt på internet) föreslog professor Robert Kliger, Chalmers och docent Dan Engström vid Ramböll att gamla Göta älvbron bör återställas till i sin ursprungliga form och bevaras som ett historiskt landmärke; att föreslå att något skall bevaras i sin ursprungliga form för tid och evigheter brukar som bekant vara enda sättet att få gehör i Göteborg. Skillnaden mot andra förslag är dock att deras historiska landmärke skulle ha en fortsatt praktisk funktion som bro för gång-, cykel och kollektivtrafik samtidigt som en, relativt billig, bilbro byggs jämte. Därefter kan debatten för ytterligare upp till fyra broar fortsätta medan det rätt akuta problemet är löst.

Problemet är dock att på sikt måste vi verkligen ha fler övergångar för att folk skall kunna ta sig mellan södra och norra delen av den nya Älvstaden. Med eller utan aktutlösning måste detta faktum tas i beaktande. Om ambitionen är att ena Göteborg över älven kan vi inte fortsätta att ha fem kilometers avstånd mellan de två fasta centrala övergångarna, oavsett om man går, cyklar, åker bil eller kollektivt. En akutlösning som dessutom skulle minska antalet trafikslag som kan ta sig över vid Frihamnen skulle ställa staden än sämre rustad för möjligheterna att förverkliga Älvstaden.

Nåväl, fler övergångar kommer i vilket fall att ge oss fler av de där namntävlingarna som är så högt älskade i Göteborg. Demokratiskt är det också.

Platser och torg: Grönsakstorget









Det finns knappast några gurkor från Säve att inhandla på Grönsakstorget längre. Möjligen finns det några rödlöksröda plåtkärror från Torslanda uppställda. Man blir ändå lite hungrig när man hör det vackra namnet Grönsakstorget. Det är som att bita i en riktigt krispig gurka. Men jag blir alltid lika besviken när jag kommer dit och tvingas anpassa mig efter parkeringsplatssökande bilister som ska göra stan. För det finns inga grönsaker att köpa, möjligen finns det någon nermald i gatukökets vegburgare. För det är nog det närmaste man kommer en grönsak på den här platsen. Men å andra sidan, det står ju ingen drottning på Drottningtorget så jag ska kanske inte klaga för mycket.





Svårt att idag tänka sig hur livet på platsen var när detta foto togs. Handeln växer nästan samman med Kungstorgets.



År 1900 och år 2009. Nog kan jag tänka mig att kaféet, restaurangen och gatuköket skulle kunna tänka sig att ha servering på torget under årets varmare del. Varför inte en kafépaviljong.



Efter att befästningarna raserades anlades här en trädgård och 1876 omvandlades torget till ett centrum för handel av grönsaker, frukt och blommor. Det är väl kanske lite dumt att önska att det åter blev grönsakshandel här, då Kungstorget ligger en hörnspark härifrån. Kungstorget bör nog vara stans stora marknadstorg, ett torg som jag ska återkomma till i senare delar av denna torgserie. Inget torg förtjänar att vara uppställningsplats för bilar. För idag är Grönsakstorget inget torg, det är en parkerinsplats. Det är märkligt att staden har såpass lite stolthet att man låter ett centralt torg vara parkeringsplatser.








Bakom p-automaten rinner vattnet fortfarande.



Bara ett inkast från torget finns Södra Larmgatan och Victoriapassagen.



Vad kan man då göra med Grönsakstorget? För det första, ta väck parkeringsplatserna. Sedan återstår en mycket central plats att experimentera med. Enligt Wikipedia har det funnits förslag om att anlägga en fontän (1918). Ja varför inte, något liknande som vid Järntorget skulle kanske passa bra in här. Kan även tänka mig att man uppför vackrare kiosk- och gatuköksbyggnader än vad som finns idag. Även där kan Järntorgets fina kioskbyggnader vara en inspiration. När detta är klart så kommer kaféet och hotellet på platsen att ställa ut serveringar. Kanske vill kinesiska ambassaden öppna restaurang, då finns det plats även för dem.

Framtiden ser kanske rätt ljus ut ändå. En ny plan för upprustning av både Grönsakstorget och Kungstorget verkar vara under utredning enligt GP. Även organisationen Innerstaden Göteborg verkar vilja förändra situationen. "Vi vill gärna ha uteservering i stället för parkering på Grönsakstorget, säger Marianne Sörling på Innerstaden Göteborg."






Dagens torgyta (gult) är inte mycket att prata om. Önskvärt vore om inte allt men i alla fall mycket av platsen åter blev torg (blått).



Tidigare artiklar i serien: 
Platser och torg: Gustav Adolfs torg
Platser och torg: Drottningtorget

Storstadsbarn

I helgens nummer av GP:s livstilsmagasin för de tre M:en (Mullig, Medelålders, Medelklass) får läsaren träffa två småbarnfamiljer som har gjort det förbjudna: de har valt att bo mitt i staden.

från båda familjernas håll talas om den oreflekterade normen att flytta ut i småhus i och med att de fick barn, båda familjerna har också varit ute en sväng och nu kommit tillbaka till staden. Bullerbyidealet beskrivs som en stark norm som förstärks av att den förälder som väljer att stanna kvar i staden ses som egoistisk och oansvarig som väljer kaffe latte och sushi framför sina barns bästa.

Denna norm fick alltså ut de båda familjerna till villa och radhus men väl där upptäckte de också idyllens baksidor. Evigt pendlande och bilberoende, social isolering, dålig tillgång på service, det Sisyfosprojekt som arbetet med huset är samtidigt som stereotypa könsroller liksom bara smög sig på mellan lämnandet på dagis och storhandlande i köplada. Istället valde alltså familjerna att flytta tillbaka till staden med sin närhet och service och med sina lummiga innergårdar där barnen kan leka med grannungarna och det är nära till dagis och skola (noterar även att en familj pekar på en tryggare väg till skolan som en fördel i staden). Framförallt känner föräldrarna att de får mer tid över till barnen.


Några barn (och en kvinna) poserar för kameran i Landala år 1930

Att hitta två familjer som gjort något ovanligt är inte så svårt (GP:s upptagningsområde är nog stort nog för att hitta två småbarnsfamiljer som dyrkar Satan också) men det finns också andra belägg för att denna så kallade "Gråa våg" har en hel del belägg i statistiken.

Statistik betyder data för staten och i det avseendet har stadsboende oroat staten. innerstadens högre priser och relativa trångboddhet anses kunna minska nativiteten. Att tidigare bostadspolitik då i hög utsträckning handlat om att ge familjerna möjlighet att köpa småhus utanför staden i en evigt expanderande förtunning medan en stagnerad innerstad lämnas till barnlösa och äldre torde därför inte förvåna. Norra Älvstrandens bostäder har i många fall just marknadsförts som boende för par i övre medelåldern som vill sälja villa eller radhus efter att barnen blivit vuxna och (förhoppningsvis) flyttat. Nu tycks alltså detta tillstånd till att förändras när boendeyta prioriteras ner för andra värden.

Att normer kring barn i staden håller på att ändras till en mer nyanserad bild är givetvis positivt i många hänseenden. Inte minst för barnfamiljerna som förhoppningsvis får lättare att göre ett beslut kring sitt boende utifrån vad de vill, inte utifrån samhällsnormer (inte så att det alltid är något fel på normer men att ett socialt tryck tvingar ut män med tummen mitt i handen till eget hus gör näppeligen någon lycklig, utom möjligen hantverkaren).


Vallgraven har har frusit igen till några lekande barns glädje

Det innebär dock ännu en utmaning för Göteborgs stadsplanering. Att fler småbarnsfamiljer så att säga väljer bort Sydväst - inte utifrån ett ekonomiskt val utan som ett livsstilsval - innebär rimligen inte att de väljer att flytta till förstäderna i Nordost, där det förvisso även det grönt men föga bättre än Sydväst när det kommer till service och andra aspekter i det så kallade livspusslet.

Nej, alternativet till småhuset är lägenhet mitt i staden. Om småbarnfamiljer med de ekonomiska resurserna att köpa småhus nu väljer att även de konkurrera om lägenheterna i stadens attraktiva delar kommer detta ytterligare spä på en stor efterfrågan samtidigt som utbudet näppeligen kommer att öka. Resultatet blir än högre bostadspriser centralt och allt färre, med eller utan barn, kommer att ha råd att bo i staden. Så bygg blandstad - för barnens skull!

Trängselskatter på väg i Göteborg

Det har varit på tapeten förut och lär diskuteras lika livligt som i Stockholm för några år sedan. Ja, det är alltså avgifter på biltrafik som återigen lyfts upp i GP.

Ett förslag snarlikt det som nu används i landets huvudstad har presenterats för en stor ansamling politiker i veckan. det huvudsakliga syftet sägs vara att på detta sätt delfinansiera infrastrukturprojekt i regionen med 12 miljarder kronor, i första hand Västlänken och Marieholmstunneln.


Att finansiera vägbyggen med avgifter har varit vanligt länge i exempelvis USA, nu har konceptet blivit en verklighet även i Sverige.

Konceptet tycks nu i det nämaste hafsas igenom och ett beslut och bindande avtal kommer troligen att fås igenom redan i höst. I vilket fall är de tyngre parter som uttalar sig alla mycket positiva. Hans Rode, från Vägverket som också var med i arbetet i Stockholm, säger till GP "att trängselskatter accepteras bara folk vet vad pengarna går till."

För oss Göteborgare och även pendlare från kranskommuner och övriga besökare återstår dock en del praktiska frågor, som var kommer avgifterna att tas ut - att hamna innan- eller utanför denna transaktionsavgift kan få en del ibland oväntade och oönskade effekter - och vid vilka tidpunkter på dygnet. Med ett pressat tidschema för beslut kan vi vänta oss en hetsig debatthöst i denna fråga.

Gå även gärna in och delta i debatten på YimbyGBG:s forum!

GP, DN

Hello, my name is...




I förra veckan presenterade Göteborg & Co en ny grafisk profil och en ny logga för Göteborg som destinationsstad. Man säger sig ha hämtat inspiration från andra storstäders framgångsrika marknadsföring, till exempel Amsterdams "I Amsterdam". Man leker med namnet och snedställer ö:et till ett o och ett kolon. Meningen är att man ska kunna använda go: som ett prefix, till exempel go:CULTURE eller go:SHOPPING. Det är rätt snyggt och rent grafiskt är det en enkel men proffsig produkt som reklambyrån Happy Forsman & Bodenfors tagit fram. Grejen med det vridna ö:et är att det bildar både "go:" som både kan stå för engelskans "go" och göteborgskans "go". Det är så där göteborgskt fyndigt, käckt och småjobbigt.



Exempel på andra städers varumärken. Köpenhamn har sin "Wonderful Copenhagen" som är rätt etablerad. För att inte tala om New Yorks klassiska "I love NY". "I Amsterdam" är likt Göteborgs nya fyndig. Stockholm verkar nyligen blivit huvudstad i Skandinavien, antagligen en nyhet för de flesta skandinaver.







Vad hände med vår gamla slogan "the heart of Scandinavia"? Jag minns att det till och med stod så med fyra meter höga bokstäver på Cityvarvets docka på nittiotalet. Vykorten säljer dock fortfarande bra.




På Göteborg & COs webbplats står att läsa att "Göteborg ska vara ett förstahandsval bland storstäderna i Europa...". Det tycker jag låter som en bra målsättning och utmaning. Men då är det väl också en god idé att använda sig av ett internationellt etablerat namn tycker man. Det är inte lätt att uttala Göteborg om man inte vet att G ska vara J och Ö ska vara Ö. Så det blir ju ändå en skum form av Göteborg som uttalas. Jag tycker att vi gott kan använda våra två namn som vi har, Göteborg och Gothenburg. Det fungerar ju tillochmed på vår nya logga, Go:teborg och Go:thenburg.

Men hur kommer det sig att man inte vill använda Gothenburg och istället även på engelska använder Göteborg? Är det en kampanj för att sprida meningen med Ö i världen, i så fall är vi ju pionjärer. Det finns väl argument som att det ska vara konsekvent och så vidare. Men vad man inte tänker på är ju att det blir till att på nytt försöka etablera ett namn (Göteborg) istället för att använda ett som redan är etablerat (Gothenburg). Ganska dumt. Intrycket man får är ju att staden skäms för sitt internationella namn. Vilket inte verkar stämma, om man tror på GP:s webbfråga om vilket namn vi borde använda internationellt. Gothenburg vann med 67 procent mot 33 för Göteborg. Även språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson tycker det är förbaskat dumt att inte använda Gothenburg.

Många tror kanske förresten att namnet Gothenburg är en sentida påkommen engelsk översättning av Göteborg. Så är ju icke fallet. Göteborg byggdes och befolkades i början mestadels av tyskar, holländare och några engelsmän. Således talade man mycket av dessa språk i staden och staden benämdes ofta som Gothenburg, Gottenburg eller något liknande. Till och med i vår nuvarande stads privilegiebrev från 1621 benämns vi som Gothenburg. Så det är inte på något sätt fult att använda Gothenburg. Kärt barn kan ha flera namn.




Göteborgs officiella besökswebbplats används "Göteborg" på alla språk utom om man klickar in sig på spanska av någon anledning. Där heter vi Gotemburgo, som är det spanska namnet.



Gothenburg används i många internationella sammanhang som inte Göteborgs stad beslutar om. Till exempel inom flyget, sjöfarten och i fjol bytte även universitetet till University of Gothenburg. En uppmaning från de lärde?



Göteborg - We love you är en promotionfilm för staden som Göteborg & Co tog fram för den internationella marknadsföringen för några år sedan. Som göteborgare är det lite som att titta på sig själv inspelad på video eller höra sin egen röst, småjobbigt alltså. Redan när den inledande engelsktalande speakerrösten säger "Göteborg" vrider det till lite i magen, men det är kanske bara jag som är lite känslig. Filmen är tydligen flerfaldigt prisbelönt.


Göteborg var en gång i tiden den världsvana och stolta staden som snarare låg i Världen än i Sverige. Varannan göteborgare mönstrade på och tog med sig världen hem igen. Vi hade direktbåtar till Amerika, "världsutställning", nyskapande arkitektur, världsmästare i tungvikt och vi byggde gigantiska fartyg till jordens alla oceaner. Men hur förvaltar vi vårt arv när det gäller vår internationella identitet egentligen, har de senaste årtiondernas försvenskning gjort oss mindre och inåtrikade? För alla är ju inte längre sjömän och inga båtar blir längre byggda och plötsligt står vi här som en stad i lagomlandet Sverige. Det är dags att mönstra på igen, Göteborg/Gothenburg.


Scandinavium bortom evenemangsstråket?

Torsdagens så kallade snackis (suffixet -is är i övrigt Stockholms-dialekt, men nog vågar vi använda det även när vi talar om Evenemangsstaden Göteborg?) handlar i mångt och mycket om förslagen på att ge Scandinavium ett lyft . Ett lyft som kan börja med ett brak om ägaren, kommunala bolaget AB Framtiden, bestämmer sig för att riva och bygga nytt.


Scandinavium i ljus

Platsen för en sådan ny hall skulle då kunna bli vid Mölndalsån mellan Vallhallabadet och gamla Nya Ullevi, alltså platsen som idag bland annat upptas av Vallhalla IP.

Ett viktigt skäl anses vara att det är viktigt att expandera för att Göteborg inte skall halka efter som evenemangsstad. Detta samtidigt som det diskuteras kring att lokala och regionala politiker tror och hoppas på mycket på turism och efter att nya Gamla Ullevi kanske inte varit en helt orproblematisk affär. Men samtidigt vill Svenska Mässan expandera och att sälja ut gamla Nya Ullevi några gånger om verkar ju fungera, bara arenan är stor nog för de största artisterna.

En annan viktig fråga är dock om evenemangsstråket är den rätta platsen för ännu en ny arena. Att etablera flera publikdragande byggnader samlade på en och samma plats har varit en viktig fråga i modern tid för Göteborg. Att samla allt på ett och samma ställen har säkert sina fördelar men innebär också en del problem.

Först och kanske främst är det sällan att evenemangsbesökaren har någon tydlig fördel av att allt är samlat. För hur ofta har någon börjat dagen med en mässa, sedan sett en fotbollsmatch, därefter en hockeymatch och sedan avslutat kvällen med ett biobesök?

Vidare har denna koncentration av stora byggnader på ett begränsat område inneburit att det finns lite plats för något annat. Utbudet av annat som efterfrågas i samband med ett evenemangsbesök, såsom restauranger, caféer, krogar och kiosker är relativt skralt, i alla fall i jämförelse med hur det ser ut bortanför Heden och Trädgårdsföreningen. Som en föjd av detta är den i många avseende monumentala Skånegatan ofta en tom och öde plats.

Slutligen är det förvisso ofta en fördel med att ha parkeringsplatser som kan användas till olika evenemangslokaler men när två evenemang krockar blir trafik- och parkeringssituationen ändå ofta problematisk.

Så frågan är helt enkelt om vi kan tänka oss det nya Scandinavium bortom evenemangsstråket och i så fall var? Skulle till exempel en utlokalisering till den nya Älvstaden, inte heller det långt ifrån centralstationen och stadens hjärta, vara ett alternativ, kanske till och med gå så långt som att placera den på Hisingen av alla platser?

Staden och Hildedal 2 - Tillbaka till Byn

I första avsnittet av Staden och Hildedal bekantade vi oss med den nya stadsdelen, eller kanske snarare bostadsområdet, Hildedal - sju bostadsrätter med i huvudsak små- och radhus i nyfunkis med i nuläget grönskanden kolonilotter på gårdarna.

Jag presenterade två grundläggande idé-typologier - Staden och Byn. Dessa typologier motsvarar olika sätt att relatera till sin omgivning. Staden står för omvandling, frihet och nya möten. Byn står för stabilitet, ordning och grannskap. Detta är självfallet hårt dragna abstraktioner. I de små stadsdelarnas Göteborg har ofta funnit genemskap medan många av miljonprogrammets områden präglats av anonymitet och brist på socialt sammanhang (se speciellt Arkitekter berättar III, och då specifikt den senare delen om Gårdsten).


Hildedal igen: I väster ligger Wieselgrensgatan samt en del småhus; i öster Tuvevägen och industritomter och volymhandel; i söder småhusområde.


Däremot står det bortom all tvivel att det är Byn som ideal som dominerat i svensk stadsplanering under efterkrigstiden. Resultatet av detta har blivit vad som från början ofta refererats till som grannskapsenhet men som i detta sammanhang bättre benämns som enklaver. Jag vill nämligen hävda att i försöken att skapa lokal gemenskap (tyvärr med minst sagt tvetydiga och begränsade resultat) inåt i enklaven har dessa samtidigt avskärmats från sin omgivning på ett olyckligt sätt.

Så fort vi lämnar idyllen ryggen och skall ut i staden möts vi av en annan företeelse i svensk stads- och trafikplanering: menlösa gräsmattor och SCAFT. Hisingen är gammal kulturbygd men det är nu länge sedan någon Edvard Persson satt vi någon landsväg häromkring. Det finns ett ömsesidigt avståndstagande mellan vägen och Hildedal. Trafiken är för kraftig för att det skall vara attraktivt med småskalig bebyggelse direkt mot vägen och för de som reser till och från Tuve finns det givetvis ingen anledning att se Hildedal som något annat än något som passeras på vägen in till stan (eller i falla fall Backaplan), utan vill att trafiken skall flyta på snabbt och smidigt. Att SCAFT-paradigmen får råda är under dessa omständigheter inte konstigt. Det är långt ifrån blandstad.


Avståndstagande åt öster - Tuvevägen.


Avståndstagande åt väster - Wieselgrensgatan.


Låt oss dock titta framåt, säg 20 år. Om då visionerna för Backaplansområdet som en ny del av centrum realiserats kommer situationen förändras här vid stadens ände. Efterfrågan och markpriserna kommer att gå upp när Staden försöker växa norrut längst med dalgången. Då kommer den idylliska enklaven Hildedal att ligga ivägen och bidra till att stoppa expansionen av en kontinuelig stadsväv.

En levande, fungerande blandstadsmiljö skapas enklast och bäst genom att så att säga bygga vidare på något redan existerande. Att den dynamiska, föränderliga staden då stöter på den statiska Byn är ett problem som existerar runt om i Göteborg. Områden som är resultatet av modern planering ligger i vägen för stadens expansion. Med hjälp av PBL:s möjligheter att stoppa förtätning hindrar de bofasta en sådan utveckling. Staden blir inlåst av bostadsenklaver vars neomedeltida byinvånare ser allt att vinna och inget att förlora på status quo. I Hildedals fall består dock många grannar av köplador och industritomter, så det kanske inte kommer att talas så mycket om "gröna lungor" i just detta fall, fast man vet ju aldrig.


Downtown Hildedal

I nuläget är Hildedal en lämplig plats för en by (Kvibergstaden är i mina ögon ett mycket värre brott mot blandstaden) men någon gång i framtiden behöver vi kunna omvandla byn så att den blir en del av staden. Hur kan man uppnå sådana förutsättningar?

Jag återkommer nu till en av mina käpphästar - detaljplaneringens brist på tidsperspektiv och flexibilitet. Idag ägnar sig detaljplaner åt mycket in i minsta detalj men saknar allt för ofta framåtblickar. Likt det mesta som byggts efter kriget antas planerna vara för evigt, trots att vi vet att så sällan är fallet (inte ens den medeltida byn var så statisk som man kan tro).

Äldre tiders stadsplaner ägnade sällan någon tid åt vardagens små detaljer men hade fördelen att de ofta var framåtblickande. Även om det måhända är tjatigt att en urbanist tar upp New York som exempel är det värt att notera att Manhattans rutnät etablerades redan 1811, ungefär samtidigt valde stadens styre att snåla lite och strunta i marmor på baksidan av stadshuset på Lower Manhattan eftersom det mest var landsbygd. På så sätt kan mark- och fastighetsägare samt boende veta vad som kan tänkas hända inom det närmast årtiondet. Översiktsplanerna idag är mestadels ord och ger egentligen ingen konkret fingervisning om vad som skall hända på en given geografisk plats.


Nordöstra Göteborg - byar utan sammanhang.

Den kortsiktiga lösningen är att bygga vidare fler enklaver utåt och allt längre ifrån stadskärnan. Enklaver som alla vänder sig bort från genomfartsvägar och inte blir något annat än kulisser för den förbipasserande, om nu husen inte är helt gömda bakom en skog. Enklaverna saknar oftast underlag eller lokaler för service (i fallen med nya småhusområden) eller så ligger dessa handelsplatser avskilt från den ström av människor som rör sig till och från staden (många miljonprogramsområden). Vägarna fungerar som barriärer som inte uppmuntrar rörelse mellan enklaverna. All trafik för arbete, fritid och handel riktas in mot centrum eller ut mot köplador.

Medan Byn upplever vägen som ett problem är gatan istället en möjlighet för Staden. Det är längst med stråk där människor rör sig som det är attraktivt att skapa mötesplatser och lokaler för arbete, tjänster, handel, kultur och kaffesörplande. problemet är att det finns allt för många vägar runt byarna och allt för få välbesökta gator.  


Ett exempel på hur man kunde göra istället. Barrow Street är en lugn gata på Manhattan. Det är inte en återvändsgränd. Jag står mitt i gatan och tar bilden. Mindre än tio meter bakom mig ligger 7:e Avenyn. Ingen SCAFT, inga menlösa gräsmattor. Fastighetsvärdet är nog inte så lågt.


Min tanke är att byns avståndstagande mot genomfartsgator och vägar istället kan användas till en fördel. Genom att redan redan i detaljplanerandet för Byn peka ut impedimenten, de menlösa gräsmattorna, som tomter för framtida bebyggelse direkt mot gatuplan, kan den expanderande staden växa runt och förbi Hildedal (vars avstånd från vägarna måhända är lite i minsta laget för min idé; hade ej med mig lantmätarutrustning). En sådan bebyggelse skulle då bestå av lite större byggnader med lokaler i gatuplan, kontor och även lägenheter för oss som vill bo i Staden och inte i Byn. Genom att planera på detta, er långsiktiga sättet, kan idylliska bostadsområden byggas upp i utkanten av staden och sedan kan intresserade bolag et cetera bygga till andra funktioner och boendeformer när det finns en efterfrågan. Om det aldrig uppstår någon sådan efterfrågan kommer marken att ligga i träda som vanligt och vi har egentligen inte förlorat något på det; att slösa bort yta är vi så vana vid nu att det näppeligen gör vare sig till eller från.

Dessutom är de boende i idyllen medvetna om denna utveckling i förväg, vilket torde underlätta i detaljplanearbetet, de boende får reda på detta i ett skede långt innan en exploatör måste börja riskera kapital på något som kan överklagas och dras i långbänk. Jag tänkte mig i Hildedals fall inte att denna exploatering skulle vara extremt hög. Kanske en våning som inte får vara bostäder och ytterligare två eller tre våningar ovanför detta.

Genom att i arbetet för en enklav göra lite extra och ta med några solstudier och bullerutredningar (området ligger inom fyra kilometer från Brunnsparken och med stombusslinje vilket skulle kunna underlätta för bostäder med undantag från bullerkrav; Hildedal torde garantera en tyst baksida; bortsett från barnen då) för en sådan framtida exploatering så finns det en del förarbete som exploatörer kan utgå ifrån.

Ytterligare en liten fördel skulle vara att det finns en prislapp på nimby-beteende. Om exempelvis bostadsrättföreningar i Hildedal inte vill att det byggs hus på deras impediment ut mot vägen - hus som skulle ge dem bättre lokal service och bullerskydd - så får de ta den ekonomiska kostnaden för detta. Först genom att köpa upp tomterna och sedan genom att inte sälja om eller när priset på dessa tomter börjar gå upp.


Delsjövägen i Vandkunstens (dystropiska?) vision
- nog hade denna plats mått bra av några exploateringsbara tomter i väntan på efterfrågan?

Sammanfattningsvis finns det möjligheter att skapa förutsättningar för stadsplanering som skulle gynna både stads- och byinvånarna och hjälpa oss att bygga den socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara staden om vi börjar tänka utanför den funktionalistiska stadsplaneringslådan.
«
»
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5377 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter