Reflektioner kring Backaplan efter en stadsvandring med Socialdemokraterna

En av de största utmaningarna med en yimbyistisk stadsbyggnad, åtminstone när det gäller att utveckla nya stadsdelar, är antagligen att få in många lokaler i bottenvåningarna. Som vi tidigare diskuterat på bloggen så är verksamhetslokaler i bottenvåningarna ur vårt perspektiv en nyckelfråga för att få den stadsmässighet och funktionsblandning som vi efterfrågar. Därför ritade vi in lokaler i samtliga bottenvåningar i den idéskiss till stadsplan som vi tidigare presenterat. Men man kan med rätta ifrågasätta hur rimligt det är att planera för så hög lokaltäthet. Jag vill lyfta fram vissa perspektiv och idéer till en lösning på den frågan.



Omöjligt många lokaler?

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Jag tog en promenad längs Hjalmar Brantingsgatan imorse och kom på att det var dags att skriva mitt fredagsinlägg här på Yimby. Lite sent kan tyckas då det redan var lördag. Men i alla fall så gick jag förbi Rabattfynds gamla plåtbyggnad som är under rivning. Men vad var det under ytan? Här dolde sig en äldre (och om jag får säga det själv rätt vacker) byggnad under den tilläggsisoleringsplåt som nu delvis var borttagen. Det har ju skrivits flera gånger om tidigare här på Yimby men det är svårt att släppa det faktum att man borde nog inte totalsanerat i Östra Kvillebäcken.







"Det var väldigt nedgånget, kriminellt, tung kriminalitet i det här området och det fanns inga byggnader som direkt var värda att bevara." Så sa Staffan Bolminger från Älvstranden Utveckling i Älvrummet för ett tag sedan. Jag vet inte om jag tycker att kriminalitet är ett argument för att totalriva ett helt område. I så fall får vi nog totalsanera hela centrala stan. Visst försegick det en hel del fuffens i området, men det var väl knappast byggnadernas fel och visst hade man kunnat bygga det nya Kvillebäcken med inslag av historiska inslag. Sen när man hör politiker som tar en biltur genom området och låser dörrarna känns lite märkligt. Jag besökte området nästan dagligen under mina första 20 år i livet och kände mig aldrig rädd. Kanske för att det då var befolkat med människor och människor är i regel inte farliga.

Att områden är nedgångna är väl också lite tveksamt argument för en totalsanering. Men visst, de flesta byggnaderna i Östra Kvillebäcken var inte värda att bevara, i alla fall inte med tanke på vad man skulle kunna och kommer att bygga istället. Men jag får känslan av att man knappt ens har tittat över vad som egentligen fanns här. Kunde man verkligen inte ha tagit tillvara något åt eftervärlden? Allt kan omöjligen ha varit "för nedgånget för att kunna bevaras".



Smyrnakyrkans second hand. Halvrivet då, helrivet nu.


Rött litet tegelhus i Östra Kvillebäcken. Hur snyggt hade det inte varit med detta mitt i något nytt kvarter? Borta.


Hade det inte varit snyggt om man hade sparat lite, om inte byggnader så i alla fall vissa fasader, och införlivat i en ny bebyggelse? För visst har även detta område en historia värd att bevara i någon fast form. Här fanns inte bara plåtskjul och fallfärdiga gamla tegelhögar. Här fanns tillexempel Smyrnas gula tegelhus i hörnet Tuvegatan/Färgfabriksgatan. Inget fel på den byggnaden. Det är möjligt att Smyrnakyrkan har fått bättre lokaler nu på Ringön, men om läget är bättre vet jag dock inte. Stället kryllade ju av folk varje helg förr och fiket på andra våningen var en populär oas. Bredvid stod mitt favorithus, ett litet rött tegelhus. Här fanns det en liten second hand-marknad. Området var faktiskt till för inte så många år sen rikt på handel. Här fanns second hand-butiker, fyndmarknader, livsmedelsbutik, kafé, antikbutik med mera. Hade vi sparat ett par av de äldre byggnadera, de som inte var särskilt nedgångna, så hade man kanske fortfarande kunnat fynda sig något där i väntan på att "Göteborgs nya stadsdel" ska byggas.




Värsta grymma miljön, hade man nog kunnat göra något bra av förenat med nybygge. Borta.


Variation förnöjer heter det ju. Här hade man kunnat få in ännu en form av blandstad, blandad bebyggelse, nytt och äldre. Det handlar ju inte om att ha kvar området som det var, utan att ta tillvara det bästa som fanns och införliva i den nya stadsdelen. För så skall städer byggas!


Nog med gnäll. Hittade ett kul klipp från en marknadsplats/järnväg i Bangkok. Något för hamnbanan längs älvstranden eller bangården på Gullbergsvass kanske? :)

Som Johannes rapporterar i föregående inlägg så verkar det som att varken Veidekke eller NCC planerar att lokalanpassa bottenvåningarna i de byggnader de kommer att uppföra längs ett av Östra Kvillebäckens framtida huvudstråk, Färgfabriksgatan. Kristina Gradin från NCC diskuterar föredömligt (tack Kristina, om ändå fler representanter från byggbranschen kunde involveras mer!) i kommentarstråden om varför man beslutat att inte verka för blandstad trots att man utåt vurmar för den framtida blandstadsdelen.

Och det är nog så, att oavsett hur gärna man skulle vilja ha en sån där fin, funktionsblandad kvartersstad som visat sig vara så populär (om man ser till efterfrågan och söktryck på bostäder), så finns det en kärv ekonomisk verklighet att förhålla sig till. Vinsterna måste ju maximeras. Och NCC gjorde ju en vinst på 642 miljoner under det sista kvartalet krisåret 2009, så de verkar ju onekligen veta vad som krävs för att få ekonomin att gå ihop.

När man så bygger nya stadsdelar kan det alltså vara svårt att lokalanpassa bottenvåningarna eftersom att bostadsrättsföreningen som sedan ska ta över huset då har svårt att i ett initialt läge göra tillräcklig vinst. Rätta mig om jag har fel, men jag tror det är så argumentet går i ett nötskal. Man behöver alltså enligt utsago koncentrera verksamhetslokalerna till kluster i det initiala läget, för att säkerställa en ekonomiskt hållbar etablering av verksamheter. Resultatet för Östra Kvillebäcken har blivit att således koncentrera verksamheterna till områdets andra huvudstråk, Gustaf Dahlénsgatan.

Problemet är ju bara att om man i ett initalt skede bygger en bostadsmur längs Färgfabriksgatan - på samma sätt som man gjort i otaliga andra områden, ta bara en kort promenad till Sannegårdshamnen för att finna ett exempel - så kommer man bygga bort förutsättningarna för ett framtida stadsliv i många år framöver. Man cementerar en icke-stadsmässighet i kanske många decennier.


Möjligt framtidsscenario för Färgfabriksgatan. Central blandstad, någon?

Man kan ju fråga sig om det inte borde finnas möjlighet att ha fler än ett stråk med verksamheter i bottenvåningarna i Göteborgs framtida centrum, denna blivande föregångsstadsdel. Det verkar ju onekligen finnas möjlighet till betydligt fler än en gata med verksamheter i bottenvåningarna i Göteborgs befintliga centrum, och det har funnits i hundratals år.

Kommer Östra Kvillebäcken och Färgfabriksgatan om 50 år att kännas som en del av den centrala staden, som ett levande och stadsmässigt inslag i innerstaden, om det inte kommer finnas några verksamheter längs gatan? Jag utmanar alla till att hitta en enda gata idag där så är fallet. Om någon lyckas hitta en gata utan verksamheter i bottenvåningarna där det känns som att man befinner sig i centrum av en storstad, där man får intrycket av "levande blandstad", så hör av er.


Bostäder i Norra Gårda - kanske en förebild för Färgfabriksgatan? Husen utgör säkert synnerligen fina bostadsrätter med fantastiskt bra boendekvaliteter, men är det livfull blandstad?

Man kanske får känslan när man läser ovanstående text att jag inte är riktigt nöjd med den planen. Det stämmer. Visst måste det gå att hitta lösningar - politiker, byggbolag och tjänstemän tillsammans - som gör att man kan införa åtminsone en viss andel verksamhetslokaler även längs Östra Kvillebäckens andra huvudstråk? Här nedan följer några snabba förslag för vidare utredning:

• Tredimensionell fastighetsbildning. Lokalanpassa bottenvåningarna och hyr ut dem, medan bostadsrätter bildas ovanpå.
• Bygg bokaler.
• Placera även icke-kommersiella verksamheter längs gatan.
• Subventionera lokalbyggandet med kommunala medel.
• Bygg fler bostäder inom området för att få större befolkningsunderlag för verksamheter. Vissa av de boende kan säkert offra ett par solminuter i sin lägenhet för detta.

Fler förslag välkomnas! Vi kan ju inte nöja oss med att område efter område av Göteborgs centrum blir cementerade sovstäder. Alla påstår sig vilja bygga livfull blandstad i Östra Kvillebäcken, då måste man ta till konkreta åtgärder för att det ska bli så. Monofunktionella bostadshus längs huvudstråken står i direkt motsatsförhållande.

Den som har sett marknadsföringen av lägenheterna i det framtida Östra Kvillebäcken har möjligtvis reagerat över säljargumentet som framförs: Sex minuter från Brunnsparken. Stadsdelen marknadförs alltså inte främst med sina egna meriter, utan med att det är så nära centrum. Promenera förbi Porslinsfabriken så ser du att det står "City living" på banderollerna. Men inte är väl Porslinsfabriken i sig så särskilt stadsmässig? Utformningen av området verkar ju snarare för att omöjliggöra en framtida stadsmässighet. Det måste alltså vara närheten till staden man syftar på.


Porslinsfabriken: Kanske inte så mycket city living som living close to the city?

Det är skönt att se att man börjar fråga sig vad det är som gör stadsdelar attraktiva, som GP rapporterar om (Anna Erikssons nyhetstips!), men det är konstigt om man drar slutsatsen att centralt läge är en av de viktigaste faktorerna till varför en stadsdel blir attraktiv. Centrum - i bemärkelsen stadscentrum - är ju egentligen en illusion, någonting som inte är statiskt utan som förändras över tiden. Göteborgs centrum har genom historien befunnit sig på olika geografiska positioner.

Det är väl knappast den geografiska positionen som först och främst gör en stadsdel attraktiv. Närhet till centrum, javisst - men vad är det egentligen man vill ha närhet till? Det måste väl ändå vara det utbud av service och handel, det stadsliv som finns i "centrum" som man vill ha närhet till. Det är ju bara att titta på de stadsdelar som har högst söktryck på bostäder - vilket det glädjande nog verkar som att man också har börjat göra.

Men jag skulle tro att det är varken närheten till en viss geografisk punkt, fasadmaterial eller våningsantal som gör stadsdelarna så attraktiva. Det de har gemensamt är nämligen att de har en tillräcklig täthet, tydligt definierade gaturum och avgränsningar mellan privat och publikt och en tillräckligt hög grad av funktionsblandning. Stadsdelar som visar upp dessa karaktärsdrag tenderar att vara populära. De är ju naturligtvis inte rätt för alla - men vilket boende är det? Poängen är att det är sådana områden det tycks råda störst brist på i dagsläget.

För att skapa nya attraktiva områden verkar man idag gå en annan väg. Istället för att skapa fler stadsdelar med samma värden som de idag mest attraktiva, så verkar man istället se kvaliteten i de nya områdena som närheten till andra, redan populära områden. Varför har man inte ambitionen att istället skapa områden som i sig har någonting att erbjuda? Varför har man satt ribban så lågt? 

Det måste väl kunna finnas en politisk vilja och en yrkesstolthet som manar till att skapa områden vars främsta merit inte är närhet till ett annat område, utan positiva värden inom området i sig. Det skulle ju kunna vara en vision.

Kvillestan omkring 1995. En fin majdag då man med ett konstant lyckorus njuter av försommarens första värme och eftermiddagssolen som försiktigt bränner mot bleka smalben. Dagarna är ljuvligt långa. Den stora svarta porten står för dagen på glänt och jag och min kamrat smyger in. Förväntansfulla och med leenden på läpparna kliver vi rakt in i en annan värld. Vi har lämnat staden bakom oss och kommit in i den stora borgen vi alltid fantiserat om. Väl inne på borggården står ett antal slitna soffor, en gammal rostig damcykel och några vildkaniner som hastigt tittar upp för att sedan springa vidare mot den lockande bäcken. En lummigt omgiven bäck, eller snarare kanal, likt en vallgrav runt vår borg. Långt utanför vår nyupptäckta värld kan vi höra den stora trafikleden dåna, men här inne är det lugnt. Det är bara att konstatera, vi har kommit till ett litet paradis på jorden.
Inte långt efter att vi tagit oss in i denna borg hör vi ett par andra ungar bakom oss vid porten. De har nämligen hängt dit ett hänglås, vi är inlåsta. Enda sättet att ta sig ut är att ta sig över vattnet. Men det bryr vi oss inte så mycket om för tillfället. Vi har ju just påbörjat vår upptäcksfärd på detta fascinerande ställe. Inne i den stora byggnaden av göteborgstegel tar vi oss upp för trapporna. Vi möts av stora salar med ännu fler soffor och överallt ligger utslängda papper i A4-format, ölburkar, sprayburkar, graffitiprydda väggar, krossat glas och porslin. Vi befann oss i hjärtat av den gamla porslinsfabriken i Kvillestan. Här inne fanns övergivna, förbjudna, livsfarliga och fantasieggande utrymmen som räckte och blev över för en hel barndom. Jag minns inte hur vi tog oss ut sedan, men det var i alla fall inte genom samma väg som vi kom in.

Rörstrands gamla porslinsfabriksbyggnad vid Herkulesgatan finns tyvärr inte längre kvar, den revs för ett antal år sedan efter många års förfall och ett dussintal bränder. Olyckligt att man inte kunde rusta upp denna magnifika byggnad istället för att bygga helt nya och långt ifrån jättecharmiga hus. I början var det åtminstone tal om att återanvända teglet i de nya husen, men det blev det ingenting av. Jag har i alla fall sparat en tegelsten därifrån som ligger hemma, som ett minne.






Som ett slott för det hisingska för längesedan störtade kungariket.




Porslinsfabriken var i mångas ögon lite av en skam för Hisingen och ingen värdig silhuett som mötte fastländarna som kom åkandes över Göta älvbron på väg till det glada Backaplan. Visste man inte bättre så kunde man faktiskt få för sig att denna lilla del av Hisingen var en lokal krigszon. Fasaderna påminde lite om de man kan se på fotografier från det bombade Berlin. Personligen tyckte jag dock att det var fasansfullt vackert. Fulfint i allra högsta grad! 


Fulfina miljöer är väl dock inget man varken kan eller ska skapa, det är något som växer fram med tiden. Men det finns ju även fulfinhet som inte bygger på övergivenhet. Jag tänker till exempel på levande hamnmiljöer, viss industri, infrastruktur och äldre och välingångna stadsmiljöer. Det är ju just den levande och varierade miljön som vi ofta eftersträvar, inte minst här i Yimby. Jag tror att vi kan uppnå en vettig fulfin (eller bara finfin) och levande miljö genom att sluta totalsanera och börja ta vara på den stad vi har idag när vi bygger vidare på den.
Säg att vi har ett område som är slitet och i behov av upprustning, kanske tillochmed övergivna lokaler och byggnader. Vad är då smartast att göra? Riva ned alltihop och bygga splitternytt, det har vi gjort några gånger innan (Annedal, Landala, Olskroken och så vidare). Eller ska vi försöka se över vad vi har för någonting i området som man skulle kunna ta vara på? Ja, det vore väl en bra idé kan man då säga. Man kan plocka bort, riva, de byggnader som är värst åtgångna och fylla på med nya. På så sätt får vi en stad som lever vidare och samtidigt har kvar sin historia. Dessutom får vi en intressant och för ögat förhoppningsvis vackrare stad. Detta är ju inget nytt, detta har ju många förklarat på bättre sätt än så här.




Våra ståtliga kranmonster sätter sin prägel på stadens silhuett. Plockar man bort dem så försvinner en betydande del av den göteborgska miljön. Som levande jätteskulpturer mitt i vår stad.



Därför blir man ju rädd när man ser att en av de stora kranarna är halvt nedmonterad. Upp igen vettja! 



Östra Kvillebäcken. Tänk, en tag från 1985 som fortfarande fått stå orörd. Det hör inte till vanligheten i en nolltoleransstad som vår. Ett tecken på att området varit fullständigt oprioriterat, på lite gott och en del ont. Fulfint och smått historiskt.



Innergård i Östra Kvillebäcken strax innan grävskoporna.



Fulfinfunkis på Friggagatan innan rivningarna. 



En enligt mig ganska vacker järnvägsbro av stål monteras ned för några år sedan. Vid Frihamnen. Kunde gott sparats, vem vet vad den kunde ha använts till. Om inte annat som ett historiskt inslag i den i framtiden nya stadsbilden på Hisingen.



Innerhamnen, ojojoj vad man kan trivas om man gillar fulfina miljöer.



Har alltid tyckt om den där målningen. I övrigt så ser jag fram emot när området förtätas, skulle vara kul om man kunde bevara målningen dock. Vad den föreställer har jag aldrig förstått, en kypare?  



Kommersens färgglada tegelbyggnad vid Masthuggstorget.




Färjenäs färgglada färjeläge.



Övergivna platser tycker nog de flesta är spännande i någon form. Populärt är det ju i alla fall, det har Jan Jörnmark bevisat genom sina omtyckta böcker. Övergivna platser lockar av flera anledningar. För mig handlar det om en blandning av fantasi, historienyfikenhet och för att det ofta är vackert. Fast övergivna och förfallna platser är ju ingenting man bör eftersträva att få fler av eftersom det är ett tecken på att någonting gått åt skogen och folk kanske förlorat arbete, bostad och så vidare. Men det finns mindre övergivna inslag värda att spara, särskilt i en gammal industristad som vår. Det kan gälla gamla kranar och räls i hamnen, fasader, skyltar, gammalt klotter, betongbunkrar, broar och så vidare. Ofta tas saker bort för att de inte längre används. I många fall skulle det vara kul om man kunde behålla det som inte längre använts, tills dess att något bättre ändamål för platsen eller föremålet finnes. Ett gott exempel på en övergiven men sparad sak i Göteborg är Eriksbergs bockkran. Men man skulle kunna ta vara även på mindre saker än jättekranar.




Tredje långgatans låga fulfina bebyggelse ger området annorlunda lokaler och bidrar till en kul stadsmiljö.


Det är inte bara för att det är vackert som fulfina inslag i staden lockar. Dessa områden, om de är levande, lockar med intressanta och varierande innehåll. Här finns ofta lite annorlunda verksamheter som inte skulle kunna klara sig i tipp topp-fräscha och välskötta kvarter där hyror är högre. Andra långgatan har länge varit känt som en sådan gata, även om hyrorna antagligen stiger även här. Långgatorna är synd att kalla förfallna för det är de absolut inte, men de har en patina som många andra gator saknar. Det skulle kunna ha funnits spår av något liknande även i Östra Kvillebäcken, om än i annorlunda skepnad, om man sparat några byggnader och införlivat med det nya. Något man förresten ännu inte har fått tummen ur att börja bygga. Vi har dock chansen att göra något bra i resterande områden runt Backaplan, på Ringön, i Gamlestan, Kungssten, Mölndalsvägen och så vidare. Vi har gott om fulfinhet som bara väntar på att bli en del av den levande staden.



(Vad som är fint, fult, fulfint och så vidare är ju såklart individuellt och kan variera. )

GT skriver idag om Östra Kvillebäcken:

Stadsbyggnadskontoret säger att man vill ha innerstadsmässiga kvarter och hänvisar till goda exempel, men gör tvärt-om och ritar förortslamellhus. Till råga på allt föreskriver man att det redan från början ska byggas femton jättestora bullerskärmar i mellanrummen mellan lamellhusen för att stänga ute gatubullret. För med de föreslagna uppbrutna kvarteren blir det bullerproblem. Det vore bättre och enklare att se till att det inte behövs några bullerskärmar: skippa lamellhusen och bygg sammanhållna kvarter.

Planförslaget är splittrat. Huvudtanken, att bygga urbana slutna kvarter med privata gårdar och trevliga gator med butiker i gatuplanet, är mycket bra. Det verkar som om man av någon anledning ändrat sig när text och illustrationer var klara - och bestämde sig för att bryta upp kvarteren och rita in lamellhus.

Slutsatserna är helt i linje med det YimbyGBG skrev i sitt yttrande över detaljplaneförslaget. Efter samrådet gjorde SBK vissa ändringar i planen för att tillmötesgå våra synpunkter och åtminstone Gustav Dalhénsgatan har numera en rimlig chans att fungera. Det finns alltså tecken på att man lär sig av misstagen.

Besöker man Älvrummet kan man nu äntligen få se hur Backaplan kan komma att utvecklas under de närmsta åren. Det är en mycket glädjande syn. Idel riktiga stadsgator och riktiga stadskvarter. Det här kan bli mycket, mycket bra. Om man lär sig av misstagen...



Modell över framtida Backaplan (Östra Kvillebäcken till höger)