Under våren har det anordnas något som kallas för Science Café i Göteborg, ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Älvstranden Utveckling och Vetenskapsfestivalen med syftet att skapa dialog med och mellan medborgare kring ett givet tema. På onsdagskvällen smög jag ner till Älvrummet och lyssnade på det tredje fiket med titeln "Den hållbara staden". Hållbart är ett ord som ligger i tiden, det torde inte ha undgått någon. Inom stadsplanering talas det nu mycket om såväl socialt, ekonomisk och ekologiskt
hållbar planering.
Denna kväll var det dock hållbarhet i ordets ekologiska (och ursprungliga?) betydelse som stod på dagordningen. Huvudtalare var John Manoochehri, hållbarhetsdesigner från KTH som talade om hållbar utveckling och livsstil (även
intervjuad av GP). I allmänhet ses staden som en resursförbrukare vars ekologiska fotavtryck vida överstiger det fysiska rum som den tar upp för sina byggnader och vägar. Denna täthet är dock något som kan vändas till en fördel - Exempelvis Manhattan uppfattas av många som en stor miljöbov men man kan också vända på det och tänka på all natur som sparas genom att människor inte brer ut sig (Johannes Åsberg är
inne på detta spår) och miljöer blir inte nödvändigtvis mer miljövänliga för att vi sprider ut byggnaderna bland gröna gräsmattor (så kallade
"naturplåster").
Manoochehri menar att det går att titta på miljöpåverkan på olika sätt och försöker beskriva detta med tre olika analysnivåer. Först har vi objekten; en miljöklassad bil är bättre för miljön än en gammal rishög. Från detta perspektiv är det frågan om ingenjörskonst och är måhända tekniskt men också i princip väldigt begripligt och konkret. Det är givetvis inte helt nytt, till exempel på 1970-talet spreds en frenetisk iver att tilläggsisolera för att spara energi, även om det mestadels handlade om pengar i oljekrisens spår snarare än mijöhänsyn, och numera handlar det mycket om så kallade
passivhus. det är ekonomiskt vettigt och dessutom bra för miljön.
Sedan har vi beteende, vi får alla hela tiden höra hur vårt beteende är viktigt för hur vi påverkar miljön. Problemet med det senare, enligt Manoocherhi, är det i realiteten är svårt att ändra folks beteenden utan andra insatser. I mångt och mycket går uppmaningar till ändrat beteende ut på att vi skall ha mindre av allt, vilket är föga uppmuntrande och rätt trist. Vidare är det fullt möjligt att det i realiteten inte går att ändra sitt beteende, bor man i en gles, funktionsseparerad bilstad så går det kanske inte att agera på något annat sätt och då är det även svårt att verkligen leva mer miljövänligt. Det är exempelvis tveksamt om det i realiteten är hållbart om vi bygger ut en gles stad av passivhus varifrån vi alla åker med våra miljöklassade bilar.
Lösningen för att komma runt problemen och förena miljösmarta objekt med mänskligt beteende står att finna inom systemperspektivet, enkelt uttryckt hur vår tillvaro kan organiseras (både offentligt och av privata akörer) så att den blir bättre för miljön. Manoochehri menar att det är inom detta område som det behöver tillkomma nya, kreativa idéer och därigenom skapa ett beteende inom samhället som är mer miljövänligt. Ett idag existerande system är
bilpooler som under rätt förutsättningar är både bättre ur en miljösynpunkt och dessutom billigare än att äga sin egen bil (om man nu inte kan
leva helt utan bil). Liknande sätt att tänka torde gå att applicera på andra behov (måhända hög tid för tvättstugornas revansch?). Med smart utbyggda system kan vi få samma välstånd som innan fast vi som grupp i realiteten behöver mindre saker. Det krävs dock en sådan möjlighet för att människor i gemen i realiteten skall kunna ändra sitt beteende och för att få till stånd dylika lösningar behöver intressenter, politiker och företag skapa nätverk och samverka (två andra av vår tids nyckelbegrepp) för att få till stånd miljösmarta system.
Efter detta släpptes ordet fritt. Ett koncept som snart togs upp var frågan om stadens täthet. Är det så att en tät stad är en nödvändighet för att kunna få tillstånd miljömässiga systemalternativ?
Någon Lerumsbo framförde frågan om det inte var så att det gamla sättet att planera in städer var och är mer ekologiskt hållbart än efterkrigstidens sätt att planera. Nja blev svaren på frågorna från såväl huvudtalaren som representanter från SBK. Täthet är bra, men endast till en viss gräns (en gräns som dock Göteborg i allmänhet torde vara långt ifrån) och de menade att det gick att få till miljömässigt bra lösningar med olika former av
typologier.
Urbant griseri i Högsbo
Vad som de däremot höll för positivt och viktigt för en bättre stadsplanering var ett ökat inslag av flexibilitet. Manoocherhi slängde exempelvis fram idén att om man har en parkeringsplats som i praktiken är tom efter klockan fem på kvällen skulle det med vara lätt att konventera parkeringsplatserna till en idrottsplats under kvällen (lite ljus och några korgar så har man en basketplan). Liknande idéer som jag själv kom på utifrån samma tema är kvälls- och nattmarknader, vilket dock kanske är svårt i realiteten - parkeringsplatsen torde ju inte vara tom av en slump. Då vi kan göra om staden för Göteborgsvarvet så är det förstås inte en omöjlighet. På samma sätt kan många parker och grönområden, som idag är allt för monofunktionella (för att de ofta inte ens är användbara grönområden utan impediment i och kring trafiklösningar) och skulle kunna användas bättre och mer (dessutom går det att ha en grön, tät stad om man tänker lite
utanför konventionella ramar). Ja, vi får här inte glömma bort de bökande grisarna nära Högsbo Kyrka, världsberömda i hela Göteborg.
