För en tid sedan släppte stadsbyggnadskontoret en skrift med namnet "Stadsbyggnadskvaliteter", med avsikten att visa byggnadsnämndens och stadsbyggnadskontorets syn på hur Göteborgs stadsmiljö bör utformas, vara ett verktyg i den praktiska stadsplaneringen och kunna användas i diskussionen om framtidens Göteborg (den har tidigare omnämnts
här).
Högt exploateringstal, tack!
Med min fäbless för att reducera ner komplicerade sammanhang till siffror intresserade jag mig speciellt för exploateringtalet.
Exploateringstalet är en kvot mellan byggnadernas bruttoarea och kvarteret eller motsvarandes totala yta. För att vara överdrivet pedagogisk: Om en fjärdedel av en given yta är bebyggt med ett fyravåningshus får vi ett exploateringstal på 1,0. Vad som jag tyckte var speciellt roligt var skriftens genomgång av olika slags stadsrum och deras ungefärliga exploateringstal:
1,0-2,3 Traditionell kvartersstad
1,0-2,0 Trafikseparerad kvartersstad
0,8-1,4 Skivhus
0,8-1,2 Punkthus vid gata
0,6-1,2 Öppna storgårdar i park
0,6-1,2 Punkthus i park
0,6-1,0 Lamellhus i trafikseparerade områden
0,5-0,8 Lamellhus i park och i kvarter
0,1-0,3 Småhus i rutnät
0,1-0,3 Småhus i enklav
Som synes i listan ovan är det traditionella kvarter med 3-8 våningar som har högst exploateringstal. Men skillnaden är inte så enkel utan uppdelningen av olika slags stadsrum (gator, gårdar, torg, parker, parkeringar) skiljer sig åt mellan de olika stadstyperna. Jag är som urbanist positiv till ett högt exploateringstal. Med en hög kvot skapas under rätt förhållanden förutsättningar för ett diversifierat stadsliv med bostäder och arbetsplatser. Med många brukare på en mindre yta skapas underlag för en bra utbud av de varor och tjänster som boende och anställda behöver. I bästa fall uppstår till och med ett utbud stort nog för att dra till sig människor som varken bor eller arbetar till kvarteret för att flanera. Är exploateringstalet lågt kommer det lokala utbudet troligen vara lågt och ett, tu, tre så sitter boende och anställda i bilen på väg ut till
Allum i Partille där man kan traska runt i ett artificiellt stadsrum med samma utbud av stora kedjor som i andra liknande artificiella stadsrum.
Tveksamma stadsrum
Vad som den traditionella staden är bäst på - och vilket delvis är förklaringen till det höga exploateringstal - är att den innehåller väldigt lite av vad som kan kallas svårdefinierat stadsrum; ytor som inte kan användas till något alls utan är en restprodukt i staden, likt remsor av tyg när man syr kläder. Ett enkelt exempel på sådana svårdefinierade ytor är marken kring och i trafiklösningar. En gräsplätt i en rondell kan vara hur fin som helst men kan näppeligen användas till något annat än ett
rondelldjur.
I bästa fall är svårdefinerade stadsrum bara dåligt utnyttjad yta. I värsta fall fungerar det som barriärer mellan andra former av stadsrum. I det senare fallet kan de fördelar som kan vinnas genom en hyfsad kvot effektiv motarbetas och utarma andra kringliggande stadsrum. I den tappra nya värld som mötte oss efter kriget blev bilismen ett faktum som allt mer styrde planeringen av staden tillsammans med de bästa avsikter att ge människan en bättre boendemiljö. Tidigare hade ett hyfsat högt exploateringstal varit en nödvändighet som nu kunde övervinnas med hjälp av bilen. Genom separering av trafikslag från varandra och från husen a la
SCAFT kunde avstånd övervinnas och hastigheten höjas för såväl bilar som cyklister, gående och kollektivtrafiksanvändare. Samtidigt var högre hastighet en nödvändighet för att övervinna avstånden.
Med den bästa av avsikter vallas människan från bostad till trafikled mot sin destination omgiven av barriärer som separerar henne från kringliggande bebyggelse. Samtidigt isolerades kvarter från varandra. Något underlag för något annat än ett separerat förortscentrum fanns inte och ett, tu, tre så sitter människan i sin bil och åker ut till Allum i Partille.
I min vardag har jag stött på ett intressant problem som uppkommit genom detta sätt att planera staden. Mellan min bostad och min arbetsplats ligger bland annat ett sådant, modernt område (mestadels
skivhus, se ovan). Om jag väljer att cykla till arbetet så är den närmaste vägen - fågelvägen - rakt igenom detta område. Nu råkar det dock vara så att min väg går stick i stäv med vägen mellan bostadsenheterna och kollektivtrafik. All förflyttning till fots eller med cykel tycks vara planerad att ske i den riktningen. Ingen tanke på att någon vill förflytta sig i annan riktning verkar ha funnits. För att ta mig igenom området måste jag åka kors och tvärs runt hus och barriärer och har efter några försök börjat känna mig som jag är på tigerjakt med
Mora träsk. Jag har gett upp och börjat cykla runt hela området för att ta mig till arbetet. Det är inte första gången detta problem irriterat mig - framförallt när jag velat gå någonannanstans än till och från lokalt centrum eller kollektivnod i ett miljonprogram. Att jag skulle vilja passera igenom andra gårdar och delar av ett modernt område är förstås uteslutet - det finns ju ändå inget att uppleva. Ett, tu, tre så ger man upp och sitter i bilen på väg till Allum i Partille.
*****
Nya Backaplan skall över en en 20-årsperiod enligt nuvarande planer öka sitt exploateringstal från nuvarande 0,3 till 0,95. Bra och intressant för mig som bor i närheten (i traditionell kvartersstad) och kan traska dit med och mötas av mindre parkeringsplatser. Tråkigt för nyinflyttade i
Lilleby (småhus i enklav) som ett, tu, tre sätter sig i bilen och åker till Allum i Partille.
*****
Ibland åker jag och min bättre hälft till Allum i Partille - när vi är sugna på att äta på Max, som till skillnad från vissa andra hamburgekedjor inte finns på så många platser utanför min bättre hälfts ursprungsland med minimalt exploateringstal - Norrland. Såg för en tid sedan att det fanns ett Frasses utanför Laholm men det är nog lite väl långt även för en norrlänning...
