"Utvecklingen från det gamla slutna stadsplanesystemet till det nya öppna" - illustration ur den funktionalistiska debattboken acceptera
1931 publicerades debattboken
acceptera av ett gäng radikala arkitekter. Boken var en programskrift och ett försvar för
Stockholmsutställningen 1930, som hade introducerat
funktionalismen i Sverige. Bokens författare, bl.a
Uno Åhrén,
Gunnar Asplund och
Sven Markelius, kom att få ett enormt inflytande på 1900-talets svenska stadsplanering. Bokens grundtankar var hämtade från
Le Corbusier och
Bauhaus-skolan.
Åhrén och Markelius var tidigt involverade i Le Corbusiers funktionalistiska lobbyorganisation
CIAM och propagerade kraftfullt för CIAMs idéer i Sverige. CIAMs grundtankar sammanfattades i Aten-chartan 1933 och innefattade radikal funktionsseparering (zonering), trafikseparering och gles husipark-bebyggelse.
Precis som Strindberg femtio år tidigare, i den välkända dikten
Esplanadsystemet (som travesteras i rubriken), så menade
acceptera-gänget att det var dags att acceptera den nya tiden och den nya stadsplaneringen. För att vara en propagandaskrift är texten i
acceptera för det mesta mycket sansad och resonerande, vilket förmodligen är den diplomatiske Asplunds förtjänst.
Boken omfattar en mängd olika aspekter av arkitektur och design och innehåller faktiskt många kloka synpunkter. Intressant nog är den svagaste delen i argumentationen den som gäller det kanske viktigaste området, den övergripande stadsplaneringen. Detta trots att det var just på detta område som funktionalismen kom att få störst konsekvenser.
Här följer ett längre utdrag, bilderna och fetstilen är original:
Det öppna stadsplanesystemet
Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla,
blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen, i öster-väster om man har genomgående lägenheter, annars i norr-söder. Den förra hustypen har det företrädet, att den medger genomluftning av bostäderna och skänker dem en verkligt effektiv solsida.
Den fordrar emellertid genomgående lägenheter som drar med sig ringare husdjup och större fasadlängd samt färre lägenheter per trappa, varigenom systemet blir ekonomiskt underlägset det med längorna i norr-söder. Dessutom måste avståndet mellan längorna bli större, om solen under den mörkaste årstiden, då den som bäst behöves, skall tränga ned till bottenvåningarna. På grund av det mindre husdjupet blir även gatukostnaden större per enhet våningsyta.
Så länge byggnadsverksamheten måste inrikta sig huvudsakligen på att producera lägenheter av minsta typ och så länge produktionskostnaderna äro så höga, måste vi nog fortsätta med att bygga relativt djupa huslängor med sin riktning i norr-söder, såvida vi ej anser oss kunna offra ytterligare av bostadens bekvämlighet eller rymlighet för att som kompensation få södersol och möjligheten till genomluftning.
Den nya stadsbilden
Men ej blott kvarteret bör på detta sätt luckras upp för att varje lägenhet skall tillförsäkras sitt kvantum av luft och ljus. Bostaden måste få ett komplement i parker för äldre och lekplatser för barn som ytterligare uppluckrar hela stadsområdet.
Bygger man städer efter detta öppna byggnadssätt och samtidigt önskar utvinna lika mycket nyttig våningsyta av varje enhet markyta som i äldre stadspartier med deras slutna kvarter och trånga gator, måste hushöjden ökas liksom även avståndet mellan byggnaderna på ömse sidor om gata och gård.
Vi ser alltså, hur ett radikalt tillgodoseende av primära krav på bostadens kvalitet redan i stadsbilden förorsakar en fullständig nybildning och ett avvikande från traditionen. Men vi tror även, att det skall ge oss nya skönhetsvärden fast av en annan art än den barockens rumsbildande stadsplaneformationer skänkte.
Att det öppna stadsplanesystemet nu allt allmännare börjat accepteras, styrker oss i tron på det fåfänga i att motsätta sig ett radikalt och logiskt byggande.
- - - - -
Författarna argumenterar till synes övertygande för att
primära krav på bostadens kvalitet och
i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla rent logiskt innebär att vi måste acceptera sterila rader av gles och utspridd bebyggelse. Tittar man närmare på resonemanget ser man dock att hela argumentationen bygger på att "direkt solljus i lägenheten" är överordnat alla andra hänsyn.
Ja, "direkt solljus i lägenheten" är faktist den enda anledningen som anges till varför man skulle behöva "ett öppet stadsplanesystem", även om man kan anta att det också underlättar biltrafik. Rinnande vatten, avlopp, värme, service, stadsliv - inget av detta förutsätter "ett öppet stadsplanesystem". Tvärtom verkar attraktiva bostäder snarare förutsätta att stadsplanesystemet
inte är öppet.
Den avgörande frågan är alltså om "direkt solljus i lägenheten" verkligen är viktigare än alla andra tänkbara kvaliteter i boendet tillsammans. Idag, snart 80 år efter
acceptera, så har vi svaret. "Direkt solljus i lägenheten" är inte viktigare än allt annat tillsammans. Det är inte ens det viktigaste av allt. För många är det inte ens viktigt. Alltså, för att besvara Strindbergs fråga: Nej, luft och ljus är inte tillräckligt!
Ibland misstänker jag att författarna till
acceptera insåg detta redan 1931. Men de behövde ett gångbart argument för att förverkliga sina estetiska utopier och lyckades till slut faktiskt hitta ett - "direkt solljus i lägenheten".
På grund av funktionalismens genomslag (i samverkan med bygg- och bilindustrin) blev verkligen "den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen". Precis som
acceptera-gänget förutspått, men kanske inte riktigt på det sätt som de menat.
Många som idag arbetar professionellt med arkitektur och stadsplanering tror att funktionalismen försvann för länge sedan - "det där gjorde vi upp med på 70-talet", "kritiken kommer 40 år försent", "vi jobbar annorlunda nu".
Så är det tyvärr inte. De funktionalistiska dogmerna lever kvar som en "frusen ideologi", för att låna ett uttryck som dyker upp i teknikhistorikern Per Lundins uppmärksammade avhandling
Bilsamhället (KTH 2008). Även Anders Hagsons avhandling
Stads- och trafikplaneringens paradigm (CTH 2004) visar på ett plågsamt tydligt sätt att funktionalismens stadsfientliga ideologi lever vidare i det tysta.
Vi på Yimby ser den här frusna ideologin hela tiden när vi skärskådar nya planer. Uppbrutna kvarter, funktions- och trafikseparering, glest utströsslad husipark-bebyggelse. Ibland beroende på någon apokryfisk reglering, ibland beroende på krasst ekonomiskt tänkande, ibland beroende på orimliga överklaganden och ibland helt enkelt beroende på gammal vana.
Vi tycker det är jätteroligt att så många har insett funktionalismens grundläggande dysfunktionalitet och den sociala, ekonomiska och ekologiska förödelse som den glesa bilstaden medför. Vi är glada att så många istället säger sig förespråka den täta, levande och miljövänliga blandstaden och påstår sig vilja bygga attraktiva, integrerade och spännande stadskvarter. Men vi skulle bli ännu gladare om vi fick se handling bakom orden.
Det är dags att verkligen i grunden acceptera att modernistisk stadsplanering är ett gigantiskt fiasko. Det räcker med strösselplanering nu. Vi har en utglesad och söndertrasad stad att lappa ihop och ingen tid att förlora. Acceptera den föreliggande verkligheten och gör den bättre!
