Utskrift från gbg.yimby.se
....

Bortom diskursurbanismen








I förra veckan skrev jag på Archileaks om en besynnerlig teoretisk kritik som många gånger riktas mot oss som vill bygga mer tät blandstad. Under senare år har insikten om den täta blandstadens fördelar vuxit sig allt starkare bland byggare, forskare, planerare och politiker - inte minst tack vare Yimbys enträgna arbete. Stegvis har denna insikt också fått ett ökat genomslag i praktisk stadsplanering, även om det mesta som byggs fortfarande är antiurbana enklaver av modernistisk typ. Det konservativa motståndet mot en bättre och mer hållbar stadsplanering bryts stegvis och metodiskt ner, inte minst genom den oundvikliga demografiska transitionen i de bestående strukturerna (företag, förvaltning, politik etc).

Motståndet har sitt huvudsakliga stöd i det som idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat "frusen ideologi", dvs. eftersläpande normer, lagar, värderingar, rutiner etc i det byggindustriella komplexet. Men det har också under senare år kompletterats med en märklig teoretisk ansats som med hjälp av diskurskritik (kritisk analys av hur det talas om något) försöker förhindra att det byggs mer tät blandstad.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Mindre tyckande, mer fakta

Den 25 mars arrangerade ett flertal kommunala organisationer en stor konferens om stadsplanering med barnperspektiv,  Barn tar plats. Läs gärna dokumentationen från konferensen. Yimby var inte inbjudna att delta och berätta om vårt perspektiv men vi var på sätt och vis ändå närvarande indirekt. Arkitekten Anna-Johanna Klasander, som vi skrivit om tidigare, diskuterade nämligen vårt nätverk i samband med sin presentation som handlade om förtätningstrenden och vilka möjligheter och risker som finns när man förtätar staden:

Sedan kom Anna-Johanna Klasander in på en annan aktör som ofta gör sin röst hörd i debatten om förtätning – Yimby, Yes in my backyard.
– Det är ett nätverk som kom till som en reaktion mot gruppen Nimby, Not in my backyard. I korthet, sa hon, vill många i Yimbys nätverk ha den täta kvartersstaden överallt. Eller som hon uttryckte det: de vill bygga Linnéstaden även i Högsbo.
– Mot detta kan man ha invändningen att det finns kvaliteter som hotas om Yimby får som de vill. Jag tänker exempelvis på miljöer för barn som riskerar att påverkas negativt, och att städer måste tillåta en mångfald av bebyggelsemönster. Yimbys röst är viktig i debatten och de har rätt i mycket men glömmer bort vårt behov av mångfald. Vad man än tycker, fortsatte hon, så kan man konstatera att trenderna är starkare än teorierna när det gäller den förtätade stadens överlägsenhet.


Klasanders föredrag i övrigt innehöll många kloka poänger men att hänvisa till mångfald som ett argument mot Yimbys ståndpunkter är ju lite lustigt i en situation då vi har så extremt lite tät, funktionsblandad kvartersstad och så oerhörda mängder gles, funktionsseparerad husipark. Vi skulle kunna bygga uteslutande "Linnéstadskvarter" i 50 år och ändå inte komma i närheten av dagens bestånd av husipark.

Dessutom är ju inte 100% av det som byggs idag klassisk kvartersstad, det är inte ens hälften, inte ens en tredjedel, inte ens en femtedel, inte ens en tiondel. Det är en tjugofemtedel. Det framgår med all önskvärd tydlighet om man studerar de detaljplaner som läggs fram, vilket vi gjort. Så mycket för mångfald alltså...

Enligt Klasander finns det inte heller något starkt vetenskapligt underlag för att hävda att den täta blandstaden är mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Det är enligt henne "mer trender än teorier". Intressant nog var hennes enda underlag för denna kontroversiella spaning Karin Bradleys avhandling. Bradley, som profilerat sig som kritiker av den tät blandstaden, dyker upp som referens i all möjliga sammanhang. Tyvärr verkar väldigt få faktiskt ha läst hennes avhandling Just Environments.

Bradleys avhandling är nämligen renodlat diskursanalytisk, den ger inga som helst belägg för vad som är mer eller mindre hållbart eller miljövänligt. Det den gör är att analysera olika diskurser (sätt att formulera och diskutera saker) inom stadsplaneringen. Bradley säger till och med väldigt tydligt redan i inledningen att hon inte har några som helst bevis för att den täta blandstaden inte skulle vara mer miljövänlig. Det har hon dock tyvärr inte varit lika tydlig med när hon uttalat sig i media eller föreläst. Jag rekommenderar alla (inte minst de som ska använda Bradley som källa) att faktiskt sätta sig ned och läsa hennes avhandling först.

Yimby välkomnar en stadsplaneringsdiskussion som handlar mindre om trender och mer om fakta. Det har under lång tid varit mycket löst tyckande, även bland professionella, och alltför lite rationell och vetenskapligt underbyggd argumentation.

Tät blandstad - nej tack!

(OBS! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi)

Senaste numret av vänstertidskriften Arena lockar med ett "stadsmanifest för en rödgrön stadspolitik" signerat forskaren Karin Bradley (som doktorerat på miljörättvisa) och arkitekten Ola Broms Wessel. Bradley & Wessel (som båda arbetar för arkitektkontoret Spridd) har gjort sig ett namn på att kritisera förtätningstrenden inom stadsplaneringen.

Viljan att bygga täta, funktionsblandade kvarter med mycket stadsliv är enligt dem bara ett uttryck för en kapitalistisk och konsumistisk medelklassnorm. Istället efterfrågar B&W sk.  "alternativa lösningar". Det låter förstås intressant och många är nyfikna på hur alternativen till den täta blandstaden ser ut. Hittills har dock B&W inte lyckats presentera några alternativa lösningar, vilket gör det lite svårt att ha en meningsfull diskussion.

Uppenbarligen känner B&W att det börjar bli lite pinsamt och tradigt att bara fortsätta negga på tät blandstad utan att kunna erbjuda några alternativ, så nu har man samlat sig till ett grandiost stadsmanifest. Ordet manifest kommer av latinets manifestus, som betyder "tydlig, uppenbar". Det är alltså meningen att ett manifest ska innehålla ett väldigt konkret budskap om vad man vill göra. Det gör inte det här manifestet.

Halva texten är den gamla vanliga kritiken mot förtätning som ond medelklassnorm. Därefter kommer själva manifestet, som är en lista på saker som de rödgröna borde satsa på enligt B&W. Syftet är att få "...en mer långtgående politik för en miljörättvis stadsutveckling som matchar visionerna om en på djupet hållbar ekonomi, nya former för arbete och fritid, livskvalitet, förhållande till det gröna och maktrelationer - lokalt såväl som globalt."

Detta storslagna syfte ska uppnås genom

1. Flerkärniga städer
2. Långsiktiga visioner om "nollutsläppsstäder"
3. Upprustning av modernismens förorter
4. Starkare regional planering
5. Ett nationellt organ för hållbart stadsbyggande.

Ja, det var det. Föga kontroversiella ståndpunkter alltså. Tvärtom låter det som ett ganska ordinärt inlägg på en ganska ordinär workshop om stadsplanering. Men då har man inte läst det finstilta. Av någon anledning får nämligen de flerkärniga städerna inte byggas med "innerstaden som norm" och betongförorterna får absolut inte byggas om till  "kvartersstadsliknande strukturer".

Varför? Ja, vem vet? Ingenstans förklarar B&W varför man inte får göra det. Det bara är så. Tät, funktionsblandad kvartersstad är helt enkelt ond och måste förbjudas. Måhända ligger ett typologiskt trauma bakom denna kvartersfobi?

Ska man tro B&W går det inte att bygga "miljörättvisa" städer om man bygger tät, funktionsblandad kvartersstad. Och tro är det enda man kan göra för några argument får man inte se. Det är svårt att överhuvudtaget göra sig en bild av hur B&W tycker att en "miljörättvis" stad ska byggas, mer än att den naturligtvis inte får se ut som "innerstaden".

Men om man studerar vad B&W:s arkitektkontor Spridd har gjort för projekt blir man lite klokare. Spridd arbetar nämligen målmedvetet med något som kallas "Grön Social Arkitektur":

Samhället genomgår idag stora förändringar i synen på konsumtion. Resursförbrukning och långsiktigt hållbara lösningar är i fokus. Byggandet och den dagliga förbrukningen av energi för att åstadkomma bekväma inomhusmiljöer står för en stor del av vår resursförbrukning. Inom detta fält sker ett omfattande förändringsarbete.

Spridd arbetar med visionen om en Grön Social Arkitektur. Visionen inkluderar sociala relationer, beteenden och flöden i frågan om hållbarhet. För att åstadkomma förändringar krävs såväl bättre tekniska lösningar som grundläggande förändringar i vårt beteende – våra vanor, vår arbetsplats, vårt boende och överlag konsumtionen av byggnader. I ett resurseffektivt byggande är det avgörande att värdera vad som verkligen behövs och att bidra med nya synsätt på samutnyttjande och yteffektivisering.

Vill man se exempel på B&W:s alternativa, miljörättvisa stad kan man t.ex. spana in de här radhusen i Malaga:



Spridd ritar radhus i Malaga - inget säger "hållbar stadsutveckling" som en golfpensionär som testar svingen rakt ut i havet.


Det är imponerande att Spridd lyckas hålla igång sin icke-kommersiella verksamhet, trots att man så tydligt tar avstånd från konsumistiska medelklassnormer. Ett annat fint exempel på Spridds miljörättvisa tänkande är villa "Satellit" i Helsingfors skärgård.



Villa "Satellit" på privat ö i Helsingfors skärgård

Att Spridd gav villan namnet "satellit" har en enkel förklaring: "Valet av satellit som namn refererar delvis till att det fungerar som en andrabostad till stadslägenheten i Helsingfors men är också ett sätt att förskjuta fokus från det enskilda huset till hela ön som bostad".

Ett annat intressant villaprojekt där beställaren också äger en ö (denna gång i Stockholms skärgård) befinner sig dessvärre i "viloläge". Så ser tyvärr den bistra verkligheten ut för de som utmanar den konsumistiska medelklassnormen med Grön Social Arkitektur.

Nyfunktionalism

Yimby argumenterar som bekant för tätare, mer blandade och dynamiska städer. Det är på sätt och vis väldigt bekvämt. De negativa effekterna av den glesa, segregerade bilstaden som man byggt under decennier och som man fortsätter att bygga idag är uppenbara för alla numera. Att argumentera för en rationell och hållbar stadsplanering som bygger gång- och cykelvänliga, socialt och funktionellt blandade stadskvarter istället för bilberoende bostadsenklaver har kanske aldrig varit enklare. De allra flesta forskare, politiker och planerare ger oss rätt. Problemet är mer att man så sällan går från ord till handling - från workshop till verkstad, från översiktsplan till detaljplan, från vision till verklighet.

Men det finns också ett akademiskt motstånd mot de insikter som Yimby representerar, en bitter ovilja att acceptera att modernistisk stadsplanering faktiskt är socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbar. Denna ovilja har resulterat i en märklig teoretisk position som man skulle kunna kalla för nyfunktionalism och som man kan stöta på ibland i debatten.

Enligt nyfunktionalismen är det egentligen inget större fel på segregerade och bilberoende bostadsenklaver. Det främsta problemet är att vi uppfattar dem på fel sätt. Om vi såg positivt på dem istället så skulle vi ju tycka att de var bra. Det är inte heller så att vi tycker segregerade och bilberoende bostadsenklaver är dåliga för att de är ohållbara. Nej, enligt nyfunktionalismen tycker vi det eftersom vi har blivit indoktrinerade av konservativa, reaktionära kapitalister.

Nu skulle man kunna tro att "konservativa, reaktionära kapitalister" inom t.ex. bygg- och fordonsindustri skulle gilla gles bilstad och att det är därför det byggts så mycket sprawl. Forskningen stödjer också en sådan tes (se t.ex. teknikhistorikern Per Lundins avhandling Bilsamhället). Men det verkar nyfunktionalisterna ovetande om.

Nyfunktionalister framhåller gärna att låginkomsttagare bor i periferin (gles bilstad) medan människor med höga inkomster bor i centrum (tät blandstad). Enligt nyfunktionalisterna betyder det att de som ogillar gles bilstad föraktar låginkomsttagare. Att det också bor en hel del höginkomsttagare i periferin - i segregerade villa och radhusområden - det väljer man att glömma.

Det "nya" i nyfunktionalismen är att man ifrågasätter funktionalismens rationalism, föreställningen att man med teoretiska modeller skulle kunna planera fram Utopia. Det är bra. Det var ett av funktionalismens grundläggande felslut. Tyvärr tar man det som intäkt för en totaliserande kritik av all generell kunskap om stadsbyggande. Enligt nyfunktionalismen går det inte att säga något generellt om stadsplanering alls (ja, bortsett från att allt som liknar traditionell planering är konservativt, reaktionärt och kapitalistiskt förstås). Man menar att det är "förtryckande" och "exkluderande" att säga att vissa stadsbyggnadsprinciper skulle fungera bättre än andra.

Det "funktionalistiska" i nyfunktionalismen är att alla lösningar som bygger på icke-funktionalistisk planering är strikt förbjudna. Man talar istället om "helt nya", "oväntade" och  "unika" lösningar. Men de får inte bryta med funktionalismens grundprinciper för då är det ju konservativt och reaktionärt. Målet är tydligt. Det gäller att få funktionalismen att fungera, så att man ska slippa överge den. Resultatet blir ständigt fler "nya", "oväntade" och "unika" bilberoende bostadsenklaver.

Det främsta hatobjektet för nyfunktionalismen är New Urbanism-rörelsen, som man menar har en idealiserad, konservativ och reaktionär syn på staden. Man har definitivt rätt i att det finns en traditionalistisk och konservativ kritik av modernistisk planering, här i Sverige framför allt representerad av tidskriften Axess. Men av det följer ju inte att all kritik av modernistisk planering är traditionalistisk och konservativ.

Nyfunktionalismen handlar dock i huvudsak om att kritisera, det viktiga är inte att komma med egna förslag på hur staden ska byggas utan fokus ligger konsekvent på att förklara varför andras förslag är dåliga (eller "uttryck för en kolonial maktdiskurs metronormativa hegemoniska dikotomiserande patriarkala förtryck av de subalterna" som det brukar låta). I realiteten åstadkommer naturligtvis inte nyfunktionalismen någonting mer än att befästa status quo, men det är ju illa nog.

För ett aktuellt exempel på institutionaliserad nyfunktionalism, läs följande ansökan från Länsstyrelsen i Skåne till Delegationen för hållbara städer. Man ville ha 450.000kr för följande projekt:

Öppen idétävling för omformulering av miljonprogramsområden

Projektet syftar till att finna nya förhållningssätt till förnyelsen av miljonprogramsområdena, vilka inte har sin värdegrund i den historiska staden och där utgångspunkten inte är att verka reaktivt, utan kreativt. Ansökta medel syftar till genomförandet av en öppen idétävling.

Resultatet ska visa på olika möjligheter för ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet samt nya stadsbyggnadsstrategier. Ett mindre antal tävlingsområden i Skåne blir aktuella. Resultatet ska vara applicerbart på andra områden av motsvarande typologi, dvs det är principlösningar med god helhetsverkan som efterfrågas. En tävling är överlägsen andra metoder för att generera en mångfald av förslag och strategier. Tävlingen ska vara öppen, internationell och idébaserad.

Miljonprogrammen uppfördes utifrån de modernistiska stadsbyggnads- och arkitekturidealen, vilka arbetats fram av CIAM under 30 och 40-talet. Modernismen tog avstamp i en positivistisk framtidstro som genererade en myt om det ständigaframsteget. Detta synsätt avspeglas bland annat i utopiska stadsmodeller som arkitekter kring 30-talet presenterade. I enlighet med de ideal som präglade modernismen fanns en övertygelse om att människans behov i grund och botten är samma, oavsett ålder, kön, årstid, klimat, etnicitet och erfarenhet och socioekonomisk bakgrund.

Detta genererade en uppfattning om att det fanns ETT sätt och EN sanning, om vad människor behöver – och därmed vad som skulle byggas. Resultatet av detta synsätt står att finna i miljonprogrammens storskaliga bostadsområden med i stort sett identiska byggnadskroppar regelbundet men glest placerade i ensartade grönområden. Trafiken separerades med skilda rum för olika trafikanter och planskilda korsningar dem emellan. Offentlig service i form av skola och bibliotek lokaliserades till strategiska men ofta undanskymda lägen, något som försvårade möjligheterna för en kommersiell service att etablera sig. Efterkrigstidens bostadslösningar blev storskaliga, ensartade och rationella. Positiva effekter var att trångboddheten och boendestandarden blev åtgärdade.

Miljonprogramsområdena är idag ur många aspekter dysfunktionella. Problematiken är välkänd. Socialt utanförskap, skala, monotoni, monofunktionella, dåligt markutnyttjande men trångbott, otrygga trafikmiljöer, ensidigt bostadsutbud, ensidig upplåtelseform, hög energiförbrukning, tynande stadsdelscentra, kostsamma grönområden etc. Bland all denna kritik och svartmålning finns dock röster som talar om områdenas potential. Tensta Bo06 och förnyelsen av Gårdsten i Göteborg är positiva exempel som visat på och utnyttjat områdenas ofta relativt centrala belägenhet, social och kulturell sammanhållning och nya former av entreprenörskap. Under senare tid har områdena ofta omnämnts i diskussion kring energieffektivisering och klimatanpassning.

Vilka visioner och strategier är rådande för ombyggnaden? Genomförda, pågående och planerade förnyelsearbeten är idag reaktiva. Monofunktionalitet åtgärdas med tillägg av fler funktioner, ensidigt upplåtelseform åtgärdas av kompletteringsbebyggelse av andra upplåtelseformer, återvändsgator öppnas upp för genomfartstrafik, ensartade grönområden blir varierade mötesplatser med hjälp av odlingslotter etc. Varje negativ aspekt av miljonprogramsområdena åtgärdas med dess motsats.

Detta är reaktivt; inte kreativt! Vad som sällan diskuteras är, att den reaktiva åtgärdslistan kommer från en underliggande värdegrund som står att finna i den täta, trygga och ”trevliga” europeiska staden. Miljonprogrammet motsvarar 25% av det totala svenska bostadsbeståndet. När dessa områden nu står inför en förnyelse bör deras, i och för sig ofta kritiserade men ändock unika, tekniska, sociala och rumsliga organisation vara utgångspunkt. Områdenas ursprungliga värdegrund och karaktär bör vara vägledande för att finna nya förhållningssätt och strategier.


Dokumentet är verkligen fascinerande. Dels för att Länsstyrelsen på allvar trodde att de skulle få pengar för det (vilket de inte fick) men framförallt för den teoretiska blindhet som gör att man helt oproblematiskt sätter vikten av att förhindra "den täta, trygga och trevliga europeiska staden" framför livsvillkoren för de människor som faktiskt - rent konkret och fysiskt - ska leva i dessa områden.

Det viktiga är uppenbarligen inte att få fram så bra och kreativa idéer som möjligt. Nej, det viktiga är att till varje pris undvika att miljonprogrammen förändras till "täta, trygga och trevliga" stadsmiljöer. Med sådana vänner behöver miljonprogrammens invånare inga fiender.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6715 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter