Stena får knô saj

I och med programförslaget för Norra Masthugget finns det anledning till att fördjupa sig lite kring denna magnifika byggnad, som på sant Göteborgsmanér slarvats bort på så många sätt.



Bygget påbörjades 1919 för Svenska Lloyd efter ritningar av Arvid Bjerke och F O Peterson, som verkstad och lagerbyggnad (!), men projektet avstannade under krisåret 1921. Två år senare tog Svenska Amerika Linien över (därav namnet: Amerikahuset) och färdigställde byggnaden 1925, fast nu som personalbostäder, kontor och tvätteri för rederiet.

Byggnadens monumentala framsida riktades mot väster - väl synlig för Amerikabåtarna - och gestaltades i en tidstypisk klassicism, som med sina massiva pilastrar och reliefer för tankarna till antikens tempel. Åt öster (baksidan) avsåg man en eventuell fortsättning, som dock aldrig blev av, vilket ger byggnaden en oavslutad karaktär sedd från det hållet (vilket de flesta tyvärr gör).



Älven var stadens pulsåder, och Amerikahusets placering måste ha setts som självklar, men efter att den livliga verksamheten längs Masthuggskajen flyttats ut till den nya Skandiahamnen, och ersatts av Stena Lines mer inåtvända färjeområde vid tidigt 70-tal, så ter den sig inte längre lika självklar. Oscarsledens dragning några år senare förstärker detta ännu mer, och staden har sedan dess fjärmat sig från älven. Idag är Amerikahuset i princip marginaliserat, skymt från alla håll och kanter, av allt som tänkas kan: träd, vägskyltar, elskåp, bullerplank ad infinitum.



Posthuset har Drottningtorget och Konstmuseet har hela Avenyn vid sina fötter: En monumentalbyggnad behöver plats! Det som omgärdar Amerikahuset går dock mot det mer klaustrofobiska slaget. Sätt det i relation till Stockholms Konserthus, vars framsida först var tänkt att ligga mot Sveavägen, och hade inte gett den monumentala prägel vi kan se idag, om det inte varit för Gunnar Asplunds pläderande för en placering mot Hötorget. Frågan är vad han skulle sagt om han fått se Amerikahuset idag?



Barlastplatsen är egentligen ett ganska sorgligt kapitel i Göteborgs historia; den är ett tidsdokument över en era då även ganska oansenliga verksamheter, som Amerikahuset, eller den nationalromantiska avloppspumpsstationen bredvid, bemödades med ett genomarbetat yttre.

Utvecklingen går idag i motsatt riktning, men det minsta vi i vår sparsamma tidsålder kan göra är att ta hand om dessa byggnader – ta tillvara på dess potential – och framförallt låta människor kunna se dem, ge dem anledningar att vistas där (redan idag finns en restaurang och funktionsblandning), ta bort allt onödigt som skymmer byggnaden, skapa en riktig plats, och på sikt kan man göra något åt Oscarsleden, spårvagnsdragningar och broförbindelser vid Stigbergstorget. Om byggnaden någonsin skall kunna komma till sin rätt igen, så är det först när staden återerövrat närheten till älven.