Krönika: Hur (inte) bygga en stad - exemplet Göteborg

I YimbyGBG:s krönikeserie ger vi utrymme för mer personliga tankar och synpunkter, som inte nödvändigtvis håller sig strikt inom nätverkets tvärpolitiska ramar. Dagens krönika är skriven av Mikael Janson, ett av Folkpartiets främsta namn i Göteborg, och har tidigare publicerats på hans blogg. Vi hoppas att fler politiker följer hans och Emmali Janssons (MP) exempel och vågar debattera Göteborgs stadsplanering offentligt. Länkarna i texten går till relaterade inlägg på YimbyGBG.

- - - - -

Både GT och GP slåss nu lite om att lyfta fram stadsbyggnadsfrågorna och det ena öde torget efter det andra eller den ena bättre platsen än den andra i vårt kära Göteborg, som genom åren blivit så misshandlat.

Själv har jag allt sedan jag gick i gymnasiet funderat över hur det kommit sig att medan andra länder bombat sönder varandras städer så har vi efter att ha köpt oss fria från det de senaste 200 åren istället ägnat en 50-årsperiod åt att självmant spränga sönder våra stadskärnor. Det hänger naturligtvis ihop med den enormt snabba utvecklingen - just beroende på vårt friköp från framförallt andra världskriget - från fattigast till rikast i Europa (och nu tillbaka i mittenskiktet någonstans).

Från bondesamhälle till modernism samt därmed behovet av att riva allt gammalt och sunkigt som dessutom blev synonymt med fult och bygga nytt för de nya moderna tiderna där även det funktionella blev lika med det fina. Det är förståeligt men tråkigt. Ingen vill ha tillbaka de gamla TBC-kåkarna, men samtidigt vilka områden för den kreativa staden som hade kunnat finnas kvar.

Jag säger bara Nordostpassagen, byggt så att man riktigt förstår hur arkitekten tänkt att människor ska ha bra lägenheter men inte bo i hus som gör att de tror att de är lyckligare än de är. Det är arkitektonisk socialrealism det. Hade inte Oscar Fredrikskyrkan varit en kyrka så hade den väl också rykt. Idag står de där som varandras motsatser i byggnadsstil, om än lika monumentala mot det gytter som tidigare fanns.

Detta till skillnad mot Landala kapell som tvärtom är allt det som Landala idag inte är vad gäller småskalighet och folklore bortsett från utlöparen upp mot torget av stadens vackraste(?) gata, Erik Dahlbergsgatan. Det finns överlag något med backiga gator som jag gillar, där tät stadsbebyggelse både tvingar sig på som sker på topografins villkor och samtidigt sluter sig runt färden uppåt och öppnar vyn på färden nedåt, såsom Nordhemsgatan och Kvarnbergsgatan.

Allt detta kombinerat med en socialdemokrati sammanvuxen med allmännytta, egna-hemsrörelsen och kooperationen och en rationell effektiv beslutsprocess utan medborgerliga bromsar, släppte processen fri under några stadsbyggnadsmässigt förödande decennier. Se alla Domustorg i våra mindre städer och se Nordstan eller som jag egentligen tycker ännu värre Arkaden och Fredsgatan. Ingen kan förstås friskriva sig från tidsandan, så även många av våra företrädare och föregångare ville vara ännu bättre på att sanera det gamla och bygga det - då - nya, inte minst i bilismens självklara framväxande era.

Jag är samtidigt glad över att vi var de genom bland annat Erling Bager som till slut satte stopp för en sanering av Haga motsvarande den i Olskroken eller ännu värre Landala med flera och att vi vill slå vakt om det som finns av gamla Gårda. Att Haga bakom Haga Nygatas kulisser är samma hus med olika fasader är inte så kul det heller, egentligen, men bättre än inget om vi ser till omnämnda exempel ovan. Självklart måste en stad byggas och byggas om och byggas ny, men inte i de stora sjok som varit den svenska och framförallt göteborska modellen genom egentligen alla tider.

Det som fascinerar mig är att man när det gäller inomhustorg fortsätter bygga så som man gör. Se på Allum, ett riktigt skräckexempel, eller köpladan 421 i Sisjön för att nämna några nya exempel. Möjligen tycker man att det borde ha gått att på fyrtio år göra något bra av Nordstan, men icke det heller. Åk till vilket amerikanskt "Mall" som helst och jämför. Är det det att vi är rädda för att skapa köptempel som lockar i kraft av sig själva och istället bygger vi köplador som vi snabbt som möjligt skall fly ifrån? Eller är vi bara småsnåla även i det som byggs enbart för att skapa kommers?

Nåväl, i allt detta tycker man ju att Byggnadsnämnden borde ligga i framkant och ta den kastade handsken. Men ärligt talat, vad hör vi därifrån egentligen, mer än att stadshjulet rullar vidare i olika turer, ens om vi lägger örat mot marken bortanför den frågan? Inte mycket.

Jag och vi har ju försökt i olika omgångar, med vår önskan om att ta tag i hela Älvrummet, som bidde en tumme, om att göra något mer av en ny Göta Älvbro än bara en bro, som blev kanske inte det men i alla fall omnämnda tumme för områdena runtomkring. Kjell Björkqvist hos oss har ju för länge sedan lagt förslaget om att göra ett hus av gamla gasklockan och det kommer man med tankar om nu har jag sett. Det saknas dock de bredare penseldragen för att komma ned i detaljerna.

Att ens fundera på att riva de kvarvarande husen på Södra Älvstranden är ju befängt. Det är ju de som skapar silhuetten. Absurditeten visas av att i de första skisserna skulle man anlägga en park där det idag är hus och bygga hus där det idag är hålrum, istället för tvärtom. Kjells motion om en öppen process för Södra Älvstranden räddade oss kanske från det i alla fall.

Att inte fundera hur vi kan göra ett "Fishermans wharf" ut i älven där Stena Danmarksterminal nu ligger och helt enkelt byta plats på den och nuvarande rätt hopplösa Fiskhamn är ju bara att försinka chansen när nu Stenas kontakt på marken går ut om fyra år! Det är också en del av Älvstaden som vi ville lyfta upp på bordet, liksom förstås möjligheten att skapa ett spännande nytt regioncentrum på Bananpiren med såväl utrymme för öppna aktiviteter som tät stadsbebyggelse på höjden inklusive parker i höjd med en ny bro som ger utrymme för båttrafik på älven.

Jag har ju lite på skoj kallat det för en Bananpark på sydspetsen anspelande på Battery Park på Manhattan. Det är då spännande att se vad som i nästan tysthet samtidigt pågår i Klippanområdet, med byggnation mitt i ett kulturområde, som både är anpassad och sticker ut. Mycket spännande, men som sagt, märkligt tyst om egentligen.

Jag har sedan min tid i SDN Linnéstaden engagerat mig för Skanstorget under många år och Kjell och vi har ju agerat för den frågan tidigare. Jag var ju den som via SDN Linnéstaden väckte idén om att titta på torget för att skapa ett levande intimt studenttorg mitt i universitetskvarteren istället för att bygga högt upp på Skansbergets dessutom mörkaste sidor. Det var efter det som det programarbete inleddes som sedan aldrig kom någon vart. Det kanske börjar rulla nu när byggnationen på Skanstorget stoppats upp helt.

Jag är inte så rädd som Anna-Clara Löfvenberg i GT för byggnation utmed torgets sidor, tvärtom, då det är en större plats än man i förstone kan tycka och om det är nödvändigheten för att få till något så är det inte fel, särskilt om det kan anspela på och liva upp traditionen kring den historiska saluhallen som också kan skärma av Övre Husargatan som ju inte är vad den en gång var. Vågar man dessutom göra något som också "smälter" in i berget på den andra sidan (varför inte också en hiss upp till ett café på toppen på sommarhalvåret?) kan det bli riktigt intressant.

Vi har ju överlag för många, många år sedan lagt en motion om att rusta upp de öde torgen runtom i staden där Skanstorget var ett exempel. En annan personlig "favorit" vid sidan om Rosenlundsområdet är förstås blåshålet Masthuggstorget.

Min och Helena Holmbergs motion om att rusta upp Rosenlund för att också bli av med torskarna och prostitutionen genom att göra det till ett levande område för oss alla att vilja vara i tar ju greppet att vilja knyta Rosenlund till Haga via andra sidan kanalen, istället för att vara en öde baksida mot kanalen - mitt i stan! - som det idag mest är. Det är också ett område, den så kallade Pusterviksplatsen, som börjar nu komma i ropet. Som på så många andra ställen är det ju idag bara en parkeringsplats. Av den motionen blev det inget. Att prata om torg i Göteborg är att prata om trafikplatser, läs: Gamlestadstorget.

Själv har jag i många år förundrat mig över hur vi kan låta en piazza som Lilla Torget ned mot Hamnkanalen bara ligga där och vara en bilrondell plus busshållplats. Jag hoppas någon tänkt tanken vad vi skall göra för att göra något av det den dagen det är tänkt att dessutom dras en spårvagn där, så att man inte just bara drar en spårvagn där. Istället borde det ju knytas till Packhusplatsen och älvrummet kring Stora bommen, varför för övrigt inte ett inglasat torg på Packhusplatsen och arkader i två nivåer utmed S:t Eriksgatan och branten nedanför.

Det var ju så det var med Järntorget som det nu riskerar bli med Lilla Torget, att förslaget var att dra extra spår tvärsöver allt och bredda bilvägarna som gick där men i övrig låta den tidigare trafikkarusellen ligga kvar. Hade inte Mats Rahmberg för oss i Trafiknämnden tillsammans med mig genom SDN Linnéstaden agerat som vi gjorde hade det blivit så. Vi tog till och med fram alternativa skisser som idag är i många delar det vi föreslog. Kanske blir det dags igen när Lilla Torget närmar sig någon form av beslutspunkt.

Götaplatsen och Gustaf Adolfs Torg, stadens centraltorg, skall vi ju inte prata om. Det är nog på det hela taget fina platser, men de är ju helt döda. Däremot har förstås Mark Isitt i GP rätt i den speciella genomarbetade estetiken och konsekvent genomförda arkitekturen, som bara säger: "Titta vi kan och vågar!". Fast ärligt talat, så är det monumentala med Götaplatsen dess ogöteborskt storsvulna allvar, som att vi är mer än bara räkor och go'a glada gubbar, vi är kultur också. Gott så.

Men ett allvar på gränsen och ett förebud från den liberala handelsstaden Göteborg om det kommande 30-talets fascistoida arkitektur, men som i det göteborska snarare blir en välkomnande hägring i fonden när man tittar ut mot den omgivande staden. Platsens ödslighet i alla sin storhet behöver funderas mer kring, just för att den inrymmer kulturens högborgar som tycks sluta sig inåt istället för utåt torget, som är en - som namnet säger - plats inte ett torg idag.

Jag är förstås också glad över vår Kerstin Ekmans motion om att etablera café på Gustaf Adolfs Torg, det är tankar jag haft men det var ju svårt för det café som en gång försökte och det beror på att som husen idag används är det svårt att få till en caférörelse. Det är då det man skall titta på, inte att argumentera emot att det inte skall vara något liv på torget (annat än när arbetsrrörelsen och deras gelikar behöver det för att demonstrera, det finns ju gott om plats ändå!).

Efter att stadens mest centrala och samtidigt under decennier mest öde område, Västra Nordstaden där talande nog också stadsbyggnadskontoret har sitt säte, börjat få lite liv genom de studenthus som på nåder tillåtits kanske det finns underlag för mer liv även på torget. Jag tror dock också man måste ta ett helhetsgrepp och göra Rådhuset när det nu blir tomt till kommunstyrelsens hus med möjlighet för ett centralt medborgarcenter samt låta stadskansli och vaktmästeri med mera ta delar av huset närmast traktöreren där vi i politiken idag sitter och så öppna mittdelen för exempelvis kultur och uställningsverksamhet och café även inne på den fantastiska innergård som finns där. Det är kanske fria fantasier, men ändå.

Det finns så fantastiskt mycket att göra, och ändå så lite som blir gjort och det som blir gjort blir inte så roligt. Se bara på byggnationen runt Eriksbergsdockan. De hus som kunde vara front hamnar nu bakom och det som blir är återigen lamellhus och punkthus utan något egentligt mervärde, ja det skulle väl vara lite trädetaljer och terrassering på taken då. Det är kanske så, att smaken är som baken, men jag är glad att vi stoppade totalrivningen av Juvelkvarnen, fast visst hade det varit fräckt med kronan kvar över hela verket som en fond för hela Eriksbergsområdet.

Jag tror det är hela konstruktionen med Älvstranden AB och Framtiden AB som snarare än stadsbyggnadskontoret är de som styr processen är ett av problemen. Det var framsynt tänkt en gång, men när det blir för stort och tar över allt och byggarna styr premisserna för politiken att mest bara acceptera eller inte från aktörer som inte har eller anser sig ha några arkitektoniska stadsrumsuppdrag, så har det blivit ett problem.

Det är inte minst i ljuset av det det behövs en stadsarkitekt, med som inte minst jag velat lyfta fram och vi poängterat i vår motion om detta, också beteendevetenskaplig kompetens som motor i stadsbyggnadsdebatten. Från de stora dragen till att skjuta in lite stresspunkter i utformningen av sådant som enskilda broar. Det jag hört om "Nya Viktoriabron" var att den skulle breddas men med bibehållan detaljer. Nu blev det tydligen inte så och ingen vet egentligen varför. Var höll stadsbyggarna hus?

Varför tar vi inte hand om våra känsliga stadsmiljöer, idag heller? Det går inte att bara peka på enskilda lyckade exempel, även om de finns, som jag tycker Kungsportsplatsen är. Det är väl signifikant att exploatören där har haft en idé om vad man vill för att passa deras image med nya hotell Avalon.

Det är i alla fall min mening så här inför sommarvilan när man får fundera lite fritt för egen del i alla fall kring sådant som inte kanske är mina primära frågeområden, men intresserar mig som kanske märks :) för den som läser denna lilla sommarlektyr :)) - och då har jag bara sagt hälften :))), precis som det nog ligger alla göteborgare varmt om hjärtat, hur vi vill ha vår stad - egentligen.

Därför är det bra att GT och GP och andra tar den debatten. Men var är vår kommunstyrelsestadsbyggnadsansvarige, egentligen? Hittills har det ju bara varit nej, nej och åter nej. Utom till stadshjulet förstås. Det gäller ju att välja vad som är viktigt.

Mikael Janson (FP)