Yttrande över "Detaljplan för handel, bostäder mm. inom kv Gösen inom stadsdelen Gamlestaden"

Söndagen den 30/9 var det dags för årets andra Yimbyvandring. Vi var ett drygt 30-tal nyfikna som hade samlats vid resecentrum på nybyggda Gamlestads Torg. Med utmärkt guidning av Helena Holmberg från Fastighetsägare i Gamlestaden (BID Gamlestaden) tog vi oss under järnvägsspåren till Slakthusområdet och vidare till platsen för Yimby Göteborgs förslag till ny evenemangsarena. Därifrån tog vi oss över Gamlestadsvägen och in bland landshövdingehusen mot Holländareplatsen. Vi tittade på bygget vid Artillerigatan mittemot SKF, och tog oss slutligen till Gamlestadens fabriker.

 

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Vi har fått möjlighet att återpublicera en presentation från Infill- och äldre stadsplanerprojekten som drivs av Lukas Memborn och Sophia Älfvåg. Den här presentationen sätter specifikt fokus på området kring Gamlestan och hur stråken och strukturen skulle kunna formas med hjälp av kunskap från äldre stadsplaner och skisser. (Klicka på bilderna för större.)

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Häromdagen blev det så till slut formellt grönt ljus för den nya stadsdelen Kvibergsstaden. Området, som skall byggas på gräs- och fotbollsplaner mellan Gamlestan och Kvibergs Regemente, har omnämnts både en och två gånger i YimbyGBGs barndom. Stad, det låter la bra? Njae, tyvärr verkar ordet vara positivt laddat men samtidigt ha förlorat allt mer av sin betydelse. Trots den nya översiktsplanens ambitioner att skapa blandstad - där blandstad egentligen är ett överbelastat begrepp; stad är per definition blandad - fortsätter vi att planera enligt efterkrigstidens dogmer.

För ett ännu ej uppfört område finns det förstås olika skisser och förslag om hur det skall se ut, oavsett husens slutliga planering är denna bild med sina volymstudier ett talande exempel för vilka inspirationskällor som finns för Kvibergsstaden och nej, det är inte italiensk småstad från medeltiden om man säger så:


Miljonprogram på burk, addera parkeringsytor och rör om!

Bilden är givetvis delvis missvisande, det saknas nämligen parkeringsplatser. Tillsammans med menlösa gräsmattor ut mot stora vägen är detta typiskt för modern stadsplaneringen. Upplägget är nämligen mycket lämpat för så kallad SCAFT, den trafikplaneringstanke som bygger på långt dragen separering av trafikslag från varandra och från övrig bebyggelse. De menlösa gräsmattorna runt vägarna fyller funktionen att ge bilföraren fri sikt och dessutom minska bullret inne i bostadsområdet. Det är alltså i första hand ett utslag av trafik- inte stadsplanering som är vägledande för hur nya områden planeras. SCAFT tenderar att minska antalet olyckor, men de som sker är ofta allvarligare, och öka hastigheten på vägarna, vilket förstås är ett stort plus för en gles, bilburen tätort.

Men nu var det ju stad vi skulle bygga? Områden som påminner om det nya Kvibergstaden är exempelvis Tolered och Bjurslätt eller stora delar av områderna med flerfamiljshus i Mölndal; områden med fristående lameller byggda på sent 1940-tal, 1950-talet eller lite senare. Kanske inte de bostadsområden som kvällspressen försöker skrämma människor med, men inte heller områden som är högt eftertraktade för boende eller besök. Dessa nästan-kvarterens tycks enligt mig ha ett begränsat värde och inte heller vidare eftertraktade men i dessa tider med bostadsbrist går det även att sälja konserverad gröt, bara det paketeras på rätt sätt.

Ett annat begrepp som blivit allt vanligare i stadplaneringssammanhang är ordet stråk. För att gjuta liv i ett område tänker sig planerare att, även om det inte kan skapas liv och rörelse som ger möten och möjligheter för andra verksamheter än TV-tittande och soffliggande, behövs stråk varefter människor rör sig. Problemet, som jag ser det, med de stråk som idag nämns är att de oftast framställs som mysiga; trevliga promenadstråk för den äldre medelklass som sålt villorna och flyttat in till Norra Älvstranden. På något svårgreppbart sätt tycks viljan att separera vår tillvaro ligga kvar i planerarnas kollektiva undermedvetna; gärna mysiga stråk men när vi skall till och från jobb, skola och arbetsförmedling skall sträckan vara funktionell och på snabbast möjliga sätt ta oss från punkt a från punkt b (har vi tur tillåts en rondellhund). Människan skall tydligen inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt - antingen är hjärnan inställd i transport-läge, shopping-läge eller gå-ut-med-hunden-läge.


Torp 1950

Kvibergsstaden kommer med största sannolikhet att vara lika mycket stad som de områden man ser när bilen eller bussen susar fram på Björlandavägen. Det går måhända snabbt, men det vi ser på vägen blir för oss förbipasserande tämligen innehållslöst. Chansen att vi svänger av oss besöker grannskapstorget är liten, det är egentligen inte meningen att jag skall avbryta min färd för att besöka dessa områden (jag är ju i transport-läge!). Kvibergsstaden blir en sovstad, trots ett relativt centralt läge. Nästan alla resenärer på Kvibergsvägen kommer att gasa på och köra igenom området påväg någon annanstans (kanske till Allum i Partille?).

Vi bygger alltså 1950-talsområden igen (om detta nu någonsin byggts - någon nytta kanske vi ändå kan få av denna ekonomiska kris!) medan vi inom YimbyGBG i högre usträckning skulle vilja se att vi byggde gamla stadskvarter igen - varför har det blivit så? Jag har en hypotes som går ut på att orsaken till detta kan förstås från ett institutionellt perspektiv (det vill säga det perspektiv som humanvetare använder när de inte klarar av att hitta kausla förklaringar till ett fenomen). Sedan de idéer som i ett svenskt sammanhang fick sitt genombrott vid Stockholmsutställningen 1930 banade vägen för det kommunala planmonopolet i Byggnadslagen 1947 har alla de regler och lagar utformats utifrån en modernistisk planeringstanke. Detta har under över ett halvt sekel format alla våra normer om hur områden skall byggas. Alla våra planerare och arkitekter har utbildats - ja även fötts - under denna modernistiska era.

Även om enskilda individer, ja många enskilda individer, vill bryta med detta sätt att tänka och planera är det mycket, mycket svårt. I många fall verkar nämligen den modernistiska planeringsparadigmens dogmer i det omedvetna även när inte lagar och explicita normer lägger sig i vägen för andra sätt att tänka. I det sammanhanget är det inte konstigt att orden anpassas efter den planeringsverklighet som föreligger istället för att istället förändra planeringsverkligheten. Att bygga områden som om det vore 1947 är alltså det bästa vi kan hoppas på - eller?