Städer är en funktion av mänsklig aktivitet

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Jan Jörnmark, som nyligen medverkade i ett intressant radioreportage om ekonomiska bubblor, skriver idag om Detroit. En stad vars öde kan vara värt att reflektera över även här i Sverige. Imorgon tisdag har ni också möjlighet att stadsvandra i Linnéstaden tillsammans med Jan Jörnmark och lära er mer om de gentrifieringsprocesser som omvandlar våra städer.

En resa till Detroit

Jag besökte en av västvärldens mest omtalade städer i augusti. Detroits öde har de senaste åren uppmärksammats över hela världen eftersom en liknande stadsdöd saknar alla motsvarigheter.

Bilderna som ni ser till den här artikeln och de som finns i länken till Annika von Hausswolffs och min nya globaliseringssite www.globaliseringen.info, talar ett skrämmande språk. Detroit har tappat mer än hälften av sina invånare sedan 1950, och befolkningen har nu fallit till under miljonen. Överallt kan man se övergivna skolor, kyrkor, hotell, synagogor, skyskrapor, flerfamiljshus och hela villaområden. Här slog sig en europeisk befolkning ned för hundra år sedan för att bygga en praktfull variant av sina gamla städer. Idag återstår ruiner och känslan av hur spröd vår värld faktiskt är. I Detroit bedriver man inte vanlig Urban Exploration – här ägnar man sig åt att dokumentera en försvinnande civilisation.



Einsturzende Neubauten in Detroit...

Detroit började faktiskt spridas ut redan på 1930-talet. Bilismen och de allra första stadsmotorvägarna gjorde både att man kunde bosätta sig i nya villaområden, samtidigt som industrin kunde etablera större och effektivare enplansfabriker långt ute på det som tidigare varit landsbygd. Under krigsåren på 1940-talet stoppades processen upp tillfälligt, men freden hade knappt hunnit sätta sig innan allt tog fart igen.



...the Courthouse...

Allt blev dessutom mycket värre av att stora delar av staden inte underhölls på flera decennier. Depressionen hade lett till fallande inkomster och stigande arbetslöshet och när många välbeställda samtidigt började flytta till nya förorter blev resultatet självklart. Underhållet eftersattes, och slumliknande stadsområden började redan på 1950-talet breda ut sig i centrala Detroit.



...the Apartments...

Stadens politiker antog att problemen kunde lösas genom storskalig sanering. Stadsdelarna tömdes efterhand på sin befolkning, och rivningskulan fick krossa kvarter efter kvarter. På ett naturligt sätt gjorde det att befolkningen minskade ännu mer, för ingen kan bo kvar i en riven stadsdel. När väl storskaliga miljonprogramsområden, ”The Projects”, hade uppförts fanns bara den fattiga befolkningen kvar.



...the Projects...

Vid det här laget är vi framme vid 1960-talet, och skillnaderna mellan samhällsklasserna är på väg att bli allt mer uppenbara. Stora rasoroligheter bryter ut flera somrar efter varandra från och med 1967, och när staden väl hade börjat brinna, flydde resten av medelklassen. Under 1970-talet lämnar 50-60 000 vita staden varje år. Husen blir ofta stående tomma och det är nu som den lokala sedvänjan "Hell Nights" skapas. Den bestod helt enkelt i att organiserade gäng åkte runt om nätterna och brände ned mängder av byggnader.



...the Middle Class left...

Befolkningsflykten håller i sig under 1980- och 90-talen, trots att man försöker göra punktinsatser som påminner om det som Jane Jacobs kallade ”cataclysmic money”. Skyskrapeprojektet Renaissance Center lyckades i och för sig locka till sig republikanernas partikonvent 1980. Det var då som jag besökte Detroit första gången och kontrasterna jag såg mellan Reagan-republikanerna och den sönderfallande staden har påverkat mig resten av mitt liv. Det var redan då uppenbart att enstaka projekt inte betyder någonting – för att städer ska förändras krävs det långsiktiga och värdehöjande rörelser. I Detroit har inget sådant existerat sedan 1920-talet.



...the Church...

De sista tio åren finns det enstaka tecken på att stadsdelar lever upp. För att vitalisera ekonomin lät man i början av 2000-talet flera casinon etablera sig i innerstaden. Det har bidragit till att den stadsdel som går under namnet Greektown återhämtat sig, men stora delar av den inre staden påminner trots det om ett slagfält. Just tomheten efter alla ”hell nights” är slående: hela stadsdelar har förvandlats till öppna ytor med enstaka hus. De breda boulevarderna är glest trafikerade. När vi gick upp på taket till en skyskrapa mitt i natten och blickade ut över Detroit var det ödsligheten runt om i staden som man främst slogs av.



...the Skyscraper...

Runt Detroit breder en livaktig "metroarea" med nästan 6 miljoner människor ut sig. Situationen gränsar till det absurda; bara tio minuters bilresa från apokalypsen breder Grosse Pointes luxuösa villamattor ut sig. Det vi ser är naturligtvis ett samhälle som helt anpassats till bilismen och där motorismen och segregeringen till sist har tömt det gamla centrumet på alla värden.



...the Sports Center...

Självklart finns det lärdomar i det här som man även kan begrunda i Sverige. Att låta en stad bli så gles och dominerad av centrala p-platser som Göteborg är att ta stora risker. Just glesheten är det som lätt leder till att medelklassen bestämmer sig för att en gång för alla ta bilen och försvinna till förorten. Både Stockholm och Göteborg har dessutom integrations- och segregationsproblem som kan urarta på sätt som liknar de amerikanska.



...memories of a forgotten Civilization.

Men den känsla man verkligen kan få är också en viss lycka över att vi faktiskt lyckades vända vår situation på 1980-talet, då våra svenska storstäder stod inför en lika svår situation som Detroit. Sett i efterhand berodde den vändningen i hög grad på att man tillät en ny diversitet att återbildas, precis som Jacobs hade skrivit om flera decennier tidigare. Detroit kommer helt enkelt alltid att bli exemplet på den katastrof som hotade västvärldens städer runt 1980 och hur väsentligt det var att heterogeniteten och värdebildningen åter fick tillta.