Utskrift från gbg.yimby.se
....

Göteborg 2035: Grönplan


Läs alla delarna i Yimbys serie Göteborg 2035


Som vi tidigare berättat så kommer vi på Yimby att ta en närmare titt på de strategiska planeringsdokument som staden har skickat ut på remiss. Idag har turen kommit till den s.k. "grönplanen", vars syfte sägs vara att visa "hur Göteborg kan förbli och ytterligare utvecklas till en stad med stora gröna kvaliteter, ur såväl ett socialt som ekologiskt perspektiv, samtidigt som vi bygger staden tätare."

Det är mycket glädjande att staden så tydligt visar att grönplaneringen är en fundamental del av stadsutvecklingen. Som bl.a. Spacescapes studier visat så kan kvalitativa gröna områden bidra till attraktiviteten i en tät, urban struktur. En klok strategi för stadens grönplanering är alltså mycket viktig för stadens framtida utveckling.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Parkens funktioner

Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...
Varför är det så vanligt att det inte finns några människor där det finns parker och inga parker där det finns människor?



Grönområde


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Mer grönt i staden

Tack vare vår medlem Tobias Axelsson har Yimby Göteborg fått möjlighet att återpublicera en artikel från den populärvetenskapliga tidskriften Modern Psykologi 2010:4. Artikeln diskuterar olika miljöpsykologiska perspektiv på stadsplanering. I fokus ligger det synsätt på stadsbyggnad som makarna Jan och Ingrid Gehl gjort sig kända för. Jan Gehl var för övrigt nyligen i Göteborg och talade om hur vi bör tänka när vi bygger Centrala Älvstaden.

Artikeln är skriven av frilansskribenten Julia Svensson och innehåller många intressanta tankar som väcker frågor och är värda att studera vidare. Stämmer det att barn i höghus har färre vänner? Vad ställer egentligen det limbiska systemet för krav på vår stadsplanering? Behöver verkligen alla bo max 300 meter från ett kvartersstort grönområde. Hur går det i så fall att ordna?



Ett av många sätt att planera för max 300 meter till kvarterspark.

I debatten om stadsplanering finns det många tvärsäkra påståenden och det kan vara svårt att skilja fakta från faktoider. Med den samlade kunskapen hos Yimbys sofistikerade läsekrets kommer vi dock förmodligen snabbt att skilja de vetenskapliga agnarna från vetet. Håll till godo!

- - - - -

Våra storstäder är i desperat behov av fler bostäder. Men var och hur ska de byggas? Julia Svensson gör en psykologisk stadsvandring i sex etapper och upptäcker att det mesta handlar om närhet till det gröna.


1. Människor behöver plats att mötas

Människor behöver samvaro. Rätt planerad kan staden inbjuda till samtal och sociala aktiviteter. I närheten av bostäderna kan det till exempel finnas utrymme för barn att leka och för de boende att utöva meningsfulla fritidsaktiviteter. Men när man bygger bostäder utan övergång mellan det offentliga och privata riskerar många att bli ensamma. Det anser den danska psykologen Ingrid Gehl. Hennes bomiljöanalys har fyrtio år på nacken – men är fortfarande användbar.

År 1970 var miljöpsykologi en relativt ny vetenskap och Ingrid Gehl reste till Italien för att studera stadslivet. Tillsammans med sin man, arkitekten Jan Gehl, såg hon hur människorna använde stadens olika rum – stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg. Då förstod de varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra.
   
Efter resan satte Ingrid Gehl upp sju principer för ett bostadsbyggande anpassat till människan. En anledning till problemen med de moderna områdena är, anser hon, att de byggdes snabbt och var planerade från början till slut; de gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. Därför borde man i stället detaljplanera mindre där det går, och lämna mer utrymme för människornas egna initiativ.
   
I analysen använde hon sig av Abraham H Maslows psykologiska behovsmodell och tog hänsyn till olika åldersgrupper. Den första, och kanske viktigaste, punkten på listan var att göra det enklare att mötas.
   
– Man kan ta Turning Torso i Malmö som exempel. Där finns det ingen övergång mellan det privata och det offentliga, vilket medför att enskilda och familjer är hänvisade till sig själva. För en del betyder det ensamhet. Att kaféer har blivit populära är ett tecken på att mänsklig kontakt behövs – men kaféer är ett överflödsfenomen för dem som har råd och för unga, säger hon.
   
I dag arbetar Ingrid Gehl med barn och skilsmässofamiljer – men är tack vare sin mans yrkesroll fortfarande insatt i miljöpsykologin. Jan Gehl skrev 1971 arkitekturklassikern Life between bumlings, där Ingrid Gehls idéer är grundläggande.
   
Ett sätt att skapa mer kontakt är, anser hon, att ta mer hänsyn till de nya mer varierande familjestrukturerna när man bygger – att många familjer inte består av klassiska mamma, pappa och två barn.
   
– Till exempel skulle andra bostads- eller byggnadsformer förenkla livet för ensamstående föräldrar eller äldre att ta kontakt och hjälpa varandra.

2. Barn i höghus har färre vänner


Ju högre hus man bygger och ju mer biltrafik man leder in i ett område, desto mindre leker barnen utomhus. Det kan bli ett problem när man i dag försöker få in många nya bostäder på en liten yta.
   
Stockholms innerstad beräknas växa med 26 000 personer om året den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för Malmö är 5 000. Pia Björklid, professor i pedagogik med miljöpsykologisk inriktning vid Stockholms universitet, är bestämt emot att bemöta befolkningsökningen med täta höghusområden. Stadsarkitekten Alexander Wolodarskis omdiskuterade planer för Norra stationsområdet i Stockholm är ett exempel som hon tar upp.
   
– Att bygga högt och tätt och hänvisa till naturområden 300 meter bort håller inte. Barn rör sig inte så långt från sin egen port. Ur ett barns perspektiv betyder höghus liten yta att leka på, dålig tillgänglighet till utemiljön, vindtunnlar och slagskuggor.
   
– Pia Björklid tillhörde, liksom Ingrid Gehl, den första vågen miljöpsykologer i Norden och studerade höghusområden på 1960-talet. På den tiden var miljöpsykologistudier mer kvantitativa än de är i dag, då forskarna ofta använder sig av en mindre grupp människor.
   
Sina observationer gjorde Pia Björklid i två av dåtidens moderna och väldigt barntäta höghusområden på Södermalm i Stockholm. Hon och hennes kolleger delade in området i små enheter, och stod på olika platser vid olika tidpunkter. De skannade av hela området. Vilka tider var barnen ute? Vad gjorde de? Var de tillsammans med någon eller på väg någonstans? De frågade också vilken våning barnen bodde på. Trots att de höga husen omgavs av stora parkområden tog de barn som bodde högre upp sig inte ut i samma utsträckning.
   
– Ju högre upp barnen bor desto mindre leker de utomhus och desto färre vänner har de, säger hon.
   
Pia Björklid ser biltrafiken som det största bekymret, både i villaområden med många barnfamiljer och i innerstaden. Att olycksstatistiken bland barn har gått ner de senaste decennierna hör ihop med att barns rörelsefrihet har minskat. Eftersom lägenheterna är större och det finns datorspel och annat som konkurrerar i dag, antar Pia Björklid att barn också leker utomhus mindre än förr. Barn skjutsas till skolan i större utsträckning än tidigare och på grund av förtätning och färre bemannade lekplatser har deras utemiljö krympt.
   
Att barn inte heller tycker om att vistas i trafiken har Pia Björklid kommit fram till i en undersökning med 100 barn, som fick skriva vad som är bra och dåligt i deras bostadsområde och på väg till skolan. Därefter fick de visa platser de valt att skriva om.
   
– Då hittade man teman, vad barnen uppskattade och vad de inte tyckte om i sin miljö. Som att biltrafiken upplevdes hotfull exempelvis. Det är viktigt för barn att kunna ta sig till skola och aktiviteter utan att behöva eskorteras av sina föräldrar. Man borde inte leda in biltrafik i de nya områdena.

3. Nära till grönskan


Det bör inte vara längre än 300 meter från bostäder till ett hyfsat stort grönområde. Annars hinner föräldrarna inte ta med sig barnen till parken varje dag.
   
– Den största missen som stadsplanerarna gör i dag är att de glömmer bort grönskan, säger Erik Skärbäck, professor i planering vid lantbruksuniversitetet i Alnarp utanför Malmö.
   
Grönområden spelar större roll än man kanske tror. Varje sekund tar människohjärnan emot elva miljoner infobitar – vilket påverkar det limbiska systemet som styr känslo- och driftslivet.
   
När du vistas bland växter får det limbiska systemet vila. Enligt stressforskning, som gjorts genom att mäta blodtryck och stresshormonet kortisol, räcker det att promenera några minuter i en park för att blodtrycket ska sjunka. Men för att stressa av på riktigt räcker inte de små parkerna, så kallade pocket parks, som har blivit vanliga i trånga innerstadsmiljöer.
   
– Det måste finnas rejäla parker utan trafikbuller. I dag klassar man bullerskyddszoner utmed vägar som grönområden – när de borde klassas som trafikyta.
   
Erik Skärbäcks kollega Patrik Grahn har kommit fram till att ju närmare grönskan man bor desto bättre mår man. Besöksfrekvensen sjunker och stressnivån ökar ju längre avståndet är.
   
– Ta Malmös innerstad, till exempel, säger Erik Skärbäck. Under lågkonjunkturen på 1930-talet anlade man stora parker. Men trots att befolkningen ökar har det inte skapats några nya större innerstadsparker sedan dess. I hela östra Malmö, där man nu ska förtäta med nya bostäder, planerar man spartanskt för grönområden. De här stadsdelarna skulle behöva att man avsatte ett helt kvarter till park.

4. Enkla detaljer skapar trygghet


En cykelbana på gatunivå är förvisso bättre än ingen cykelbana alls. Men det är större chans att du lämnar bilen hemma om cykelbanan är upphöjd och i nivå med trottoaren.
   
– Hur är cykelbanan utformad? Kan man se lekplatsen från bostaden? Tidigare har man talat om kvarter och vägar. Men mycket finns att vinna på att gå ner på detaljnivå. När människor tar beslut om att själva gå ut – eller att släppa ut barnen – grundar det sig ofta i upplevelsen av trygghet, säger Maria Johansson, som är docent i miljöpsykologi på Lunds tekniska högskola. Hon har forskat om vilka stadsmiljöer människor trivs i och sett att små detaljer är viktigare än man tror.
   
Hon har gjort så kallade visuella skattningar med grupper på 20 personer. Testpersonerna har fått gradera platser utifrån tre kriterier: trivsamhet, komplexitet och helhetsgrad.
   
Då är ett område som Gamla stan i Stockholm det som uppfattas som mest trivsamt. Det har hög komplexitet, stor variationsrikedom men är samtidigt en sammanhängande helhet.
   
Ett områdes upplevda trygghet och därmed tillgänglighet handlar också om ljus. Men även om en gata eller en park inte får vara dåligt belyst på natten handlar det oftast inte om mer ljus. Snarare om rätt ljus.

5. Bredare trottoarer en demokratifråga


Det är trafiken som bestämmer på Manhattan. Men det är få som reflekterar över det. Därför gjorde arkitektfirman Gehl architects experimentet att stänga av Park avenue under tre lördagar. Plötsligt kunde folk promenera, cykla och släppa sina barn lite.
   
– Här fick folk känna hur det kan vara i en stad utan bilar. Folk ogillar i regel förändring, men om de får upptäcka att de gillar något nytt saknar de det när det försvinner, säger David Sim, direktör för Gehl institute, innovationsenheten på Gehl architects.
   
På hundra år gamla fotografier myllrar det av människor på gator och torg. Folk var trångbodda och var tvungna att ta sig ut flera gånger varje dag för att klara av livets nödvändigheter. Under 1900-talet fick vi allt fler bekvämligheter – och människorna började se på tv, handla på stormarknader och stanna inne.
   
Men även om bostadsområdena från 1960- och 70-talen innehöll ljusa och funktionella lägenheter trivs den sociala människan bäst i småskalig arkitektur – som den ser ut i de italienska innerstäderna.
   
– I dag har vi få anledningar att vara ute. Att vi betalar hundra spänn för en fika på stan är en respons på det ensamma sätt vi lever på, säger David Sim.
   
Gehl architects vill förändra städer med småskaliga inslag. De har tagit sig an platser som miljonprogramsstadsdelen Rosengård i Malmö, men också New York – en stad som till stor del är uppbyggd med ett rutnätssystem av gator och kvarter.
   
Genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker David Sim och hans kolleger hur folk vill använda staden. Med hjälp av denna statistik kan de ta upp tävlan med trafikingenjörerna – som annars är de som får sin vilja fram.
   
– På Manhattan är de fulla trottoarerna ett stort problem. Folk kommer inte in i butiker. Det är jobbigt för människor med särskilda behov, som kollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla skulle vara perfekt, både ur trafik- och hälsosynpunkt, men är inte ens att tänka på med dagens trafiksituation.
   
Gehl architects har genom sina studier kommit fram till att 30 procent av New Yorks befolkning består av pensionärer och barn. Men på gatan utgör denna grupp bara 10 procent.
   
Helt plötsligt är bredare trottoarer en demokratifråga. Att 20 procent av befolkningen inte kan vistas i stadsmiljön kan övertyga borgmästaren att satsa på bredare trottoarer.
   
– Bilisterna, som är i minoritet, har två tredjedelar av rummets yta. På Times square är bara en tiondel av ytan till för människor. Borgmästaren vill inte förlora bilisternas röster – men genom våra undersökningar kan vi visa att bilisterna är färre än de gående.
   
Ett steg i Gehls arbete är att få igång så kallade pilotprojekt. Snabba och billiga tillfälliga insatser, som till exempel  att måla fram cykelbana  och gågata med färg, skapar direkt en mer mänsklig stad. Med sådana upplevelser kan en New York-bo bättre förstå meningen med att göra förändringar i staden.

6. Vilken är din favoritplats?

När man bygger nytt får man inte glömma dem som redan bor i området. Hur upplever de miljön och vilka platser tycker de mest om?
   
Arkitektkontoret Spacescape i Stockholm arbetar liksom Gehl architects med det offentliga rummet. Den till synes enkla undran "Vilken är din favoritplats?" är deras nyckelfråga.
   
– När vi ställer den får vi veta var det finns bra miljöer. Vi får veta vart de äldre går, till exempel, men också om det inte finns någon favoritplats i närheten av var folk bor. I miljonprogramsområden är det stor brist på attraktiva platser. Favoritplatserna ligger ofta utanför stadsdelen. När man gör en ny plan för området kan man ändra på det, säger Alexander Ståhle, landskapsarkitekt på Spacescape och doktor i stadsbyggnad.
   
Spacescape arbetar med fokusgrupper – där man gör både djupintervjuer och enklare enkäter. Man har gjort dessa så kallade sociotopundersökningar för Stockholm, Göteborg och Uppsala. Nu är det Lidköpings tur.
   
– Vi vill visa att det behövs särskild sociologisk och psykologisk kunskap när man anlägger till exempel en park, att parker inte bara är viktiga ur ekologisk synvinkel, utan att de även är värdefulla för människor.
   
Det diskuteras också om Stockholm ska växa på höjden. Som Norra stations-området?
   
– Fokus i medierna ligger på höga hus. Med det stora problemet vid Norra station är att det kommer att saknas en stor park. Vilket innebär fördubblat slitage och besöksantal i Vasaparken, som redan i dag är överfull.
   
Alexander Ståhle ser framför sig det scenario, som redan finns i både Stockholmsstadsdelarna Liljeholmen och Hammarby sjöstad.
   
– Det är extremt hårdexploaterade platser, där många barnfamiljer har flyttat in, vilket man inte trodde från början. Men det saknas bra parker. Det kommer att bli lika besvärligt att leva som barnfamilj i Norra station. Det bor lika många barn i Stockholms innerstad som det bor i hela Uppsala kommun. För att områden ska funka för barn krävs stora parker med bra lekplatser och framför allt hård reglering och nedprioritering av bilarna. Det är inte gatan som är problemet utan bilarna, det tror jag Gehl håller med om.


Checklista


Bilar.
Låt fotgängares behov går före biltrafiken. Tänk på att barn ska kunna röra sig utan en vuxen. Inbjud till att cykla istället för att köra bil.

Belysning.

Mörka gator känns otrygga. Men de får inte lysas upp med för mycket, vare sig för kallt eller för murrigt ljus.

Varierad estetik.

Människan tycker om variation. Var tjugonde meter bör fasaden byta uttryck. Golv och trottoar är viktigt. Vi tittar ner mycket och vi upplever saker upp till tre meter från marken. Det är där utsmyckningen ska vara.

Robust och flexibel.

Problemet med miljonprogrammets bebyggelse var att man såg det som färdigt, men städer är föränderliga. Däremot måste byggnaderna göras robusta och flexibla. I Bo 01 i Malmö, längs huvudstråken, är det till exempel högre tak i alla lägenheter på bottennivån, så att de ska kunna byta funktion om det behövs.

Planera mindre.
Människor tycker om att vara med och bestämma över sitt område. Fundera över vilka beslut som kan lämnas till de boende.

Bygg smått.

BO 01 i Malmö blev en framgång eftersom området är byggt hus för hus. Varje byggherre fick bara bygga ett hus. Storskaliga Örestad i Köpenhamn har inte varit så lyckat som förväntat. Höghusen och de långa raka gatorna skapar kyla och vindtunnlar.

Planera för parker.

Glöm inte stora parker och offentliga lekplatser. Planera för bilfria gator och trafikreglera med trängselskatter.


Gehls 8 bostadsbehov

1. Kontakt: Möjlighet att mötas på olika sätt.
2. Isolering: Behov att dra sig tillbaka.
3. Upplevelse: Omväxlande upplevelser nära bostaden.
4. Rörelse: Det ska finnas möjlighet att måla, göra trädgårdsarbete etcetera. Gärna med andra.
5. Lek: Det ska finnas plats för olika former av lek. Inte bara lekplatser. Barn leker gärna på andra ställen än lekplatser.
6. Strukturering: Det bör finnas detaljer på hus som skiljer dem åt, så att man lätt kan orientera sig.
7. Identifikation: Identifikation ger möjlighet att genom sin bostad uttrycka vem man är.
8. Estetik: Skönheten kan finnas i en vacker mur eller i en buske. Men det kan också handla om att bygga i bra kvalitet, så att det inte slits och blir fult.

Nybyggen i Göteborg 6: Högsbogatan

Så slutligen har det sjätte inlägget i denna serie kommit till. Nästan ända sedan den femte, som berörde den mörka sidan av Frölunda Kulturhus (för vilka White nu säger sig delvis tänkt om), har jag vetat vad jag skall skriva om. Att det tagit så lång tid beror delvis på lathet, men också på att jag känt ett behov att ta lite egna bilder och också komma fram till vad jag egentligen tycker om detta projekt i Högsbo.



Bevarad hundtoalett på Högsbogatan

Anledningen till mitt intresse handlar delvis om att jag ofta cyklar förbi. platsen för nybygget. Jag var dock inte medveten om detta när jag började läsa detaljplanen. I den framhävdes nämligen hur viktigt ett grönområde var för de närboende. Det var kanske inte riktigt det intrycket jag fått när jag cyklat förbi. Låt mig börja att lite översiktligt förklara platsen för de som inte är bekanta med denna avkrok i Göteborg.



Det före detta grönområdet vid Högsbogatan

Mellan två broar för Högsboleden och spåret mellan Marklandsgatan och Axel Dahlströms torg går Högsbogatan (som sedan fortsätter upp för en brant backe förbi Högsbo kyrka och Axel Dahlströms torg åt ena hållet, bort mot Kungsladugårdsgatan förbi limpor på gräsmattor och villor åt det andra). På den ena sidan av Högsbogatan ligger Skäpplandsgatan med sex stycken höga skivhus utplacerade mellan vägar och spårvägar i ett landskap av parkeringsplatser, menlösa gräsmattor och buskbeväxta bergsknallar; ett typexempel på hur Hus i Park i realiteten ofta blir Hus på Parkering, i alla fall om exploateringsgraden skall vara i närheten av den traditionella kvartersstaden (se tidigare inlägg om exploateringstal). Dessa hus är den nordliga utposten för ett stadsrum som följer Dag hammarsköldsleden ner mot Järnbrottsmotet och hela Frölunda. Allt är förstås effektivt separerat med hjälp av natur- eller trafikområden vilket effektivt försvårar rörelse inom och mellan områden. Vi talar alltså typisk förort, nära nog antitesen till en levande och sammanhängande stadsmiljö.



Hus på parkeringsplats - Skäpplandsgatans 60-talshus

På andra sidan om Högsbogatan fanns en skogsbeklädd backe som sträckte sig upp mot några öppna storgårdar. Det är denna som ansågs som viktig för närområdet. Jag passerar oftast förbi platsen på förmiddagen och vid den tidpunkten har den framförallt fungerat som hundtoalett (hundägare; dessa hjältar som med sina jyckar brukar alla de grönområden som ingen annan ser någon nytta med). Dessutom kunde den ge känslan att man befann sig i en skog. I alla fall om man agerade trafikfarligt och stirrade åt ena sidan samtidigt som man kisade med ögonen samtidigt som man visslande fösökte härma fågelljud. På många sätt kan man säga att detta skogsparti fungerade som en modern motsvarighet till en Potemkinkuliss, kanske framförallt för de boende i skivhusen på andra sidan. Till skillnad från 1700-talet är det dock i den moderna världen staden som skall döljas bakom orörd natur och inte vice versa (här finns det möjlighet för långa uttlägg om människans förhållande till naturen, men inlägget är redan alldeles för långt).



Detaljområde från norr

Min första reaktion när jag fick reda på vad som kommer byggas på platsen så agerade jag instinktivt med suck och stön. Ordet punkthus dök nämligen upp. och på bilden sågs smått kubistiska skapelser ovanför en stor parkeringsyta. Men med tiden var jag tvungen att revidera mina åsikter till det bättre, förslaget försöker förvisso hålla sig inom vad man kan förvänta sig att stöta på i en gammal grannskapsenhet på väg att bli miljonprogram. Men samtidigt följer också vissa förbättringar med i detaljplanen. Enkelt uttryck är Högsbogatan på en del punkter ett fall framåt.



Hur ofta ser man så färgglada fjärilar i Högsbo?

Sex punkthus bestående av två olika kroppar, sammanbundna av trapphuset, på 8 och 9 våningar skall ge totalt 193 lägenheter. Hälften av husen har Riksbyggen som byggherre och kommer således att bli bostadsrätter, mellan den andra hälften tillfaller Wallenstam och kommer att bli hyresrätter (båda bolagens sidor innehåller som vanligt en förväntad andel eufemismer och halvsanningar - i Riksbyggens fall kan man la nästan få intrycker att husen ligger i Slottskogen). Att blanda hyres- och bostadsrätter är som bekant den del av blandstad som även Göteborgs politiker har lyckats införliva i sin föreställningsvärld.

Från början - när SBK hittat platsen i sin inventering av ytor lämpliga för kompletteringsbyggnader - föreslogs sju lamellhus sedvanligt lite käckt på snedden med tillhörande avståndstagande från gatan (som således i realiteten är en väg). Men dessa långa huskroppar ansågs otypiska för Högsbo (ingen tittade tydligen tvärs över gatan) och dessutom skulle det blockera vyn av den del av den gröna Potemkinkulissen som kommer att finnas kvar. Således lyftes lammellhusen på höjdled och blev punkhus i park (snarare i grönområde; det finns inga riktiga parker i Högsbo). Tämligen väntat och inte precis vad jag hade hoppats på, men det verkar ha fått några oväntade positiva effekter med sig.



Detaljområde från söder

För det första kommer nästan alla parkeringsplatser att grävas ner och placeras under mark (117 parkeringar under mark och 24 på förgården för besökare; klarar normen precis) med två infarter ett halvt våningsplan ovan gatuplan. I realiteten är de framtida punkthusen uppstickare från ett nedgrävt parkeringshus(1000 kr/månad enligt Riksbyggen). Således slipper vi undan den vedervärdigt tråkiga parkeringsytan på andra sidan. Troligen delvis för att det inte finns utrymme för så stora parkeringsplatser i den bitvis branta backen. Marken ovanför parkeringsplatserna kommer istället bli bostadsgårdar som genom att sticka upp en bit från gatuplan kommer att få en mer halvprivat prägel än vad som annat kan vara vanligt runt punkthus.



Berg sprängs bort för parkeringsgrotta. Uppe ligger återvändsgränden Silvermyntsgatan med indignerad bostadsrättsförening

För det andra kommer husen faktiskt att ge något till gaturummet. Husen kommer att bli tydligt förankrade till Högsbogatan och även om det i första hand kommer att bli bostäder kan det i framtiden bli möjligt att göra om bostäder i entréplan till kontor eller butiker i framtiden. Högsbogatan är till skillnad från vad som brukar vara gaturum i en förort inte en återvändsgränd utan sammanbinder Axel Dahlströms torg med Kungsladugård. Genomfartstrafiken kan betecknas som måttlig med 2700 bilar ÅMVD (årsmedelvardagsdygn) i, för det mesta, 50 km/h. Detta kommer att stiga något med fler boende. det är inte för många för att det skall gå att bo där, men samtidigt inte så få att det inte skulle finnas möjlighet att i framtiden etablera verksamheter på gatuplan. Om man sedan byggde lägre bebyggelse mot gatuplan på andra sidan, på den befintliga parkeringsplatsen så har man faktiskt skapat något som börjar likna ett stadsrum. Jämför till exempel med närliggande Högsboleden med 20000 bilar i 70 km/h. Gatuplan kommer samtidigt att rustas upp och ges en separat cykelbana (något jag i och för sig inte tycker behövs). Genom att förankra husen mot gatan kan på sikt rörligheten i området underlättas.



Lokalt näringsliv - en pizzeria och en frisör i huset till höger. Gräsmattor kring lameller från 40- eller 50-tal Detaljområdet bortom bro i fjärran.

För det tredje är det bra för den närliggande verksamheten vid till exempel Axel Dahlströms torg att få lite fler närboende som måhända till och med orkar gå upp för den sega backen och ge lite fler kunder även där. Det finns även en del andra verksamheter som biter sig fast i det separerade landskapet. Precis som till exempel Guldheden har invånarantalet i Högsbo halverats sedan dess glansdagar och att dessa skall kunna försörja närservicen med kunder samtidigt som bilburna köpcentrum lockar är förstås en svår ekvation. Förtätning är nödvändig för att upprätthålla ens befintlig service i många av stadens förorter (SDN är också mycket nöjda med detta i sin remiss till detaljplanen).

Som en del av planen kommer även ett mindre hus med 56 studentlägenheter som byggdes 2002 med ett tillfälligt bygglov permanenteras. För detta föreslås dock antalet parkeringsplatser höjas från nuvarande fyra till sex (0,1 per studentlägenhet). Jag är storsint nog att jag kan bjuda på detta bidrag till massbilism.



Studentbilism lovas stiga med femtio procent!

Totalt är det alltså inte så värst illa som jag trodde från början. Det är inte precis en plats jag kommer att flytta till frivilligt. Men samtidigt förbättras möjligheterna i Högsbo en smula och vem vet vad som kan göras när de där skivhusen på andra sidan ramlar ihop. Om inget annat kunde de också få ett parkeringshus så att en del av ytan direkt mot Högsbogatan från öster kunde bebyggas och ge ett komplett stadsrum och kanske även tillskänka Skäpplandsgatan en vettig park - fast det är la långt i framtiden. Totalt sett är det förstås mycket bättre att förädla marken framför en Potemkinkuliss, som faktiskt inte försvinner helt än att någon stackars åker i Kållered skall behöva förstöras.

Tidigare delar i serien Nybyggen i Göteborg:


1: Örebrogatan
2: Älvegårdsvägen
3: Oktanten
4: Varmfrontsgatan
5: Frölunda Kulturhus mörka sida
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6715 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter