Utskrift från gbg.yimby.se
....

Krönika: Göta Lejon and the Strange Fate of Olskroken

Jan Jörnmark ger oss en fascinerande ekonomisk-historisk bakgrund till varför Olskroken (och stora delar av Göteborg) ser ut som det gör idag och vilka möjligheter som finns i framtiden om man vågar lyfta blicken.

Göta Lejon är sannolikt det företag som betytt mest för det moderna Göteborgs framväxt. När Göteborgspolitikerna 1960 skapade ett halvkommunalt saneringsföretag beseglade man egentligen sju-åtta stadsdelars öde. Louis Campanello, som var företagets VD, var en analytiskt driven person som dessutom skrev flera böcker om sin syn på stadsomvandling.

Böckerna är tydliga och bra, vilket gör att man snabbt kan ta sig fram till grunden för den korporativistiska totalsaneringsfilosofin. Ingen prisdrivande konkurrens skulle råda mellan olika köpare, och de olika stadsdelarna delades på ett ”rättvist” sätt mellan olika ägare: Riksbyggen fick ta Masthugget, privata byggherrar fick Nordostpassagen och Annedal, och allmännyttan kontrollerade bland annat stora delar av Landala, Gårda och Olskroken.



Alla bilister hänvisas varmt till…

Men jag ska återkomma till Campanello och Lejonet i en senare artikel, och i stället börja i den andra änden: när man väl hade bestämt sig för stegvis totalsanering betydde det att både stadsdelarnas saneringsordning och byggherre fick stor betydelse för hur området skulle se ut när det återbebyggdes. Under åren fram till 1970 rådde det en exceptionell bostadsbrist, och alla lägenheter som byggdes kunde omedelbart säljas eller hyras ut.

Från och med 1971-1972 förändras det här: villamarknaden och kranskommunerna tar över, och helt plötsligt har Göteborg tusentals tomma lägenheter, framförallt i Nordost. Men även centrala delar har jättebekymmer. Riksbyggen kan inte sälja stora delar av Nya Masthugget, och får istället bli hyresvärd under några decennier.



…grävskopan orkade inte klättra hela vägen uppför backen…

De allmännyttiga bostadsbolagen hamnar i en jättekris och stadens samförståndsinriktade kommunpolitiker måste under 1970-talet hantera en rad krissituationer. Nybyggda tomma lägenheter kombineras med arvet efter Göta Lejon: förfallna stadsdelar som inte hunnit saneras. Till råga på allt drar varvskrisen igång på allvar efter 1973, och mellan 1970-1985 faller Göteborg från 465 000 till 425 000 invånare. Där har ni nu scenariot när de återstående stadsområdena - Haga, Olskroken, Gårda, Hängmattan i Majorna, Skansen Kronan - ska saneras.

I de här stadsdelarna blir ett par drag tydliga: rivningshusen fick stå kvar länge, och när de revs blev ödetomterna ofta kvar under flera decennier. I en del fall har de rentav blivit stående så länga att de idag uppfattas som självklara inslag i stadsbilden. Försök att återbebygga dem möts inte sällan av protester av olika slag. Det gör också att Göteborg på ovanligt många ställen mynnar ut i tomrum och parkeringsplatser, vilket gör att de olika stadsdelarna skärmas av från varandra på ett sätt som verkar obegripligt.

 

...stadens fäder bestämde sig för att helga platsen åt bilismen…

Det var förresten den här kaos-staden jag flyttade ned till 1978, och i ett radioprogram häromåret beskrev jag den tidens Olskroken som en ”western-kuliss”, vilket stämmer rätt bra med verkligheten. Buslivet runt Tages Taverna var ökänt och när väl tvångsevakueringarna genomförts stod husen öde. Det såg likadant ut i Haga och på en del håll i Majorna och på Linnégatan: husen stod helt enkelt tomma – vilket förstås ledde till en och annan brand.


 
…tanken på att någon skulle behöva sno Statoil-platser känns bisarr…

Det här förklarar också att intresset för hård exploatering var försvunnet under stora delar av 1970- och 1980-talet, och även varför politikerna var så exceptionellt ointresserad av många nya lägenheter på till exempel Prippstomten och Porslinsfabriken: det var kommunen som hade hamnat med Svarte Petter när marknaden vek, i form av tusentals tomma lägenheter. En ökad konkurrens på en vikande marknad var inte direkt det första som kommunalråden önskade sig om morgnarna. Den tidens politiker var sällan negativa till stenhårda miljö- och bullernormer, som kunde hjälpa till så att oönskade hus inte byggdes.



…gatulivet är ganska svagt i nya Olskroken…


Exploateringstalen blev med andra ord låga, och för Olskrokens del funderade man 1974-1975 på verkligt drastiska åtgärder. Faktiskt var det så att det fanns en falang bland de kommunala politikerna som ville göra en park av hela dagens stadsdel, vilket ju i sig leder till en intressant tanke: i den logiska fulländningen skulle utspridningen fungera på så sätt att alla värden i city försvann. Befolkningen befinner sig sedan i villor miltals utanför det gamla centrum, som långsamt rivs och växer igen. Vi har ett sådant exempel i västvärlden, för det är dit som Detroit verkar vara på väg.



…soffbutikerna från 1930-talet räddar Norra Gubberogatan…


Så illa gick det inte med Göteborg, men det vi istället fick var en mycket låg exploatering av Olskroken. Mindre än hälften av lägenheterna blev kvar efter nybyggnationerna, och när man går runt i stadsdelen förstår man varför. Här finns så mycket lågexploaterade p-platser och grusplaner att man baxnar. Följderna av de lågt räknat 500 lägenheter som inte byggs blir stora. ”Nya Olskroken” får en relativt begränsad köpkraft, vilket gör att centrumet blir ganska svagt.

Det känns lite ironiskt att det som påstås ha varit stadens affärstätaste område på 1950-talet idag ser ut som det gör på de här bilderna. Det blir helt enkelt inte mycket dödare än så här. Rör man sig i in områdena behöver man inte många minuter för att förstå vilken sida runt Olskrokstorget som är den mest attraktiva. På Kobbarnas väg finns Cyrano och flera andra restauranger och uteserveringar. Bakom det stiliga på p-huset på torgsidan sitter däremot parkbänksgänget och läskar näbben.

 

…livet har återvänt på båda sidorna av Olskrokstorget…

Det märks med andra ord ganska väl att en tredjedel av Olskroken egentligen aldrig blev återuppbyggd. Det skapar å andra sidan stora möjligheter, om det skulle gå att klara bullernormerna med modern byggteknik. Kanske är det idag möjligt att återskapa landshövdingehusen i det helt tomma kvarteret borta vid Tidblads? Skulle dessa i så fall kunna kombineras med något/några höga punkthus i de halvkvarter som förvandlats till parkeringsplatser? Skulle vi bara för formens skull anta 500 lägenheter med 750 personer, skulle den här delen av Olskroken tillföras ett rejält ökat underlag för restauranger, butiker med mera.



…inte heller den södra delen av Olskroken riskerar att drabbas av p-plats brist…

Men det stannar egentligen inte där, för som vi ser av bilderna kapslas även den södra delen av Olskroken/Gubbero in av jättelika p-platser och gamla bensinstationsfundament. Planer för återbebyggandet av delar av det här området har som vi vet funnits och rimligen kan de vidsträckta ödetomterna bli en jättetillgång framöver. Tar man hänsyn till att omgivningen på andra sidan Olskroksmotet förändras snabbt när Norra Gårda och Friggagatan byggs ut, är det här ett av stadens allra naturligaste inre expansionsområden.



…här slapp vi en pinsam och provinsiell skyskrapa häromåret, till miljön och bilisternas glädje.

Självfallet kan man då också se en framtid när den här delen av Göteborg växer ihop och lever upp riktigt rejält, samtidigt som det ger oss möjligheter att åtminstone reparera några av såren från den stora stadsskövlingens tid.

Amerikahuset – en undangömd pärla





I och med programförslaget för Norra Masthugget finns det anledning till att fördjupa sig lite kring denna magnifika byggnad, som på sant Göteborgsmanér slarvats bort på så många sätt.



Bygget påbörjades 1919 för Svenska Lloyd efter ritningar av Arvid Bjerke och F O Peterson, som verkstad och lagerbyggnad (!), men projektet avstannade under krisåret 1921. Två år senare tog Svenska Amerika Linien över (därav namnet: Amerikahuset) och färdigställde byggnaden 1925, fast nu som personalbostäder, kontor och tvätteri för rederiet.

Byggnadens monumentala framsida riktades mot väster - väl synlig för Amerikabåtarna - och gestaltades i en tidstypisk klassicism, som med sina massiva pilastrar och reliefer för tankarna till antikens tempel. Åt öster (baksidan) avsåg man en eventuell fortsättning, som dock aldrig blev av, vilket ger byggnaden en oavslutad karaktär sedd från det hållet (vilket de flesta tyvärr gör).



Älven var stadens pulsåder, och Amerikahusets placering måste ha setts som självklar, men efter att den livliga verksamheten längs Masthuggskajen flyttats ut till den nya Skandiahamnen, och ersatts av Stena Lines mer inåtvända färjeområde vid tidigt 70-tal, så ter den sig inte längre lika självklar. Oscarsledens dragning några år senare förstärker detta ännu mer, och staden har sedan dess fjärmat sig från älven. Idag är Amerikahuset i princip marginaliserat, skymt från alla håll och kanter, av allt som tänkas kan: träd, vägskyltar, elskåp, bullerplank ad infinitum.



Posthuset har Drottningtorget och Konstmuseet har hela Avenyn vid sina fötter: En monumentalbyggnad behöver plats! Det som omgärdar Amerikahuset går dock mot det mer klaustrofobiska slaget. Sätt det i relation till Stockholms Konserthus, vars framsida först var tänkt att ligga mot Sveavägen, och hade inte gett den monumentala prägel vi kan se idag, om det inte varit för Gunnar Asplunds pläderande för en placering mot Hötorget. Frågan är vad han skulle sagt om han fått se Amerikahuset idag?



Barlastplatsen är egentligen ett ganska sorgligt kapitel i Göteborgs historia; den är ett tidsdokument över en era då även ganska oansenliga verksamheter, som Amerikahuset, eller den nationalromantiska avloppspumpsstationen bredvid, bemödades med ett genomarbetat yttre.

Utvecklingen går idag i motsatt riktning, men det minsta vi i vår sparsamma tidsålder kan göra är att ta hand om dessa byggnader – ta tillvara på dess potential – och framförallt låta människor kunna se dem, ge dem anledningar att vistas där (redan idag finns en restaurang och funktionsblandning), ta bort allt onödigt som skymmer byggnaden, skapa en riktig plats, och på sikt kan man göra något åt Oscarsleden, spårvagnsdragningar och broförbindelser vid Stigbergstorget. Om byggnaden någonsin skall kunna komma till sin rätt igen, så är det först när staden återerövrat närheten till älven.

Arkitekter berättar I

Sommartider. Stora delar av Sveriges viktigaste aktörer inom stadsbyggnadsfrågor och arkitektur, såsom SBK går på halvfart - om ens det. Miljonprogrammen framstår i sin finaste dager. Till och med en och annan menlös gräsmatta får en mening som plats för en paus i solgasset.

På televisionen visas, som brukligt är, gamla repriser. YimbyGBG tänker verkligen inte vara sämre! Istället för att se den där brittiska tv-deckaren som du såg förra sommaren, som du dessutom kommer ihåg slutet på, erbjuder YimbyGBG ett alternativ.

Som en del av en Juli-serie följer här det första av tre program som sändes av Svensk television året 1976 under namnet Arkitekter berättar. Lyssna på människor som format vår tillvaro i denna tid och hur man såg på arkitektur och stadsplaneringen då (notera även den tidstypiska tv-produktionen).

Del I - Vad gör egentligen en arkitekt?
Vi får träffa arkitektbröderna Ahlsén när de besökter och talar om några av sina gamla projekt samtidigt som det filosoferar om vad en arkitekt gör, formens betydelse för vår miljö, vilka utmaningar som svensk arkitektur ställdes inför under efterkrigstidens urbanisering, farorna med monotoni och makten och pengarnas betydelse.
 

Stadens historia: Olskroken



Olskroken i mitten av 1970-talet

Olskroken är en stadsdel strax öster om centrala Göteborg. Stadsdelen känns mer avlägsen än den egentligen är, på grund av det enorma Olskroksmotet som skär av den från Stampen och resten av centrum. Det gamla Olskroken började byggas under slutet av 1800-talet och var en av de klassiska arbetarstadsdelar som jämnades med marken under efterkrigstiden, tillsammans med områden som Annedal, Landala, Masthugget, Gårda och Vegagatan. Det finns mycket att läsa om Olskrokens händelserika historia, bl.a. här och här.

De flesta äldre foton i detta inlägg finns att beskåda i Robert Garellicks fantastiska bok Bilden av Göteborg, en modern klassiker och ett måste för varje sann urbanist. Köp den här: http://www.garellick.se/

Ofta påstås att Olskroken revs för att ge plats åt bil-och tågtrafiken. Jämför man gamla och nya kartor och fotografier ser man dock att detta inte stämmer. Däremot hade de enorma parkeringarna mellan E20 och nuvarande Olskroken inte kunnat anläggas.



Martin Anderssons gata mellan E20 och parkeringarna - här slutade stadskvarteren.

Olskroken revs i etapper under 1970-talet, efter att kommunen låtit husen förfalla under längre tid (låter det bekant?). Ett av Olskrokens tydligaste landmärken, den gamla brandstationen, revs 1978, trots att det fanns planer på att starta ett museum i byggnaden.





Olskrokens brandstation - före/efter

Det nya, totalsanerade Olskroken stod klart 1983. Mot slutet av 70-talet hade kritiken av miljonprogrammets hårda funktionalistiska planering växt sig stark. Tyvärr drog många slutsatsen att problemet var höjden på husen, inte den antiurbana planeringen. När stadsplanerarna satte tänderna i Olskroken var därför den uttalade ambitionen att skapa en levande stadsmiljö med så kallad "mänsklig skala". Låga hus och stora lägenheter resulterade i att antalet lägenheter i området mer än halverades - från 1.744 till 800.



"Levande stadsmiljö" på Borgaregatan



"Mänsklig skala" på Lilla Hökegatan

Intressant nog försökte man skapa en levande stadsmiljö på samma sätt som man ofta gör idag, genom uppbrutna kvartersstrukturer och renodlade bostadshus. Lokaler anlades längs med Redbergsvägen. Gatuplanet i resten av området fylldes av bostäder och någon enstaka kontorslokal.





Redbergsvägen mot Olskrokstorget - före/efter





Redbergsvägen mot Redbergsplatsen - före/efter





Östra Bio på Redbergsvägen - före/efter





Hökegatan - före/efter (notera Westsamhuset i bakgrunden)





Korsningen Olskroksgatan/Borgaregatan - före/efter

Den tidigare huvudgatan, Olskroksgatan, blev gång- och cykelgata. Gatuplanet upptas numera enbart av bostäder, avskilda från gatan av "förträdgårdar". En stor del av stadsdelens yta blev parkering. På senare tid har husen längs Olskroksgatan kompletteringsbebyggts - med sopsorteringslokaler.





Olskroksgatan lämpade sig tidigare som vykortsmotiv - före/efter





Olskroksgatan - före/efter





Olskroksgatan - före/efter





Olskroksgatan - före/efter

På det gamla Olskrokstorget ligger numera en mack och ett parkeringsgarage (som är väldigt snyggt för att vara parkeringsgarage). Tidigare låg här en fontän och statyn "Elementernas kamp" av Anders Jönsson, som flyttades till S:t Paulikyrkan.





Gamla Olskrokstorget - före/efter

I en sprudlande positiv artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från den 30 oktober 1982, beskriver journalisten Lennart Crusner området:

Om den genuine göteborgaren ibland känner sig som en främling i Kortedala, Angered, Biskopsgården eller Västra Frölunda är detta kanske inte så underligt. Det är inte lätt för aldrig så skickliga och ambitiösa stadsplanerare att översätta det typiskt göteborska till modern arkitektur med dess omutliga krav på hög standard, parkeringsutrymmen och strövområden samtidigt som man alltid måste parera med bromspedalen så att inte kostnaderna skenar iväg.

Men när det gäller Olskroken verkar det - åtminstone i nuvarande skede - som om man skulle vara på väg att alldeles förträffligt utföra konstnumret att efter totalsanering bygga upp en fräsch och toppmodern stadsdel, som ändå känns gammal och kär!

- I samråd med de enskilda arkitekterna har det varit vår ambition att behålla kvartersindelningen med därtill hörande gatusystem och det betyder att nästan alla de vackra träden - lindar och kastanjer - längs Bonde- Borgare- och Hökegatan kan räddas. När vi nu också får möjligheter att komplettera med något så göteborgskt som förträdgårdar anser vi miljökvaliteten som högst tillfredsställande säger stadsplanearkitekt SAR Jöran Bellman, som fungerat som samordnare.

De nya huskropparna påminner också trots sitt nära nog genomgående gulbruna fasadtegel och rostfärgade balkongutförande som landshövdingehus
. Det vill säga charmen finns kvar och nackdelarna är eliminerade. /.../ Det blir ett mycket attraktivt område - och framför allt en högst levande stadsdel. 

Jöran Bellman arbetar fortfarande på Stadsbyggnadskontoret och har bland annat tagit fram planen för lamell- och punkthusområdet Dockan i Västra Eriksberg. I en intervju i Vårt Göteborg 2005 delar Jöran med sig av sina erfarenheter: "Ett bostadsområde ska innehålla så mycket mer än bostäder för att ha god kvalitet. Idag planerar vi för en blandad stad, en helhet med variation."



Dockan i Västra Eriksberg

Trädgårdsstaden Amhult lyfts fram som ett föredöme: "Det handlar om sol, grönt, måttlig skala och en varsam och noggrann rumsbehandling av gaturum och platser, säger Jöran. Dessa faktorer finns egentligen alltid med i bilden när bostäderna planeras. Hur faller solljuset, vilka gröna stråk och områden finns att ta hänsyn till, hur ser den befintliga bebyggelsen ut?".

Det nya Olskroken är intressant av många anledningar, inte minst eftersom det "förnyades" på samma sätt och av samma människor som "förnyar" Göteborg idag: Totalsanering, bottenlägenheter istället för lokaler i gatuplan, enhetlig arkitektur, trafikseparering, uppbrutna och låga kvarter, hög parkeringsnorm. Om ni vill veta hur det man bygger idag kommer att se om 30 år så åk till Olskroken.

På andra sidan Redbergsvägen, i det område som kallas Gubbero, händer desto mer. Unga människor flyttar in i de små och billiga lägenheterna, det öppnar nya verksamheter i de funktionsblandade kvarteren där det finns gott om lokaler i gatuplan. Stadsmarodören Uno Åhréns reviderade 30-talsplan för Gubbero lämnade ändå såpass mycket stadsmiljö kvar att området nu kan leva upp. Det var tur att det inte byggdes några årtionden senare.



Åhrén rev upp kvarterstadsplanen - som på så många andra ställen


Franska bageriet har precis öppnat ett välbesökt café på Redbergsvägen och kvalitetspizzerian Cyrano har etablerat sig på Kobbarnas väg. Hade det inte funnits lokaler där hade det varit svårt.



Franska bageriet på Redbergsvägen



Cyrano på Kobbarnas väg


På Norra Gubberogatan finns många roliga verksamheter, bl.a. en utmärkt frukt- och grönsakshandel och det populära ölhaket Underbar. Norra Gubberogatan är särskilt intressant eftersom man byggt ut envåningslängor med lokaler från lamellhusen på den östra sidan. Här har vi en utmärkt modell för hur man kan "förstadliga" antiurbana typologier.



Norra Gubberogatan

Stadsdelen Olskroken går sannolikt en ljus framtid tillmötes. Det verkar troligt att detta blir nästa område att få en revival. Man kan förstås hoppas att stadslivet kan ta ett skutt över Redbergsvägen och in i 1980-talets Olskroken, men det är svårt att se hur det skulle gå till eftersom man effektivt omöjliggjort verksamheter i de flesta bottenvåningarna. Men kanske kan man ta över några cykelrum eller förråd och bygga ut mot gatorna. Förhoppningsvis går det att övertala de boende att på detta vis bidra till stadens utveckling.

Förr eller senare kommer våra politiker och planerare att bli tvungna att inse att stadsliv inte uppstår genom någon obegriplig slump eller för att man maximerar solljus, utsikt eller strör ut "grönytor". De kommer också att tvingas inse att det är betydligt lättare att planera in förutsättningarna för stadsliv från början, än att försöka bygga in dem efteråt.

Förtäta stegvis istället för att totalsanera, lokalanpassa gatuplanet, variera arkitekturen, integrera trafiken, prioritera gaturum framför solvinklar och bygg sammanhållna stadskvarter. Det behöver inte vara så svårt.

Tidigare i serien:
Stadens historia: Rosenlund

Stadens historia: Hotell
Stadens historia: Gatuplanet

Stadens historia: Gatuplanet

Det är möjligt att lära sig något av historien. Men ska man göra det får man varken fastna i den eller avfärda den. Historien har ju, till skillnad från framtiden, redan hänt. Det är ingen idé att gräma sig över den, den är som den är. Men man kan studera den och hämta inspiration ur den.

Ingenstans är detta så tydligt som när det gäller stadsplanering. Traumat över de omfattande rivningarna under efterkrigstiden låser ofta diskussionen om stadsplanering än idag. Det är en svår och känslig fråga och som i alla svåra och känsliga frågor vill man gärna snabbt hitta ett enkelt svar. Man kan hemfalla åt nostalgi och bitterhet över förstörelsen av vackra och intressanta stadsmiljöer eller utifrån någon intrikat teoretisk utgångspunkt avfärda det hela som ett "historiskt nödvändigt" ingrepp. Men det hjälper oss inte att lära av historien. Vi måste med ett nyktert sinne och ett kritiskt perspektiv granska förändringarna, se vad som var bra och vad som var dåligt.

Före/efter-bilderna nedan syftar alltså inte till att skapa någon sorts nostalgisk känslostorm. Det handlar inte heller om att jämföra arkitektur, i snävt estetisk mening, där kan man ha olika smak. Det handlar inte heller om att jämföra bostadsstandard, den blev förmodligen bättre (åtminstone i rent fysisk bemärkelse). Poängen i just det här fallet är inte heller att fördöma eller förorda rivningar av gammal bebyggelse. YimbyGBG:s ståndpunkt är klar vad gäller det. Vi vill inte riva kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, utan förtäta den befintliga staden och ta tillvara och utveckla det som finns. Det är så den nödvändiga variationen och blandningen av gammalt och nytt kan skapas.

I det här fallet handlar det enbart om att illustrera hur man valt att utnyttja gatuplanet. Arkivbilderna är från Stadsmuseet, de är sökbara på nätet.

Det första exemplet är Jungmansgatan i centrala Göteborg, parallellgata till Vegagatan. Såhär såg den ut före/efter (Lilla Vegagatan försvann i och med rivningarna):





Vad vi ser här är att man valt att placera de nya husen helt fritt i förhållande till gatan. Husen är rena bostadshus, det finns inga publika lokaler i gatuplanet. Jungmansgatan har förvandlats till transportled, istället för lokaler har man fått en gräsremsa som skiljer husen från trottoaren. Det här kan knappast definieras som blandstad, även om det finns vissa servicefunktioner längre bort, inne i Nordostpassagen. Vill vi bygga blandstad bör vi alltså inte planera gatuplanet såhär, oavsett om stilen är brutalism, nyfunkis eller något annat.

Det andra exemplet är kvarteret mittemot Oscar Fredriks kyrka, mellan Prinsgatan, Vegagatan och Plantagegatan. Så här såg det ut före/efter (notera gatuplanet):

















Här har man intressant nog valt att följa den tidigare kvartersformen. Huset möter gatan. Men man har tagit bort lokalerna och murat igen gatuplanet. Även om en förskola och ett kontor för hemtjänsten enligt uppgift finns inuti byggnaden är det uppenbart att man kunnat utnyttja gatuplanet bättre. Det räcker inte att bygga kvarter för att skapa blandstad. Vill man ha blandning av funktioner måste det finnas något att blanda funktionerna i.

Lars Marcus mfl. har en intressant artikel som tangerar detta i senaste Arkitekten. Där kritiseras övertron på "rutnät" i stadsplaneringen. Planerar man utan hänsyn till stadens socioekonomiska processer får man på sin höjd "stadsmässighet", men inget stadsliv. Kvarteret ovan är ett typexempel på detta. Vill vi bygga blandstad räcker det alltså inte att bygga kvartersstad, kvarteren måste få leva också.

Det tredje exemplet är från korsningen Odinsgatan/Färgaregatan i Stampen. Såhär såg det ut före/efter:





Här har man också följt kvartersformen och man har dessutom skapat utrymme för ett antal lokaler. I huset finns en sushibar, ett thaimat-ställe, ett arabiskt café, en frisörsalong, en holländsk krog och, pikant nog, en begravningsbyrå. Här har man lyckats skapa blandstad. Det här är inte parasitär arkitektur, som har "nära till allt" men inte ger något tillbaka till staden. Det här huset ger något tillbaka. Vill vi bygga blandstad är det alltså såhär vi bör planera gatuplanet.
»
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6713 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter