Planerad segregation

Det finns uppenbarligen en viss osäkerhet om vad som egentligen menas med begreppet "blandstad". Eftersom det är ett centralt begrepp i stadsplaneringsdiskussionen, inte minst i det här forumet, kan det kanske vara bra att försöka förtydliga det. En blandstad är enkelt uttryckt en urban miljö med en hög grad av blandning. De typer av blandning som vanligtvis avses är följande:

Funktionell blandning: Grundläggande funktioner (bostäder, handel, kontor, nöjesliv etc.) är inte geografiskt separerade utan återfinns i samma byggnader, eller åtminstone i samma kvarter. För att uppnå funktionell blandning krävs det ett underlag i form av lämpliga lokalytor. Finns det inga eller få lokalytor finns det heller inget underlag för funktionell blandning. För att kommersiella verksamheter ska överleva krävs också vanligtvis en hög genomströmning av potentiella kunder. För att uppnå funktionsblandning är följaktligen trafikplanering avgörande.

Social blandning: Olika grupper av människor (åldersgrupper, inkomstgrupper, sociokulturella grupper etc.) är inte geografiskt separerade utan återfinns i samma byggnader, eller åtminstone i samma kvarter. Att blanda upplåtelseformer kan vara ett sätt att uppnå social blandning, om det innebär att prisnivåerna i området blir mer varierade. Det avgörande är att det finns en blandning av billiga och dyra lägenheter. Det är en förutsättning för att social blandning ska uppstå. Det kan dock uppnås på många olika sätt. Även boendeformer och lägenhetsstorlekar ska vanligtvis vara varierade för att social blandning ska vara möjlig.

Estetisk blandning: Byggnaderna inom ett område varierar stilmässigt, höjdmässigt, materialmässigt etc. Ju fler hus varje kvarter innehåller och ju fler arkitekter och byggbolag som delat på uppdragen desto större blir vanligtvis den arkitektoniska blandningen. Områden som byggs i ett svep, under kort tid och av få arkitekter och byggbolag, blir vanligtvis mindre varierade.

Dessa olika former av blandning har naturligtvis effekter på varandra och hänger nära samman. En högre estetisk blandning kan t.ex. påverka den sociala blandningen som i sin tur påverkar den funktionella blandningen osv. Att ge en exakt definition på hur stor blandning som är nödvändig för att en urban miljö ska definieras som blandstad är alltså svårt. Det borde dock gå att ange minimikrav på exempelvis förhållandet handelsyta/kontorsyta/bostadsyta, variationsgrad på prisnivå och lägenhetsyta, variationsgrad på våningsantal, antal fastigheter/tomt etc.

Täthet är en annan efterfrågad stadsbyggnadskvalitet som dock inte ingår definitionsmässigt i begreppet blandstad. Med hög "täthet" kan avses olika saker. De vanligaste sätten att mäta täthet är antingen genom exploateringstalet, vilket är relationen mellan fastighetsytan och tomtytan (en tomt som är helt täckt av ett envåningshus har ett exploateringstal på 1), eller genom befolkningstätheten, dvs. antal boende per hektar. För det mesta avser man dock ett mer allmänt intryck av urban densitet, som inte behöver vara direkt kopplat till exploateringstal eller befolkningstäthet. Traditionell kvartersstad ger t.ex. ofta intryck av en högre täthet än husipark, även om exploateringstalet och befolkningstätheten kan vara desamma. Blandstadens mix av funktioner och sociala grupper ökar dock generellt förutsättningarna för en hög täthet eftersom antalet människor som av olika anledningar uppehåller sig i området ökar. Blandstaden kommer i det avseendet att vara såväl tätare som mer levande än funktionsseparerade områden.

Stadsbyggnadskontorets vägledande skrift Stadsbyggnadskvaliteter diskuterar dessa frågor på ett klokt och informativt sätt.

I den nya översiktsplanen för Göteborg finns en tydlig medvetenhet om dessa samband, vilket är glädjande. Den stora utmaningen är dock att omsätta de goda föresatserna i praktisk verklighet. Där kan säkerligen forum som detta göra en icke obetydlig insats genom att höja medvetandenivån i stadsplaneringsfrågorna och därigenom förbättra diskussionsklimatet.

Det blev inget magplask i den avslutande delen av Mark Isitts serie om miljonprogrammet. Vi var många som befarade att det bara skulle bli ännu fler gnälliga litanior om hur usel boendemiljön i förorten är, vilket varit det dominerande fokuset för de senaste 40 årens stadsplaneringsdebatt. Det finns problem överallt, men det viktigaste är inte problemen utan lösningarna. Och glädjande nog tog sig Isitt an lösningarna i sin tredje artikel. Tolv konkreta och konstruktiva förslag som är väl värda att ta till sig, några guldkorn ur förslagen:

Lova och svär att inte utbilda brukarna i franska arkitekturteorier utan låta brukarna utbilda dig.

Stadsbyggnadskontoret kritiseras av såväl politiker som fastighetsägare och arkitektkontor. Hjälp dem.

Att bygga om en miljonförort är dyrt, men att inte bygga om är ännu dyrare.

Det är inte bara Göran Johansson som vänder ryggen åt nordost. Hela Göteborgs stadsplan gör det. Den självklara lösningen heter fler broar över älven.

– I förorterna har man separerat de få verksamheter som finns från stråken där människorna faktiskt rör sig, menar Mats Franzén, professor i sociologi vid Uppsala universitet. Skylta i stället upp stadsdelen mot denaktiva ringvägen genom upplysta fotbolls eller basketplaner. Skapa en stadig ström av besökare genom att leda in långsamt körande biltrafik. Och inte minst, bebygg de otrygga skogsdungarna. Som en bosnisk man sa till mig: ”Jag tittar hellre på folk än fåglar.”

– Tillåt de största familjerna att bygga ut sina trånga lägenheter genom att fästa holkar på fasaden. Sådana parasiterande rumsvolymer skulle skänka liv åt de enformiga ytterväggarna, minska slitaget på lägenheterna och maximera containerhusens kanske enda fördel – de är åtminstone robusta.

I miljonförorterna finns många skogsområden. Men inga bilvägar.
– Trots att undersökningar visar att vi hellre går tre gånger så långt längs en upplyst bilväg än genom ett skogsområde, säger Gerd Cruse Sondén på Tryggare och mänskligare Göteborg. Enligt henne är ökad trygghet en förutsättning om miljonförorterna ska kunna utvecklas till fungerande grannskap.

Precisera stråk där människor rör sig, komplettera med flexibla affärslokaler där utbudet är anpassat till de boende och ger anledning att frekventera området från morgon till sen kväll.
– Med fler folk på gatorna ökar tryggheten och grannsämjan och det kulturella kapital som finns i överflöd i dessa stadsdelar synliggörs, säger Jan Christiansen, stadsarkitekt i Köpenhamn.

En av få faktorer som förenar nysvenskarna är deras tro. En av många faktorer som förenar gammelsvenskarna är vår brist på tro. I Bergsjön finns tre kyrkor men noll moskéer. Konvertera! Kyrkorna alltså.

Från höger till vänster talas det om att Göteborg är Sveriges mest segregerade stad. Det är belagt i en rad forskningsrapporter och utredningar. Staden har högst bostadsbrist och flest hemlösa. Höginkomsttagare bor i villor och bostadsrätter i attraktiva områden, medan låginkomsttagare bor i hyreslägenheter i stadens förorter. Medelinkomsten i Askim, Majorna och Bergsjön är 308 000, 200 000 respektive 124 000 kr/år (2004). I Askim och Majorna är andelen utländska medborgare och svenska medborgare födda i utlandet bara omkring 10 procent. Situationen är inte mycket bättre i Stockholm och Malmö, och utvecklingen pekar åt samma håll i flera medelstora städer.

Bostadssegregation handlar främst om demografi (t.ex. ålder, kön och hushållssammansättning) och socioekonomiska respektive etniska faktorer. Olika tillgång till boende påverkar tillgången till andra samhällsresurser, som arbete och utbildning, och har betydande konsekvenser för samhället i stort. Hur segregationen ska vändas är en komplex fråga. De politiska partierna kommer med skiftande svar: de borgerliga vill sälja ut de kommunala bostadsbolagens bestånd, dvs vill att fler hyreslägenheter ska ombildas till bostadsrätt. Vänstern vill tvärtom öka andelen hyresrätter i kommunal regi. Jag tror inte det är så enkelt som någon av sidorna vill antyda.

Bostadsrätten kan betraktas som ett slags kooperativ boendeform. Fastigheten ägs av en förening, i vilken den boende äger en andel. I Sverige finns inte s k ägarlägenheter. Det är tänkbart att ombildning ökar egenmakten hos innehavaren, som de borgerliga anser, men utförsäljningen av allmännyttan gynnar främst en redan välmående medelklass. Enligt Mäklarsamfundet har bostadspriserna i Göteborg ökat med ca 366 procent de senaste 10 åren. Snittpriset är idag nära 24 000 kr/kvm. Att ta lån är inte vem som helst förunnat. Med de allmännyttiga bostadsföretagen finns det andra problem. Utan köer finns en lotteriartad svart marknad som utestänger unga och låginkomsttagare. Försäljning av förstahandskontrakt har inte varit ovanligt. Men på en återinförd bostadskö beror kötiden på hur attraktivt ett område är. Hur motverkar det bostadssegregationen?

Jag har själv inga lösningar. Däremot finns det några idéer som jag skulle vilja se prövas mer. T.ex. finns det bostadsrättsföreningar som stadgat att andelen inte får säljas dyrare än den köpts. Och i Claymore, en nedgången stadsdel i Sydney, Australien, tog det sociala företaget Argyle CHA över ansvaret för fastigheterna. Med stort förtroendekapital startades olika grannsamverkansprojekt, som i sin tur sporrade de boende att ta egna initiativ. Området rustades upp. Med hjälp av mikrokrediter kunde nya projekt startas, ett nedgånget shoppingcenter blev lokaler för företag, kooperativ och lärlingsprogram. I dag står människor på kö för att flytta till Claymore. Tänk om det fanns liknande bostadsföretag i Göteborg! Sociala företag med syfte att motverka bostadssegregation och gynna lokal demokrati och välfärd.

_________________

Redigerade versioner av texten har tidigare publicerats av Göteborgs Fria Tidning, Stockholms fria tidning och Strötankar och sentenser.