Jan Jörnmarks inlägg i
debatten om PBL, här på YimbyGBG och på andra ställen (t.ex.
här, här,
här,
här,
här och
här), har rört upp starka känslor. Varför är då detta ämne så laddat? I grund och botten beror det väl på att stadsbyggande är ett oerhört viktigt och angeläget område för människor, det sätter ju de fysiska ramarna för våra liv. Enorma kulturella, sociala, ekonomiska och ekologiska värden står på spel.
De flesta verkar ändå dela Jan Jörnmarks slutsats att PBL är i behov av en kraftig revision. Som
Anders Hagson uttryckt det: "Om man vill bygga en annan stad än det funktionsuppdelade stadslandskapet sammanbundet med storskaligt biltrafiksystem, som många tycks vilja, tror jag att det är svårt med PBL. Den är en exakt likadan lagstiftning som den som kom 1947 - med den stora skillnaden att vi förstärkte det kommunala planmonopolet och införde lokalt medinflytande."
Vi i Yimby arbetar för en stadsplanering som befrämjar den täta, levande
blandstaden, där människor kan gå och cykla eller åka kollektivt, där äldre bebyggelse förenas med nyskapande och urban arkitektur, där bostadsbrist och segregering motverkas.
Vi behöver en lagstiftning som understödjer en sådan utveckling av våra städer, istället för att motarbeta den. Blir det tillräckligt komplicerat, långdraget och dyrt att förtäta i befintlig bebyggelse blir konsekvensen oundvikligen mer utspridda och segregerade städer och en ökad exploatering av natur- och jordbruksmark utanför städerna. Fler isolerade och bilberoende bostadsenklaver och fler köplador längs motorvägar.
Samtidigt vill vi inte ha en okänslig och antiurban skövling av de levande och blandade stadsmiljöer som vi har kvar. De
funktionalistiska härjningarna under 1900-talet har lämnat djupa sår i våra städer. Sår som det nu är dags att läka och bygga samman. En god utgångspunkt kan kanske i all enkelhet vara att så långt som möjligt undvika att riva äldre bebyggelse, men samtidigt ge fastighetsägare stora möjligheter att bygga till och utveckla sina fastigheter.
En stad är inget ett museum. Det finns inget "autentiskt" tillstånd som kan bevaras, lika lite som det går att frysa tiden. Viljan att hålla fast ett förflutet ögonblick kan aldrig bli mer än en fåfäng dröm. Det som finns är en ständigt växande historia, som blir till, lever och förändras i nuet. Att ta tillvara en byggnads kulturhistoriska kvaliteter kan alltså inte handla om att försöka konservera den i formalin. Vi måste acceptera att livet går vidare, att världen förändras.
Men en stad är inte heller en maskin, det är ingen apparat där de enskilda delarna är utbytbara och anonyma. Det var just det felslutet som var den funktionalistiska stadsplaneringens ödesdigra misstag. Hus är inte bostadsmaskiner, de är organismer som vi bor, arbetar, handlar, roar oss, föds, lever, älskar och dör i. Byggnader är kort sagt levande delar av det ekosystem som en stad är. Totalsaneringens tabula rasa och medvetna utplånande av historien är ur det perspektivet sällan en klok strategi för stadsutveckling. En
progressiv nyurbanistisk stadsplanering måste tänka annorlunda. Jag tror att vi behöver förstå staden som
Jane Jacobs gjorde, som en urban ekologi.
Vad innebär då en
"urbanekologisk" syn på staden i praktisk stadsplanering? Ja, i fallet med t.ex.
Posthushotellet så var vi i Yimby (till skillnad från vissa
andra) positiva till en tillbyggnad, men vi ville se en högre och mer spännande arkitektonisk lösning. Det hade kunnat vara något nytt och nyskapande men lika gärna något i en historisk stil. När vi nu inte längre bekänner oss till modernismens estetiska dogmer borde det inte finnas något som hindrar oss från att använda alla färger på paletten och alla stilar ur historien.
Samtidigt invände vi kraftigt mot Trafikkontorets förslag att riva Löparhuset (Stampen 2:1) på baksidan av Posthuset för att bygga parkeringsplatser. Löparhuset är en viktig pusselbit v
id en fortsatt utbyggnad av området för att komplettera den nya, blandade kvartersbebyggelsen.
På
Heden, liksom i
Hammarkullen, har vi föreslagit att man förtätar successivt med riktiga stadskvarter, gärna med hög exploatering. Där vi förtätar ska vi göra det ordentligt, med intressant och varierad arkitektur och levande gatuplan. Att
projekt som ger bostäder, arbetsplatser och stadsliv stoppas med apokryfiska hänvisningar till att "stadsbilden" kan komma att påverkas är ohållbart. Naturligtvis påverkas stadsbilden, det är det stadsbilder gör. De utvecklas och förändras ständigt. Det viktiga är att förändringen är till det bättre.
Ett annat exempel är
Södra Gårda och förslaget att ersätta landshövdingehusen, Gårdaskolan och ytterligare några äldre byggnader längs Fabriksgatan med parkeringsgarage och bussuppställning. Vi avvisade helt det förslaget och tog istället fram ett alternativt förslag som både tillskapade de efterfrågade parkeringsplatserna och ändå tog tillvara den befintliga bebyggelsen med sikte på att i framtiden utveckla området till en ännu mer spännande och attraktiv stadsmiljö. Ny och dyr bebyggelse må vara ett resultat av ekonomisk dynamik men som Jane Jacobs påpekat är äldre och billigare bebyggelse samtidigt en förutsättning för ekonomisk dynamik och
kreativ utveckling i en stad. För att använda hennes egna ord: "Nya idéer behöver gamla hus".
Ska vi ha en chans att få ordning på samhällsproblem som bostadsbrist, segregation och miljöförstöring så måste vi ändra vår syn på staden och stadsbyggandet. Dagens situation, där det byggs för lite, för dåligt och för dyrt, är ohållbar. Trista och oinspirerade byggplaner överklagas och valsar runt bland förvaltningarna varv efter varv tills de blivit ännu tristare och ännu mer oinspirerade och eventuellt genomförs efter något decennium. Det sker samtidigt som den perifera sprawl-exploateringen obekymrat rullar vidare.
Stadsbyggnadsdebatten har länge, alltför länge, handlat om ofokuserat gnäll, löst tyckande och teoretiskt positionerande. Det är meningslöst att låtsas som motsättningar inte finns, för det gör de, men det behövs en sansad, rationell, respektfull och konkretiserad diskussion kring vad som behöver göras.
För en sak är vi nog alla överens om: Det viktigaste kan inte vara att bevara historien eller att vinstmaximera i nuet. Det viktigaste måste vara att att skapa en bättre framtid. Men då behöver vi mer än en planering för historien eller nuet. Vi behöver en stadsplanering för framtiden.
