Kvillestan omkring 1995. En fin majdag då man med ett konstant lyckorus njuter av försommarens första värme och eftermiddagssolen som försiktigt bränner mot bleka smalben. Dagarna är ljuvligt långa. Den stora svarta porten står för dagen på glänt och jag och min kamrat smyger in. Förväntansfulla och med leenden på läpparna kliver vi rakt in i en annan värld. Vi har lämnat staden bakom oss och kommit in i den stora borgen vi alltid fantiserat om. Väl inne på borggården står ett antal slitna soffor, en gammal rostig damcykel och några vildkaniner som hastigt tittar upp för att sedan springa vidare mot den lockande bäcken. En lummigt omgiven bäck, eller snarare kanal, likt en vallgrav runt vår borg. Långt utanför vår nyupptäckta värld kan vi höra den stora trafikleden dåna, men här inne är det lugnt. Det är bara att konstatera, vi har kommit till ett litet paradis på jorden.
Inte långt efter att vi tagit oss in i denna borg hör vi ett par andra ungar bakom oss vid porten. De har nämligen hängt dit ett hänglås, vi är inlåsta. Enda sättet att ta sig ut är att ta sig över vattnet. Men det bryr vi oss inte så mycket om för tillfället. Vi har ju just påbörjat vår upptäcksfärd på detta fascinerande ställe. Inne i den stora byggnaden av göteborgstegel tar vi oss upp för trapporna. Vi möts av stora salar med ännu fler soffor och överallt ligger utslängda papper i A4-format, ölburkar, sprayburkar, graffitiprydda väggar, krossat glas och porslin. Vi befann oss i hjärtat av den gamla
porslinsfabriken i Kvillestan. Här inne fanns övergivna, förbjudna, livsfarliga och fantasieggande utrymmen som räckte och blev över för en hel barndom. Jag minns inte hur vi tog oss ut sedan, men det var i alla fall inte genom samma väg som vi kom in.
Rörstrands gamla porslinsfabriksbyggnad vid Herkulesgatan finns tyvärr inte längre kvar, den revs för ett antal år sedan efter många års förfall och ett dussintal bränder. Olyckligt att man inte kunde rusta upp denna magnifika byggnad istället för att bygga helt
nya och långt ifrån jättecharmiga hus. I början var det åtminstone tal om att återanvända teglet i de nya husen, men det blev det ingenting av. Jag har i alla fall sparat en tegelsten därifrån som ligger hemma, som ett minne.
Som ett slott för det hisingska för längesedan störtade kungariket.
Porslinsfabriken var i mångas ögon lite av en skam för Hisingen och ingen värdig silhuett som mötte fastländarna som kom åkandes över Göta älvbron på väg till det glada
Backaplan. Visste man inte bättre så kunde man faktiskt få för sig att denna lilla del av Hisingen var en lokal krigszon. Fasaderna påminde lite om de man kan se på fotografier från det bombade Berlin. Personligen tyckte jag dock att det var fasansfullt vackert. Fulfint i allra högsta grad!
Fulfina miljöer är väl dock inget man varken kan eller ska skapa, det är något som växer fram med tiden. Men det finns ju även fulfinhet som inte bygger på övergivenhet. Jag tänker till exempel på levande hamnmiljöer, viss industri, infrastruktur och äldre och välingångna stadsmiljöer. Det är ju just den levande och varierade miljön som vi ofta eftersträvar, inte minst här i Yimby. Jag tror att vi kan uppnå en vettig fulfin (eller bara finfin) och levande miljö genom att sluta totalsanera och börja ta vara på den stad vi har idag när vi bygger vidare på den.
Säg att vi har ett område som är slitet och i behov av upprustning, kanske tillochmed övergivna lokaler och byggnader. Vad är då smartast att göra? Riva ned alltihop och bygga splitternytt, det har vi gjort några gånger innan (Annedal, Landala,
Olskroken och så vidare). Eller ska vi försöka se över vad vi har för någonting i området som man skulle kunna ta vara på? Ja, det vore väl en bra idé kan man då säga. Man kan plocka bort, riva, de byggnader som är värst åtgångna och fylla på med nya. På så sätt får vi en stad som lever vidare och samtidigt har kvar sin historia. Dessutom får vi en intressant och för ögat förhoppningsvis vackrare stad. Detta är ju inget nytt, detta har ju många förklarat på bättre sätt än så här.
Våra ståtliga kranmonster sätter sin prägel på stadens silhuett. Plockar man bort dem så försvinner en betydande del av den göteborgska miljön. Som levande jätteskulpturer mitt i vår stad.
Därför blir man ju rädd när man ser att en av de stora kranarna är halvt nedmonterad. Upp igen vettja!
Östra Kvillebäcken. Tänk, en tag från 1985 som fortfarande fått stå orörd. Det hör inte till vanligheten i en nolltoleransstad som vår. Ett tecken på att området varit fullständigt oprioriterat, på lite gott och en del ont. Fulfint och smått historiskt.
Innergård i Östra Kvillebäcken strax innan grävskoporna.
Fulfinfunkis på Friggagatan innan rivningarna.
En enligt mig ganska vacker järnvägsbro av stål monteras ned för några år sedan. Vid Frihamnen. Kunde gott sparats, vem vet vad den kunde ha använts till. Om inte annat som ett historiskt inslag i den i framtiden nya stadsbilden på Hisingen.
Innerhamnen, ojojoj vad man kan trivas om man gillar fulfina miljöer.
Har alltid tyckt om den där målningen. I övrigt så ser jag fram emot när området förtätas, skulle vara kul om man kunde bevara målningen dock. Vad den föreställer har jag aldrig förstått, en kypare?
Kommersens färgglada tegelbyggnad vid Masthuggstorget.
Färjenäs färgglada färjeläge.
Övergivna platser tycker nog de flesta är spännande i någon form. Populärt är det ju i alla fall, det har
Jan Jörnmark bevisat genom sina omtyckta böcker. Övergivna platser lockar av flera anledningar. För mig handlar det om en blandning av fantasi, historienyfikenhet och för att det ofta är vackert. Fast övergivna och förfallna platser är ju ingenting man bör eftersträva att få fler av eftersom det är ett tecken på att någonting gått åt skogen och folk kanske förlorat arbete, bostad och så vidare. Men det finns mindre övergivna inslag värda att spara, särskilt i en gammal industristad som vår. Det kan gälla gamla kranar och räls i hamnen, fasader, skyltar, gammalt klotter, betongbunkrar, broar och så vidare. Ofta tas saker bort för att de inte längre används. I många fall skulle det vara kul om man kunde behålla det som inte längre använts, tills dess att något bättre ändamål för platsen eller föremålet finnes. Ett gott exempel på en övergiven men sparad sak i Göteborg är
Eriksbergs bockkran. Men man skulle kunna ta vara även på mindre saker än jättekranar.
Tredje långgatans låga fulfina bebyggelse ger området annorlunda lokaler och bidrar till en kul stadsmiljö.
Det är inte bara för att det är vackert som fulfina inslag i staden lockar. Dessa områden, om de är levande, lockar med intressanta och varierande innehåll. Här finns ofta lite annorlunda verksamheter som inte skulle kunna klara sig i tipp topp-fräscha och välskötta kvarter där hyror är högre. Andra långgatan har länge varit känt som en sådan gata, även om hyrorna antagligen stiger även här. Långgatorna är synd att kalla förfallna för det är de absolut inte, men de har en patina som många andra gator saknar. Det skulle kunna ha funnits spår av något liknande även i Östra Kvillebäcken, om än i annorlunda skepnad, om man sparat några byggnader och införlivat med det nya. Något man förresten ännu inte har fått tummen ur att börja bygga. Vi har dock chansen att göra något bra i resterande områden runt Backaplan, på Ringön, i Gamlestan, Kungssten, Mölndalsvägen och så vidare. Vi har gott om fulfinhet som bara väntar på att bli en del av den levande staden.
(Vad som är fint, fult, fulfint och så vidare är ju såklart individuellt och kan variera. )
På fredag 28 oktober släpps Jan Jörnmarks och Annika von Hausswolffs omtalade bok Avgrunden. Det är en fascinerande resa som tar läsaren över hela världen i spåren av den globala kapitalismens skapande förstörelse. Från Detroit till Östasien, Las Vegas och Kalmar. Vilka lärdomar kan vi dra? Hur ser framtiden ut? Här nedan skriver Jan Jörnmark själv om boken.
