Yttrande över Program för Fixfabrikområdet

Lördagen den 24/5 hölls årets första stadsvandring, och denna gång låg huvudfokus på Klippan. Vi var en ganska nätt skara på nio personer som mötte upp vid Kusttorget i Majorna. Därifrån gick vandringen mot Majnabbeberget och Taubehuset; den gula träbyggnaden där Evert Taube växte upp är från 1796, och räddades lyckligtvis genom en flytt i samband med den planerade dragningen av Oscarsleden.

Leden är ett dominerande inslag i området, och det fördes många diskussioner om problematiken kring denna motorvägsdragning som delar av Majorna. Överdäckning, nedgrävning eller boulevardisering? Förslagen var många ...

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

En gigantisk göteborgsk fastighetsskatt. (klicka för större bild)


1940 bodde nästan halva Göteborgs befolkning i landshövdingehus runt om i stan. För de är spridda lite överallt. Till exempel i Majorna, på Hisingen, i Haga, i Gamlestan och ända ut i Mölndal. Landshövdingehusen byggdes främst som arbetarbostäder med ett rum och kök och det var då tänkt för en stor familj. Alltså inte som idag då vi i nödfall med stor möda i en etta knökar in absolut max två pers plus katt. Under rivningshysterin försvann många äldre kvarter, på den tiden såg många dem som en påminnelse om dåliga tider och en barndom i fattigdom och trångboddhet.  Idag är det dock annorlunda, de mer centrala arbetarkvarteren som blev kvar har i flera fall blivit trendiga och finputsade medelklassgetton. Morgonpigga arbetarfik med grötfrukost har förvandlats till latterior där en simpel kopp kaffe kostar som en mindre lunch. Småverkstäder och kiosker får slå igen till förmån för ännu en bostadsrätt i gatuplan med persiennerna neddragna. Denna utveckling på gott och ont. Många av de gamla husen är idag välskötta, renoverade och lär få stå kvar inom överskådlig tid. Men gatulivet blir lidande när ettor blir treor, stadsdelarnas befolkningar minskar och den sociala blandningens virvel stannar av.

Stilarna på husen har varit många genom årens lopp och man kan tydligt se skillnader mellan olika tidsepoker. Landshövdingehus har ju precis som andra byggnader anpassat sig efter rådande stilideal och mode. I många fall har man velat imitera fina och dyra stenhusfasader.




Knapegatan i Långängen. Tydlig skillnad mellan fasadlivet, 1910-tal och 1930-tal.


Historik
I och med reglementet som på grund av brandrisken inte tillät trähus på mer än två våningar blev man tvungen att tänka i nya banor. Eftersom det var dyrt att bygga höga stenhus och olönsamt att bara bygga två våningar ville man komma runt det hela och bygga i tre våningar, men ändå i trä. Man ansökte om att i Annedal få bygga fastigheter med bottenvåningen i sten och resterande två i trä. Den oeniga göteborgska byggnadsnämnden sa dock nej och menade att även om det var
en bottenvåning i sten skulle byggnaderna räknas som trähus. Men räddningen kom då länsstyrelsen gav dispens åt projektet. Om landshövdingen vid denna tid, Albert Ehrensvärd, personligen var med och fattade beslutet är inte troligt. Men det är därifrån byggnadstypen har fått sitt namn. Hur som helst, 1875 stod det första landshövdingehuset färdigt på Albogatan i Annedal. Då nästintill hela Annedal förintades på 70-talet finns ju inte detta att beskåda längre mer än på fotografier.



Brämaregården.



Port i Långängen.



Prydlig innergård i Gamlestan.



En evig favorit, Artillerigatans gatuliv mittemot SKF.



Olskroken/Bagaregården. Ånäsvägen och Stockholmsgatan.


Hur ser framtiden ut för våra landshövdingehus? Visst ser det ljust ut för de flesta av husen vi har idag. Dock finns det undantag, i Gårda finns starka viljor att återigen sanera landshövdingehus. Fast här är anledningen en aning värre, man vill nämligen anlägga parkeringsplatser. Förr när man totalsanerade byggde man i alla fall nya bostäder på platsen. I Gårdas hotade kvarter är det fortfarande billigt att bo och det finns lokaler med överkomliga hyror för mindre verksamheter. Gårdas sista landshövdingehus är väl värda att bevara och rusta upp. Läs gärna vårt yttrande om Södra Gårda.



Södra Gårdas hotade kvarter.



Till vänster en liten rest av Landalas gamla bebyggelse. Till höger röda fasader i Kungsladugård.



Kungsladugårds landshövdingehusbestånd är så gott som intakt. Trots den enformiga byggnadsstilen känns det trots allt inte deppigt. Variation på fasader gör mycket för känslan av staden.



Pampiga fasader på Djurgårdsgatan i Majorna. Jag tror att de är ommålade, tycker att färgerna känns nya.


Landshövdingehus byggdes i Göteborg mellan 1875 och 1940-talet. I och med kriget ansåg man det vara olämpligt att bygga kvarter i trä eftersom eventuella bombangrepp skulle vara förödande. Men det har faktiskt byggts enstaka landshövdingehus även på senare tid, men mest som ersättare för likadana hus. Men jag kan inte se något som talar emot att man skulle kunna bygga landshövdingehus även idag. Kanske inte i centrala delar då våningstalet inte är det mest urbana, även om det går att bygga med fler än tre våningar. För det är inte det mest urbana och storstadsmässiga sättet att bygga på. Men variationen i fasader och material förlåter det låga exploateringstalet och det lite öde gatulivet. Tänk att istället för några punkthus i nyfunkis bygga ett par landshövdingekvarter här och var, jag tror inte många skulle klaga.

Landshövdingehus symboliserar Göteborgsk tillhörighet, som ett slags byggnadsmässigt gemensamt språk. Det skulle kunna vara ett medel att bygga samman staden med, socialt och urbant. Jag kan tänka mig att bygga landshövdingekvarter i till exempel Backa, Hammarkullen och Frölunda.



Stora lokaler på Paradisgatan, Övre Masthugget.



Övre Masthugget. Här är även den nedersta stenvåningen klädd i träfasad. Även vanligt i Kungsladugård och på Landalahöjden.



Gammalt och nytt i Haga. 1880-tal till vänster och 1990-tal till höger.



Lindholmens gamla arbetarkvarter. Till vänster ett landshövdingehus byggt 1997 (Wingårdh!) i klassisk stil men med moderna inslag.



Lindholmen. Till höger Göteborgs äldsta och trevligaste biograf, Aftonstjärnan.


Den som vill grotta in sig mer kan läsa byggnadsantikvarierna Anna Ligoura och Lisa Molanders ambitiösa kartläggning av stans alla landshövdingehus. I landshövdingehusen har vi i Göteborg en enorm unik skatt att vara stolta över, det är trots allt vårt största arkitektoniska världsarv.

I vårsolen på Chapmans torg samlades 15 personer för att vara med på stadsvandring upp på Gråberget. Många i Yimbysammanhang nya ansikten och några gamla. Guide och ciceron för dagen var Gråbergsbon Johan som proffsigt ledde vår vandring upp på det för många okända berget mitt i Majorna.

Anledning till att vi valt att titta närmare på Gråberget är skriverier i bland annat GP om planer på att förtäta och bebygga Majorna i allmänhet och Gråberget i synnerhet. Vi har även diskuterat detta i forumet. Dessutom är Gråberget för många göteborgare en ganska
okänd plats och bara av  den anledning väl värt ett besök för den stadsintresserade.


Från Chapmans torg gick promenaden uppför Kabelgatan, områdets huvudgata och där
bergets enda busslinje trafikerar.



Johan guidade runt på Gråberget och bidrog med nyttig information.



Kabelgatan.


Snacket under promenaden handlade till exempel om hur man misslyckats med att integrera Gråberget i Majorna i övrigt. Att det är en isolerad ö och barriär mellan det gamla Majorna och Kungsladugård. Även om det är ett berg så bör man kunna bebygga det med genomfartsvägar
och på så sätt bidra till ett mer levande område.

Det pratades en del om befolkningen i området och det faktum att den har minskat drastiskt och vilka följder det har fått för verksamhetsunderlag. Den sista butiken fick slå igen för några år sedan och idag finns det i stort sett bara en pizzeria och ett par frisersalonger kvar.

Naturligtvis, som på alla våra vandringar, diskuterades flitigt vad man kan skulle kunna göra i området. Hur man kan förtäta rätt och hur man skulle kunna få ett större underlag för handel på
Gråberget. Att förtäta och bygga ut är dock tyvärr knepigt och kontroversiellt då många boende är rädda att få sin utsikt "förstörd" av grannar. Något vi till viss del faktiskt kunde ta hänsyn till och kom fram till att det går att förtäta relativt smärtfritt.

Det som man skulle vilja göra när man går på Gråberget är att låta det levande Majorna att klättra upp på berget. Att låta stadsgator kämpa sig upp från Chapmansområdet och mötas med liknande gator från Kungsladugård. Kanske tillochmed låta en gata slingra sig ned för berget mot Godhemsgatan. Som det ser ut idag är Gråberget en stor liten punkthuskoloni mitt i Majorna, det vore synd om bergets framtid föll i den traditionen.


Pizzerian är Gråbergets enda restaurang och ligger i resterna av det enda lilla
centrumliknande kvarteret.



Gråberget domineras av punkthus i olika nyanser av skärt och gult.



Utsikten över Göteborgs böljande landskap. Brevduvehus i förgrunden.



Vandringens höjdpunkt över havet, den gamla vattenreservoaren.










Vandringen fortsatte nedför berget mot Kungsladugård till.



Som ett exempel på förtätning utan större utsiktsåverkan skulle man här på Ärlegatan kunna bebygga den andra sidan av gatan genom att spränga in det i berget. Detta helt utan att de boende ovanför skulle störas. Man skulle då kunna få en stadsgata uppför berget och således bidra till en naturligare tillströmning.



I en annan del av Majorna. Gråbergets egna lilla isolerade betongförort.




Halvt genomblåsta av friska vindar avslutades vandringen med ett sedvanligt kafébesök. Eftersom Gråberget inte har någon större kaféflora att välja bland så föll valet på att gå ned till kvartersstaden i Kungsladugård och Kafé Marmelads varma inre. Där fortsatte de många och intressanta samtalen en bra stund in i kvällskvisten.

YimbyGBG tackar för intresset och alla givande samtal, fortsätt gärna diskutera Gråberget och övriga staden på vårt forum. Välkomna på vår nästa stadsvandring!

Lerverk på Västra Hamngatan

I lördagens GP finns det två av varandra oberoende historier som båda berör lokalutbudet i Göteborg. Inne i centrum hotas konsthantverkshaket Lerverk på Västra Hamngatan av en chockartad hyreshöjning från sina värdar Wallenstam. Samtidigt kan vi några sidor längre fram i lokaltidningen läsa om att det renoveras bostäder i Kungsladugård, i samband med detta omvandlas några äldre lokaler till bostäder; efterfrågan efter bostäder är större än efter lokaler i stadsdelen.



Kungsladugård

Med hjälp av anekdotisk bevisföring kan vi dra två generaliserande slutsatser om dessa båda artiklar. För det första finns det en stegrande efterfrågan på lokaler i bra lägen innanför Vallgraven. För det andra finns det ett svikande underlag för detsamma i Kungsladugård. Tillsammans ger dessa artiklar en bild av en obalans - vad kan det bero på? Det är förstås en öppen fråga och jag säger mig inte sitta inne med det definitiva svaret men låt mig i alla fall presentera en hypotes:

I samklang med vårt tilltagande välstånd har vår bostadsyta per person ökat, detta innebär att invånarantalet i exempelvis Kungsladugård har minskat. Samtidigt har köpmönster ändrats och allt fler inköp görs bortom det lokala i exempelvis köplador. Därmed minskar den lokala efterfrågan på varor och tjänster och på sikt också efterfrågan på lokaler i närområdet. När det lokala utbudet minskar blir det allt mer naturligt, för att inte säga nödvändigt, för invånarna att söka sig utanför sin egen stadsdel.

Det är måhända inte någon katastrof i Kungsladugård, som även utan dessa lokaler har ett hyfsat utbud, men för så pass centrala områden som Guldheden, vars invånarantal halverats på ett halvsekel och samtidigt åldrats, kan vi i observera vad som i vanliga fall är beteknas som en glesbygdsproblematik. För de invånare som vill ha något utöver det mest basala tvingas i allt högre utsträckning resa in till centrum, och bidrar därigenom till en ökad efterfrågan på lokaler centralt, eller åka ut till köplador.



Dr Fries Torg i Guldheden

Yimby eftersträvar en tät blandstad, en stadsmiljö som kan tillgodose människors behov i deras närhet. En levande blandstad där det finns utrymme för mer än en mataffär, en pizzeria och en frisör i kvarteret. Dels behövs det förstås att centrum kan expandera och ge plats till fler lokaler men det behövs också ett bättre underlag för verksamheter i närområdet utanför centrum, där de flesta göteborgare bor.

Kungsladugård är en äldre stadsdel med i huvudsak landshövdingehus. Under första halvan av förra seklet var dessa typiskt göteborska hus på 1+2 våningar överbelamrade med människor. Om nu invånarantalet är halverat skulle minst den dubbla höjden behövas för att ge samma underlag som då. Det skulle innebära (1+4) femvåningshus. Det är ett våningstal som i runda svängar existerar på Norra Älvstranden, trots detta har detta område inte ens samma utbud som Kungsladugård.



Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden

Vad är då problemet? Jo, nya lokaler och bostäder är mycket dyrare än äldre bebyggelse. Det är min höftade gissning att det är mycket möjligt att våningsantalet behöver dubblas ännu en gång för att lokalerna skall kunna överleva. Då hamnar vi på (1+8) niovåningshus. För att tillgodose rådande krav och förväntningar på parkeringsnorm, solvinklar och grönytor kan husen inte stå tätt och det minskar underlaget på en given yta ytterligare och husen skulle behöva vara ännu högre.

Avstånden och de menlösa gräsmattorna växer i minst samma takt som hustaken strävar mot den grådaskiga himmelen. Att dubbla våningshöjden i befintlig bebyggelse vid tillfälle kommer även det att möta på kraftigt motstånd (Kungsladugård och liknande områden är nästan identiskt höga rakt över, något som vissa anser vara ett värde i sig). Som en följd av detta väljer folk istället att åka in till staden, och höja efterfrågan på dessa lokaler, eller åka ut till köplador för sina behov.

Vi står alltså för ett paradoxalt dilemma. Bebyggelsen måste vara högre för att tillföra en tillräcklig lokal efterfrågan som kan underhålla en blandstad, samtidigt är kostnaderna att hyra in sig i dessa nya hus så höga att det ändå inte bär sig - i alla fall inte på kortare sikt. Att kissa i byxorna är ett enkelt, kortsiktigt sätt att värma sig när det är kallt men det är sällan en lysande strategi i längden.

Till synes står vi inför ett marknadsmisslyckande. När exploatören inte kan se något kortsiktigt behov av lokaler i nya hus kommer vi på sikt inte heller att få lokaler i halvgamla och uråldriga hus där dessa lokaler kan bära sig. Det är av anledningar likt dessa som Sverige har ett kommunalt planmonopol; för att se till att andra behov än de kortsiktigt, marknadsmässigt gångbara behoven tillfredställs. Ser vi något sådant långsiktigt planerande i detta avseende?

Per Planhammar är författare och bor i en villa i stadsdelen Kungsladugård i centrala Göteborg. Idag skriver han i GP om den planerade förtätningen vid Svaleboskogen som kommer att förändra området. Många andra, i nya höghus, kommer att få en fantastisk utsikt. Hans utsikt blir sämre. Vad förtätningen gör med värdet på hans villa är naturligtvis lätt att förstå. Planhammars text andas också en viss självinsikt:

Jag bor själv i en av villorna på höjden, trodde aldrig att jag skulle få uppleva den rikedom det innebär. Och jag är medveten om hur detta områdes nyvaknade oro kan se ut för andra: att vi inte kan räkna med att för evigt leva i en sorts skyddad gated community, att det är den hyfsat välbärgade medelklassens falsettprotester som snart ska ljuda. Gud förbjude att småbarnsföräldrar och hundägare, som jag själv, fritt får råda över stadsbildens utseende, det vore förskräckligt, men var och en av dem som tänker högt och stort gällande den unika stadsdel som Kungsladugård faktiskt är borde nog ändå, noga, tänka sig för.

Det är bara att hålla med Planhammar. En stad är inte en anhopning av grindsamhällen, där en viss bebyggelsestruktur konserverats i formalin för all framtid. En stad är en levande organism, nya, glada människor väntar på att få komma in och leva sina liv här. Det kan faktiskt betyda att någons utsikt riskerar att förändras under ens livstid. Och det kan faktiskt komma att gälla även villaägare i centrala Göteborg. Även de kan bli tvungna att anpassa sig en smula till andra människor, inte minst med tanke på den bostadsbrist vi har.

Planhammar har också en annan viktig poäng - det gäller att tänka sig noga för. Han skriver att han "...har grannar som ser fram emot detta, som med de planerade husen ser staden komma närmare, pulsen bli högre". Det är förstås glädjande att det också finns positiva tongångar bland de boende men om man bygger den "park av höghus" som Planhammar beskriver, kommer knappast staden närmare och pulsen lär inte bli mycket högre heller. Tvärtom vore det att förstöra en fantastisk urban potential.

Det här är mycket viktigt. Fötätning utan urbanisering förstör förortskvaliteter utan att ge några stadskvaliteter. Förtätning med mer suburban bebyggelse skapar bara större motstånd mot framtida förtätningar. När vi förtätar stadsområden, som nu i Kungsladugård, måste det ske med urban bebyggelse - stadskvaliteterna måste öka. Inga fler "parker av höghus" alltså, utan riktiga stadskvarter med levande gatuplan, och lummiga, gröna innergårdar. Gör vi så kommer nog även Per Planhammar tids nog att uppskatta förtätningen. Om inte annat kommer värdet på hans villa trolligen att öka, istället för att sjunka.