Utskrift från gbg.yimby.se
....

Stadens historia: Göteborg 1971

Mark Isitts artikelserie om problemen med betongförortens arkitektur och stadsplanering har väckt heta känslor. Att Yimby gillar blandstad och inte har något emot höga hus är väl allmänt känt vid det här laget. Så istället för att ge oss in i debatten om Mark Isitts artikelserie så bjuder vi på en liten historisk tillbakablick.

För fyrtio år sedan gjorde BBC och NDR ett reportage om Göteborg i samband med att staden firade sitt 350-års jubileum (tipstack till Adam Cwejman). 1971 var på många sätt en helt annan värld. Det var det sista året av ogrumlad entusiasm över den funktionalistiska stadsplaneringen. Aktionsgruppen för att rädda Haga hade bildats året innan och samma sommar som göteborgarna firade sitt jubileum med fyrverkerier över en ödelagd innerstad och nya standardiserade sovstäder inledde Alternativ Stad den berömda almstriden i Stockholm. Året efter sprängdes Pruitt-Igoe i St Louis och modernismens död proklamerades. Inget skulle bli sig likt igen.



Sverige vaknade sakta upp ur den funktionalistiska drömmen och gnuggade sig i ögonen. De tvärsäkra experterna i hornbågade glasögon och fluga hade fullständigt omformat landet, på gott och ont. Bostadsbristen var åtgärdad. Bostadskvaliteten superb. Men de maskinstäder man byggt hade vissa fundamentala brister. "Befolkningsmaterialet" visade sig ha fler och mer komplexa behov än vad de gymnasialt förenklade ingenjörsvisionerna hade räknat med. Kritiken skulle komma att bli hård och fullständigt krossa planerarnas självförtroende.

Avregleringen av småhusmarknaden 1969, tillsammans med ett skattesystem som var extremt gynnsamt för villaägare och den höga inflationen under 1970-talet skulle innebära en revolution på bostadsmarknaden. Jan Jörnmark har kallat tiden i början av 70-talet för "år noll" i den svenska fastighetssektorn. Perifera villaområden började skjuta upp som svampar ur jorden och miljonprogrammens flerfamiljshus tömdes på ekonomiskt starka hushåll. Bostadsbrist blev snabbt bostadsöverskott och under decennierna framöver skulle allmännyttans isolerade betongförorter fungera som bostadsbuffertar dit de svagaste hushållen på bostadsmarknaden slussades.

Så inleddes den svenska stadsplaneringens ökenvandring, som pågår än idag. Övermod ersattes av vankelmod. Auktoritära teknokrater ersattes av mumlande administratörer och workshops. Medelklassen försvann till villor och radhus, segregationen tog fart och betongutopierna började sakta vittra sönder. De tvärsäkra teknokraterna i hornbågade glasögon och fluga ursäktade sig med att "det blir nog bra så småningom", fick sina hedersmedaljer, gick i pension och lämnade över problemet att förvalta den enorma infrastrukturspaghettin till nya och väldigt förvirrade generationer av arkitekter och planerare.

Men 1971 hade vi ännu inte vaknat och den funktionalistiska drömmen var fortfarande i högsta grad verklig. Svensk stadsplanering var fortfarande ett föredöme för resten av världen. Vi var fortfarande framtiden. Reportagets tyska rubrik är talande: "Modelle für Morgen" (Modeller för morgondagen). Bara några år senare skulle flygbilder över de nybyggda satellitstäderna ge helt andra associationer.

Det finns så mycket att säga om den här filmen. Vi får se scenerier från bl.a. Hjällbo, Landala och Masthugget. Vissa bilder och kommentarer tar verkligen andan ur en. Ska jag välja en så får det nog bli den unga kvinna som ska beskriva vad hon gillar mest med sin satellitstad: "What I like best is that it takes you just a short time to get into the city. To do something. You can't do anything out there."

Se filmen. Se den noga. Idag är vårt stadsbyggande reducerat till att strössla ut enstaka monofunktionella punkthus samtidigt som det pratas "hållbarhet" och "blandning" tills munnen går ur led. Mönsterstadsdelarna man vill bygga marknadsförs med slogans som "Sex minuter från Brunnsparken". Vad har vi lärt oss? Vad har vi kvar att lära?



Debatten om Mark Isitts artikelserie hittar ni här: Del 1, del 2 och del 3 följdes av repliker från Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg, Ove Sernhede, Mark Isitt igen, Lasse Fryk/Vanja Larberg, Axel Demker/Lena Kulin, Cecilia Verdinelli igen, Mattias Hagberg igen, Catharina Thörn, Catharina Dyrssen, Maria Wångersjö, Per Arne Ivarsson och Kerstin Elias mfl.

Krönika: Konfliktfylld stadsutveckling - exemplet Karlstad

förekommen anledning publicerar YimbyGBG den krönika som Jan Jörnmark skrev för Tidskriften Byggnadskultur men som sedan refuserades av densamma, något som tagits upp i den livliga diskussionen kring Jan Jörnmarks förra inlägg. Texten handlar om Karlstad men med andra namn hade den med lätthet kunnat appliceras på de flesta större svenska städer.

Under de sista månaderna har jag skrivit en bok om Karlstad. Det är ett arbete som handlat om en tillväxt, så Brundtlandtkommissionens definition av ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” har varit en ständig utmaning för den växande staden. 

 

Kvarnberget, där JJ växte upp

Grundproblemet är enkelt, för sedan 1950 har Karlstads ekonomi mer än femdubblats. Tillväxten gör stadsbyggandet till en jätteutmaning – hur bygger man flera nya stadslandskap inom loppet av 58 år, och hur gör man det på ett sådant sätt att de nya utvecklingsringarna blir både attraktiva och utvecklingsbara.

 

Stockfallet, rikskänt grönt radhus (kap 1 övergivna planer)

Under 50- och 60-talen kom de bostadspolitiska ringarna. Karlstads bidrag till de svenska flerfamiljshusområdena heter Kvarnberget, Våxnäs, Gruvlyckan, Orrholmen, Rud och Kronoparken. Vi kan idag konstatera att de är en tidstypisk variant av den tidens byggande, och att alltihopa avslutades med ett storskaligt och industrialiserat byggande sju kilometer utanför den gamla stadskärnan. Utvecklingen var uppenbart inte hållbar enligt kommissionens definition, för när man hade nådde Kronoparken tillfredställde man definitivt inte sin tids behov, och man hade dessutom bundit fast sig i bostäder som skulle behöva tillföras resurser via ombyggnadsprogram inom bara något enstaka årtionde. Tittar vi på dagens sociala indikatorer visar det sig att de här områdena fortfarande är socialt underpriviligerade.

 

Externcentret Bergvik

Karlstads nästa ring kom i stora villaförorter. Nu fanns bidragen i Hultsberg, Hensta, Skåre, Forshaga, Kil och Lövnäs, och den här gången spreds staden ut på ett ännu värre sätt. Storkarlstad tar upp ett många kvadratmil stort område i som numera genomkorsas av ett nät av motorleder. I centrum för lederna ligger dessutom en jättelik stormarknad, som på sin hemsida berättar att den attraherar fler besökare än Eiffeltornet. Problemet med den här utvecklingen är att få har ett behov av att sitta i bil flera timmar varje dag, och att den enorma konsumtionsökningen också lett till ett förändringstempo och konkurrens som gjort mängder av människor rotlösa.

 

Miljonprogrammet kulminerar: Kronoparken

Utvecklingens tredje fas skulle kunna vara mer uppmuntrande. Sedan två decennier växer de inre stadsdelarna i staden och en ganska snabb förtätning pågår. I nybyggda ”gräddhyllor” kan man både bo klimatsmart och klara sig utan bil. Problemet är bara att den här utvecklingen verkar ge upphov till en nästan oändlig mängd bekymmer, för staden har aldrig sett så mycket protester och överklaganden som nu. Våra omedelbara behov verkar helt enkelt bestå av att ha vår utsikt och nattsömn i fred, och dessutom kommer naturligtvis den nya bebyggelsen ofta i konflikt med äldre kulturvärden.

 

 

Nya projekt i centrum som byggts efter 1990. Roger Moore, gift med en kvinna från Karlstad, sägs ha lägenhet i det senare

Och vad lär vi av detta? Först som sist att det är lika bra att erkänna att stadsutveckling alltid innehåller konflikter och till råga på allt är det omöjligt att förutse hur framtidens eller grannens värderingar kommer att se ut. Därför är det bästa stadsbyggandet sannolikt det som försöker tillföra staden nya värden, som i bästa fall kan uppskattas även flera decennier framöver – men egentligen kan vi bara hoppas…

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5380 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter