Utskrift från gbg.yimby.se
....

Krönika: Ny plan för Linnéstaden

Arkitekten Albert Svensson driver sedan 2003 sitt eget kontor, som är specialiserat på om- och tilbyggnader i traditionell stil. Han skriver också om arkitektur och stadsplanering, bl.a. på sin blogg Stadsfrämjandet. Yimby Göteborg har fått tillåtelse att återpublicera ett inlägg som ger ett intressant förslag på stadsutveckling i Linnéstaden.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Nyfunktionalism

Yimby argumenterar som bekant för tätare, mer blandade och dynamiska städer. Det är på sätt och vis väldigt bekvämt. De negativa effekterna av den glesa, segregerade bilstaden som man byggt under decennier och som man fortsätter att bygga idag är uppenbara för alla numera. Att argumentera för en rationell och hållbar stadsplanering som bygger gång- och cykelvänliga, socialt och funktionellt blandade stadskvarter istället för bilberoende bostadsenklaver har kanske aldrig varit enklare. De allra flesta forskare, politiker och planerare ger oss rätt. Problemet är mer att man så sällan går från ord till handling - från workshop till verkstad, från översiktsplan till detaljplan, från vision till verklighet.

Men det finns också ett akademiskt motstånd mot de insikter som Yimby representerar, en bitter ovilja att acceptera att modernistisk stadsplanering faktiskt är socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbar. Denna ovilja har resulterat i en märklig teoretisk position som man skulle kunna kalla för nyfunktionalism och som man kan stöta på ibland i debatten.

Enligt nyfunktionalismen är det egentligen inget större fel på segregerade och bilberoende bostadsenklaver. Det främsta problemet är att vi uppfattar dem på fel sätt. Om vi såg positivt på dem istället så skulle vi ju tycka att de var bra. Det är inte heller så att vi tycker segregerade och bilberoende bostadsenklaver är dåliga för att de är ohållbara. Nej, enligt nyfunktionalismen tycker vi det eftersom vi har blivit indoktrinerade av konservativa, reaktionära kapitalister.

Nu skulle man kunna tro att "konservativa, reaktionära kapitalister" inom t.ex. bygg- och fordonsindustri skulle gilla gles bilstad och att det är därför det byggts så mycket sprawl. Forskningen stödjer också en sådan tes (se t.ex. teknikhistorikern Per Lundins avhandling Bilsamhället). Men det verkar nyfunktionalisterna ovetande om.

Nyfunktionalister framhåller gärna att låginkomsttagare bor i periferin (gles bilstad) medan människor med höga inkomster bor i centrum (tät blandstad). Enligt nyfunktionalisterna betyder det att de som ogillar gles bilstad föraktar låginkomsttagare. Att det också bor en hel del höginkomsttagare i periferin - i segregerade villa och radhusområden - det väljer man att glömma.

Det "nya" i nyfunktionalismen är att man ifrågasätter funktionalismens rationalism, föreställningen att man med teoretiska modeller skulle kunna planera fram Utopia. Det är bra. Det var ett av funktionalismens grundläggande felslut. Tyvärr tar man det som intäkt för en totaliserande kritik av all generell kunskap om stadsbyggande. Enligt nyfunktionalismen går det inte att säga något generellt om stadsplanering alls (ja, bortsett från att allt som liknar traditionell planering är konservativt, reaktionärt och kapitalistiskt förstås). Man menar att det är "förtryckande" och "exkluderande" att säga att vissa stadsbyggnadsprinciper skulle fungera bättre än andra.

Det "funktionalistiska" i nyfunktionalismen är att alla lösningar som bygger på icke-funktionalistisk planering är strikt förbjudna. Man talar istället om "helt nya", "oväntade" och  "unika" lösningar. Men de får inte bryta med funktionalismens grundprinciper för då är det ju konservativt och reaktionärt. Målet är tydligt. Det gäller att få funktionalismen att fungera, så att man ska slippa överge den. Resultatet blir ständigt fler "nya", "oväntade" och "unika" bilberoende bostadsenklaver.

Det främsta hatobjektet för nyfunktionalismen är New Urbanism-rörelsen, som man menar har en idealiserad, konservativ och reaktionär syn på staden. Man har definitivt rätt i att det finns en traditionalistisk och konservativ kritik av modernistisk planering, här i Sverige framför allt representerad av tidskriften Axess. Men av det följer ju inte att all kritik av modernistisk planering är traditionalistisk och konservativ.

Nyfunktionalismen handlar dock i huvudsak om att kritisera, det viktiga är inte att komma med egna förslag på hur staden ska byggas utan fokus ligger konsekvent på att förklara varför andras förslag är dåliga (eller "uttryck för en kolonial maktdiskurs metronormativa hegemoniska dikotomiserande patriarkala förtryck av de subalterna" som det brukar låta). I realiteten åstadkommer naturligtvis inte nyfunktionalismen någonting mer än att befästa status quo, men det är ju illa nog.

För ett aktuellt exempel på institutionaliserad nyfunktionalism, läs följande ansökan från Länsstyrelsen i Skåne till Delegationen för hållbara städer. Man ville ha 450.000kr för följande projekt:

Öppen idétävling för omformulering av miljonprogramsområden

Projektet syftar till att finna nya förhållningssätt till förnyelsen av miljonprogramsområdena, vilka inte har sin värdegrund i den historiska staden och där utgångspunkten inte är att verka reaktivt, utan kreativt. Ansökta medel syftar till genomförandet av en öppen idétävling.

Resultatet ska visa på olika möjligheter för ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet samt nya stadsbyggnadsstrategier. Ett mindre antal tävlingsområden i Skåne blir aktuella. Resultatet ska vara applicerbart på andra områden av motsvarande typologi, dvs det är principlösningar med god helhetsverkan som efterfrågas. En tävling är överlägsen andra metoder för att generera en mångfald av förslag och strategier. Tävlingen ska vara öppen, internationell och idébaserad.

Miljonprogrammen uppfördes utifrån de modernistiska stadsbyggnads- och arkitekturidealen, vilka arbetats fram av CIAM under 30 och 40-talet. Modernismen tog avstamp i en positivistisk framtidstro som genererade en myt om det ständigaframsteget. Detta synsätt avspeglas bland annat i utopiska stadsmodeller som arkitekter kring 30-talet presenterade. I enlighet med de ideal som präglade modernismen fanns en övertygelse om att människans behov i grund och botten är samma, oavsett ålder, kön, årstid, klimat, etnicitet och erfarenhet och socioekonomisk bakgrund.

Detta genererade en uppfattning om att det fanns ETT sätt och EN sanning, om vad människor behöver – och därmed vad som skulle byggas. Resultatet av detta synsätt står att finna i miljonprogrammens storskaliga bostadsområden med i stort sett identiska byggnadskroppar regelbundet men glest placerade i ensartade grönområden. Trafiken separerades med skilda rum för olika trafikanter och planskilda korsningar dem emellan. Offentlig service i form av skola och bibliotek lokaliserades till strategiska men ofta undanskymda lägen, något som försvårade möjligheterna för en kommersiell service att etablera sig. Efterkrigstidens bostadslösningar blev storskaliga, ensartade och rationella. Positiva effekter var att trångboddheten och boendestandarden blev åtgärdade.

Miljonprogramsområdena är idag ur många aspekter dysfunktionella. Problematiken är välkänd. Socialt utanförskap, skala, monotoni, monofunktionella, dåligt markutnyttjande men trångbott, otrygga trafikmiljöer, ensidigt bostadsutbud, ensidig upplåtelseform, hög energiförbrukning, tynande stadsdelscentra, kostsamma grönområden etc. Bland all denna kritik och svartmålning finns dock röster som talar om områdenas potential. Tensta Bo06 och förnyelsen av Gårdsten i Göteborg är positiva exempel som visat på och utnyttjat områdenas ofta relativt centrala belägenhet, social och kulturell sammanhållning och nya former av entreprenörskap. Under senare tid har områdena ofta omnämnts i diskussion kring energieffektivisering och klimatanpassning.

Vilka visioner och strategier är rådande för ombyggnaden? Genomförda, pågående och planerade förnyelsearbeten är idag reaktiva. Monofunktionalitet åtgärdas med tillägg av fler funktioner, ensidigt upplåtelseform åtgärdas av kompletteringsbebyggelse av andra upplåtelseformer, återvändsgator öppnas upp för genomfartstrafik, ensartade grönområden blir varierade mötesplatser med hjälp av odlingslotter etc. Varje negativ aspekt av miljonprogramsområdena åtgärdas med dess motsats.

Detta är reaktivt; inte kreativt! Vad som sällan diskuteras är, att den reaktiva åtgärdslistan kommer från en underliggande värdegrund som står att finna i den täta, trygga och ”trevliga” europeiska staden. Miljonprogrammet motsvarar 25% av det totala svenska bostadsbeståndet. När dessa områden nu står inför en förnyelse bör deras, i och för sig ofta kritiserade men ändock unika, tekniska, sociala och rumsliga organisation vara utgångspunkt. Områdenas ursprungliga värdegrund och karaktär bör vara vägledande för att finna nya förhållningssätt och strategier.


Dokumentet är verkligen fascinerande. Dels för att Länsstyrelsen på allvar trodde att de skulle få pengar för det (vilket de inte fick) men framförallt för den teoretiska blindhet som gör att man helt oproblematiskt sätter vikten av att förhindra "den täta, trygga och trevliga europeiska staden" framför livsvillkoren för de människor som faktiskt - rent konkret och fysiskt - ska leva i dessa områden.

Det viktiga är uppenbarligen inte att få fram så bra och kreativa idéer som möjligt. Nej, det viktiga är att till varje pris undvika att miljonprogrammen förändras till "täta, trygga och trevliga" stadsmiljöer. Med sådana vänner behöver miljonprogrammens invånare inga fiender.

Krönika: Urbanisering på landet?

Det finns många missuppfattningar om vad för sorts stadsbyggande som Yimby eftersträvar. Ofta får man frågan om man är höghusfundamentalist eller slutna-kvarter-absolutist. För att motbevisa detta kommer jag i denna text att ta mig an ett lite annorlunda ämne som kanske avviker lite från tidigare perspektiv.

Min personliga tolkning av Yimby grundar sig i att en stadsmiljö ska tillåtas att vara variationsrik utan alltför stor likriktning och ett tillmötesgående av olika perspektiv när man slår samman stadens totala innehåll. Vissa människor förbehåller sig dock rätten att vilt protestera mot vissa former av byggande. Det är inte ovanligt att höra: "Sånt ska vi inte ha i Göteborg, det hör inte hemma här".

Personligen så skulle jag aldrig våga tala för en hel stadsbefolkning och lägga mina egna värderingar som stadsnorm. Tyvärr är detta vanligt och starka röster överröstar dem som egentligen inte delar samma syn på tillvaron. Inte helt förvånande är det oftast samma personer som har en oförmåga att definiera vad de egentligen själva vill ha, ofta är det väl en mentalitet av "Det är bra som det är, varför ska vi krångla och hitta på konstigheter" som är det sammanhållande för dessa individer.

Senaste exemplet som jag kommer ihåg var under ett medborgarsamtal i min relativt nya hemkommun Lerum då jag fick höra en intressant kommentar angående ett nybyggnadsprojekt som håller på att färdigställas i Hallsås i Lerum. Flerbostadshusen är ritade av en dansk arkitekt och projektet refereras till som "Svävande hus mitt i naturen". En äldre kvinna på mötet grymtade fram:

-Varför gör de på detta viset? Svävande hus, vad ska det nu vara bra för? Kan de inte stå på marken?



"Svävande hus" utanför Lerum

Jag hade stora svårigheter att dölja mitt leende, inte för att jag tyckte att kommentaren var dum, tvärtom så beundrar jag människor som uttrycker sin egen åsikt. Hon uttryckte bara sin egen verklighetsbild på ett för mig mycket underhållande sätt. Nä, den kvinnan skulle minsann aldrig bosätta sig i något så dumt som ett svävande hus och därmed basta!

Personligen har jag varit optimistisk till projektet då arkitekturen framhävs i projektet. Exploatören vill spela på känslan av att de boende kommer att dricka sitt kaffe mitt ibland trädtopparna, kul, inspirerande och lite annorlunda tycker jag.

Nog om detta, detta var en introduktion till vad jag egentligen skulle vilja debattera om nämligen bristen på urbanisering och centralisering i satellitområden kring (i detta fall) Göteborg. Jag vill börja med att definiera satellitområden som kommuncentra eller större förorter på dagspendlingsavstånd ifrån Göteborg, exempelvis: Lerum, Floda, Kungälv, Kungsbacka, Angered, Torslanda, Mölnlycke osv.

Utan dessa samhällen skulle Göteborg vara en fattigare stad både befolkningsmässigt och vad gäller storstadsområdets variation. Vad som ofta diskuteras i detta forum är hur externhandeln ökar bilberoendet och minskar utbudet i Göteborgs innerstad. Då ska jag bara upplysa om att detta är en värre i en förort. Måhända att de flesta skulle förkasta alla former av kvartersbygge i en förort till Göteborg, man har ju ändå sökt sig till landet just på grund av den lite glesare bebyggelsen.

Det som dock oftast är dilemmat är att det bilfria alternativet omöjliggörs även om du skulle bo i samhällets absoluta centralpunkt, dvs vid en centrumbyggnad, nära pendeltågsstationen osv. Många samhällsfunktioner ligger utspridda och bilen blir det naturliga tvångsmässiga valet när ärenden eller nöjen skall utföras. Men det finns undantag.

Vissa exploatörer har insett hur många vi är i Sverige som vill bo i en levande stadsmiljö oavsett samhällets storlek. Det finns bra exempel på både äldre och helt nyskapade samhällen i närheten av en storstad som lyckats skapa mysiga, trygga, attraktiva urbana miljöer som blivit goda konkurrenter till storstadsalternativet. Jag vill först och främst ge ett exempel i Göteborgs närområde: Alingsås.



Alingsås - mer än potatis

För boende i framförallt östra Lerum är denna småstad på ungefär lika stort avstånd som Göteborg. Trots att Göteborg är en storstad med ett bredare sortiment vad gäller butiker, restauranger, kaféer osv så väljer väldigt många att åka i motsatt riktning mot den mindre staden. Personligen väljer jag numera oftast det senare då jag insett att Alingsåsarna verkar mer Yimbyfierade än självaste Göteborgarna.

Välskötta gamla stadskvarter, oftast i trä med innergårdar som oftast består av kaféverksamhet eller liknande. Oftast lokaler i bottenplan och bostäder och lokaler ovan detta. Nyligen byggde man ett shoppingcentrum mitt i denna kvartersidyll som jag tycker blev ganska lyckat. Detta Alingsås nya köpmecka som kallas för Storken är ett hett alternativ vare sig man reser med bil eller med apostlahästar.

Ett annat alternativ finns i Skåne, jag talar naturligtvis om Jakriborg. Ett helt nytt samhälle som skapats så gott som ifrån scratch på skånska Pampas mellan Malmö och Lund. Detta minisamhälle har ett eget torgrum, bageri, restaurang (som inte är snabbmat) mm och en pendeltågsstation som skyms bakom en bullerskärm.

Husen är uppförda i gammal Hansastil där det absoluta fyrkantsmönstret för gator och skolådeformen för husbyggnader har övergetts för en mer inspirerande fantasifull inriktning. En riktig feelgood-känsla infinner sig när man strosar omkring på smågatorna och insuper den för Sverige mycket annorlunda stadsmiljön.

 

Jakriborg i Hjärup utanför Lund

Området är bilfritt och de boende samt besökarna (det kommer turister ifrån utlandet till Jakriborg!) tvingas lämna sina bilar vid parkeringsplatser utanför "stadsmuren". Nu är ju jag själv inte emot bilar men detta är ett gott exempel på att vi människor anpassar oss och kan anstränga oss att gå 50 m till bilen om det innebär att vi får bo i fin Hansastad.

Dessa två exempel får stå modell för vad jag alltså vill lyfta fram: Centralisering av verksamheter i småsamhällen och en tätare centrumbebyggelse där arkitekturen gärna får ha historiska anspelningar. I Floda som jag själv engagerar mig för skulle jag vilja se sammanhållande centrumbebyggelse med arkitektur som anspelar på det gamla Brittiska industriarvet (byggnader såsom Hillefors Grynkvarn vid Säveån skulle kunna stå modell). Jag väntar fortfarande (efter 7 månader) på svar ifrån Lerums kommun på mitt yttrande till den nya detaljplanen...


 
Författaren gillar fasaden på denna byggnad - Hillefors grynkvarn vid Säveån

Med tätare samhällen, stora som små, så ökar förutsättningarna för spontana möten. Dagens samhällsstruktur medför att vi träffar kollegor på jobbet men nästan aldrig vår granne, eftersom det saknas naturliga mötesplatser. Jag ser fram emot den dagen jag kan gå ner till mitt lokala stadscentrum och strosa mellan tegelfasader i gammal stil och äta glass med mina barn och vänner eller kanske ta ett pass på det lokala gymmet, för att sedan sätta mig på det lokala vattenhålet för en törstsläckare. Oavsett aktivitet så skulle jag i alla fall känna tryggheten och glädjen av att finnas i samma stadsrum som mina medmänniskor…

Andrés Duany

Arkitekten Andrés Duany är en av nyurbanismens centralgestalter. Det var han som, tillsammans med sin partner Elizabeth Plater-Zyberk, drog igång nätverket CNU 1993. De låg också bakom planen till Seaside (fejkstaden i Truman Show) i början av åttiotalet, som andra sedan fyllde med nyviktoriansk arkitektur. Deras firma DPZ har sedan dess anlitats för att planera i hundratals andra städer. Duany och Plater-Zyberk tillhör den mer konservativa och estetiskt traditionalistiska falangen inom nyurbanismen (mer Léon Krier, mindre Jane Jacobs), men kritiken av modernistisk stadsplanering är densamma.

Duany är väl inte alltid 100-procentigt vederhäftig vad gäller historiska eller ekonomiska fakta, men å andra sidan är han ofta ganska rolig. Här är ett utsnitt ur en föreläsning i San Antonio 1991. Vi kommer in när Duany pratar om anti-urbanistiska trafikplanerare...

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6712 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter