Utskrift från gbg.yimby.se
....

Krönika: Förtätning - från om till hur

Diskussionen om förtätning begränsas ofta till ett ja eller nej, för eller emot förtätning. Det är naturligt eftersom det mycket smidigt passar in i den mediala logiken. Mallen är tydlig och enkel att följa för både journalister och läsare. "Förtätningsartikelns" protagonist är för det mesta en boende som ser sitt privata paradis hotat av rovgiriga exploatörer, dramats självklara antagonister. Vinkeln är tacksam eftersom den omvandlar den ofta komplicerade byggprocessen till en "human interest-story". Men det är lite märkligt är att medierna inte i större utsträckning vänder på perspektivet. Protagonisten skulle ju lika gärna kunna vara en bostadslös ungdom som ser fram emot att få någonstans att bo och antagonisten en egoistisk Nimby-sammanslutning.

Det talas ofta och gärna om boendeinflytande, men då tänker man för det mesta bara på de som redan bor där, inte på alla de som skulle kunna bo där. Organisationer som jag vill ha bostad.nu som arbetar för att åtgärda bostadsbristen bland unga människor, gör tappra försök att vidga perspektiven. Alla journalister och andra som vill ha lite ny vinklar på förtätningsdiskussionen borde kontakta jagvillhabostad.nu.

För staden tillhör ju faktiskt oss alla. En stad är (förhoppningsvis) inte en samling av gated communities. Vi har alla, som medborgare i staden, ett ansvar för och en rätt till inflytande över vår stad oavsett var vi bor. Det allra bästa vore därför om diskussionen kunde fördjupas, om vi kunde diskutera vilken sorts förtätning vi önskade, istället för att bara säga ja eller nej.

Det finns nämligen lite olika sätt att göra det på. Här är några exempel, som jag valt att klassificera som nymodernism, retrourbanism och nyurbanism.

Nymodernism

Nymodernistisk förtätning har väl egentligen inga försvarare men är den vanliga praktiken. Den består av att man klämmer in fristående och monofunktionella punkt- eller lamellhus i befintlig bebyggelse, gärna i form av inhägnade bostadsområden. Man fortsätter alltså den modernistiska plantraditionen med separerade, isolerade, bilberoende och monofunktionella områden - fast man bygger dem något tätare.



Nymodernistisk förtätning i Gårda, kv. Jankowitz - området är numera inhägnat och videoövervakat.



Nymodernistisk förtätning i Linné, kv. Kostern




Nymodernistisk förtätning i Kviberg


Fördelen med nymodernistisk förätning är framför allt att man kan använda samma gamla produktionstänkande som är inarbetat i systemet, vilket ger säkrare beräkningar och avkastning på projekten. Det man uppnår är fler bostäder med "nära till" stadens utbud, förutsatt att man förtätar i en miljö med stadskvaliteter. Nackdelen när man förtätar på detta sätt i förorten är att man minskar förortskvaliteterna utan att tillskapa stadskvaliteter. Företagsekonomiskt är denna förtätningsstrategi möjligtvis kortsiktigt smart, men resultatet för staden som helhet är olyckligt. Vi får allt fler isolerade och bilberoende bostadsöar istället för levande stadsmiljöer.

Ett alternativ till nymodernistisk förtätning som uppmärksammats mycket de senare åren är nyurbanism. Nyurbanismen har blivit väldigt omdebatterad trots att den sällan praktiseras. När man talar om nyurbanism är det dock viktigt att skilja på den konservativa varianten, som kanske snarare borde kallas retrourbanism, och den mer progressiva typen av nyurbanism som Yimby förespråkar.

Retrourbanism

Retrourbanism, dvs. konservativ nyurbanism, är inspirerad av förmodernistisk stadsplanering a la Camillo Sitte. Paradexemplet är byn Poundbury, ritad av Leon Krier, som Prins Charles har låtit bygga upp. Skånska Jakriborg är något liknande. Den nyurbanism som lanserats av tidskriften Axess är till stor del retrourbanistisk. Det viktiga för retrourbanismen är att arkitekturen är traditionell, dvs. att byggnadsstilarna som används är förmodernistiska.



Retrourbanism i Jakriborg

Det gäller även färgsättning, materialval etc. (tegel och trä istället för glas och stål). Det avgörande är att staden "ser ut" som den gjorde innan modernismen. Man betonar också det småskaliga, husen får inte bli för höga. Även om man också lyfter fram vikten av funktionsblandade miljöer, minskad bilism etc, så är alltid det estetiska intrycket överordnat. Kritiken mot retrourbanismen brukar bestå i att den ger ett kulissartat intryck, att det är en reaktionär arkitektur för medelklassen och att det skulle vara orealistiskt att bygga traditionellt i stor skala. Undersökningar av befolkningens preferenser visar dock att retrourbanismen verkar ha ett starkt stöd för sina estetiska ståndpunkter. Retrourbanismen är också representerad i bloggosfären, tex. här och här.

Nyurbanism

Den progressiva nyurbanismen skiljer sig från retrourbanismen på en del viktiga punkter. Inspirationen kommer från urbanister som Jane Jacobs. Det viktiga för den progressiva nyurbanismen är inte i första hand hur staden ser ut, utan hur den fungerar. Idealet är den täta blandstaden med levande stadskvarter. Man eftersträvar en maximal blandning av funktioner och människor.



Nyurbanistisk förtätning i Stockholm, kv. Sädesärlan



Nyurbanistisk förtätning i Göteborg, kv. Oktanten

Att man ofta förespråkar kvartersstad (dvs sammanhängande kvarter) har inte med utseendet att göra utan beror på att det är en fysisk struktur som ger goda förutsättningar för stadsliv. Av samma anledning är man ofta positiv till höga hus, så länge de är urbant integrerade och har ett öppet och gärna publikt gatuplan. Progressiva nyurbanister förespråkar en förtätningsstrategi där man bygger mer stad istället för att bara peta in fler punkt- och lamellhus i existerande bebyggelse. Man vill se sammanhängande, täta och funktionsblandade kvarter både i staden och förorten. Gröna innergårdar och kvartersparker istället för gräs och buskar runt varje enskilt hus.

Den progressiva nyurbanismen förespråkar vanligtvis mer variation och blandning även vad gäller det estetiska uttrycket, hellre fler och mindre fastigheter med varierade höjder, färger, material etc än få och stora fastigheter med samma arkitektoniska uttryck. Till skillnad från såväl modernisterna (som förbjuder traditionalistiska pastischer) och traditionalisterna (som förbjuder modernistiska pastischer) är progressiva nyurbanister arkitektoniskt promiskuösa. Funkis, gotik eller dekonstruktivism, allt är OK så länge byggnaderna är urbant integrerade och funktionsblandade.

Vi har alla vår personliga smak, så vid varje förtätningsprojekt kommer det att finnas olika personliga uppfattningar om vad som vore det bästa alternativet: att inte förtäta alls, nymodernistisk förtätning med monofunktionella punkthus, retrourbanistisk förtätning med "gambla" korsvirkeshus eller nyurbanistisk förtätning med funktionsblandade stadskvarter. Det kommer också att finnas olika uppfattningar om vad som är bäst för samhället i stort. Jag önskar att vi i större utsträckning kunde diskutera det senare, att vi kunde resonera om vad som i det aktuella fallet är bäst för oss alla och inte bara insistera på det som är bäst för oss själva.

Alldeles oavsett vad vi tycker om sadeltak, puts eller glas så har nämligen den fysiska utfomningen av våra städer en direkt påverkan på hur vårt samhälle fungerar socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Bostadsbrist, skenande infrastrukturkostnader och utsläpp kan inte frikopplas från hur vi bygger våra städer. Vill vi förändra vårt samhälle så måste vi förändra vårt stadsbyggande.

Andrés Duany

Arkitekten Andrés Duany är en av nyurbanismens centralgestalter. Det var han som, tillsammans med sin partner Elizabeth Plater-Zyberk, drog igång nätverket CNU 1993. De låg också bakom planen till Seaside (fejkstaden i Truman Show) i början av åttiotalet, som andra sedan fyllde med nyviktoriansk arkitektur. Deras firma DPZ har sedan dess anlitats för att planera i hundratals andra städer. Duany och Plater-Zyberk tillhör den mer konservativa och estetiskt traditionalistiska falangen inom nyurbanismen (mer Léon Krier, mindre Jane Jacobs), men kritiken av modernistisk stadsplanering är densamma.

Duany är väl inte alltid 100-procentigt vederhäftig vad gäller historiska eller ekonomiska fakta, men å andra sidan är han ofta ganska rolig. Här är ett utsnitt ur en föreläsning i San Antonio 1991. Vi kommer in när Duany pratar om anti-urbanistiska trafikplanerare...

Jane Jacobs

Sitter återigen klistrad vid Jane Jacobs banbrytande bok om stadsplanering: Den amerikanska storstadens liv och förfall. Alla som har något intresse av städer borde läsa denna fantastiska bok. Man ska inte låta sig skrämmas av omfånget (ca 500 sidor), Jacobs skriver lättillgängligt och med ett journalistiskt driv men utan att förlora i analytisk skärpa. Det finns också gott om konkreta exempel och personliga berättelser som ger det intellektuella innehållet kropp och liv.

Har du någon gång undrat varför vissa kvarter är roligare än andra? Varför vissa gator känns spännande medan andra bara är läskiga eller tråkiga? Har du känt dig beklämd i ett bostadsområde och upprymd i ett annat, men inte riktigt kunnat sätta fingret på varför? Alla dessa frågor (och en hel del andra) får sina svar i denna ständigt aktuella klassiker.

Jacobs bok är ett välformulerat försvarstal för den täta, blandade och sammanhållna kvartersstaden och ett giftigt angrepp på den funktionalistiska stadsplaneringen (hus i park, glesa rader av lamellhus). Många har skrivit om henne, på svenska kan Johan Asplunds Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft och Mats Franzéns bidrag i Urbanitetens omvandlingar rekommenderas. Franzén har även skrivit det svenska förordet till Den amerikanska storstadens liv och förfall.

Dessvärre drar han där slutsatsen att Jacobs recept (täthet, funktionsblandning, korta kvarter, åldersblandad bebyggelse) inte är möjligt i Sverige. Två skäl anges:

1. Det skulle ta minst hundra år
2. Det finns för få gamla hus kvar.

Det är en märklig argumentation som inte håller.
Ad 1. Om det tar hundra år, so what? Det tog ju ett halvsekel bara att sprida ut bebyggelsen.
Ad 2. Jacobs krav på åldersblandad bebyggelse har primärt med hyresnivå att göra, inte ålder. Det går att ordna hyresvariation på andra sätt. Inte minst genom att kraftigt öka utbudet av lokaler. Och om omvandlingen tar minst hundra år så kommer ju åldersblandning att uppstå automatiskt.

Det finns med andra ord inga undanflykter för svenska stadsplanerare att inte ta Jacobs recept ad notam.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6719 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter

Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 04:44 av Huai Chuan
VÄSTLÄNKEN OCH ALTERNATIVEN
15 Februari 2019 15:57 av Mikael Bigert