Parkens funktioner

Skolans monumentalfasad sedd från Vasagatan – snart ett minne blott?

 

Göteborgs universitet är i stort behov av nya lokaler för administration. Karl Henrik Sax skriver om detta i GT. Som förslag på plats funderar universitetet på skolgården framför Schillerska gymnasiet. Det är tal om ett välbevarat – och synnerligen vackert – stadsrum från den senare hälften av 1800-talet. Hans Hedlunds pampiga skolbyggnad ligger indragen från esplanaden Vasagatan, och gårdsplanen däremellan förstärker dess monumentala tyngd.
 

I ett nyhetsbrev publicerat på universitetets hemsida från 2007 går det att läsa följande:

”Planerna på ett nytt förvaltningshus framför Schillerska gymnasiet går framåt. Wallenstam har låtit två arkitektkontor skissa på utformningen – det ena alternativet ser djärvt ut. Nästa steg blir att låta politikerna titta på skisserna och förhoppningsvis ge klartecken för att gå vidare. Naturligtvis ska vi själva komma in tidigt och aktivt i processen. Men det är ingen mening att engagera för många förrän vi vet från politiskt håll och från Stadsbyggnadskontoret att det är möjligt att realisera projektet. Det känns hoppfullt.”
 

Frågan är om det räcker med en djärv gestaltning när det leder till att Schillerskas fasad skyms undan och berövas sin monumentalitet? Samtidigt tas skolgården, som främst används till markparkering, i anspråk av det tilltänkta bygget. Men bara för att man cederat asfaltsplanens potential, att man inte låtit den komma till sin rätt i våra dagar, så betyder det inte nödvändigtvis att det måste vara så i framtiden. Det behövs dock p-platser i en tät stadsdel som Vasastan, men dessa skulle med fördel kunna placeras under jord. Jag är även övertygad om att det går att hitta en mer lämplig plats för universitetets förvaltningshus, och gärna då i ett sammanhang där de värden byggnaden tillför kan uppväga det den berövar staden.


Pusterviksplatsen skulle kunna må bra av att livas upp lite...

 

Eftersom detta är yes in my backyard, och inte tvärt om (som man kanske kan tro) så vill jag passa på att lyfta fram några idéer, från vårt forum, som handlat om hur Schillerskas skolgård skulle kunna utvecklas och bli en riktigt trevlig plats i framtiden.


En lämplig förebild finns att hitta på Söder i Stockholm.

 

Mariatorget har av lokaltidningens läsekrets utsetts till Södermalms trevligaste torg. Egentligen har platsen snarare karaktär av park än torg, och en inramning av träd skapar en omhuldande rumslighet kring den porlande fontänen i mitten. Storleksmässigt är Mariatorget nog jämförbart med planen framför Schillerska, men den stora skillnaden är att i Göteborg leder den upp mot den monumentala skolbyggnaden och dess flyglar, där den sedan effektivt stoppas. Platsen blir en destination i sig själv, snarare än ett genomfartsstråk. I och med denna platsbildning skulle en trevlig liten park kunna träda fram, men som fortfarande har kontakt med staden och gatan. En liten oas kan skapas i en stadsdel som redan har ett rikt café- och kulturliv. Stängslet skulle kunna tas bort till förmån för en låg, sittvänlig mur i matchande tegel. Glaspaviljonger med uteserveringar kan uppföras. Ytor för boule och schackspel, med en fin inramning av grönska. Parkbänkar där man kan sitta och titta på dem som passerar längs Vasagatan medan man tar sitt kaffe, umgås med vänner eller de gamla bekanta från realskolan. Lägg till en fontän i mitten. Närmare än så kommer vi nog inte det kontinentala stadslivet...

 

Utblick från det vita kvarteret vid Pusterviksplatsen.


Inlägget i förra veckan om att bebygga den lilla remsan parkeringsplats kallad Pusterviksplatsen skapade en spännande diskussionstråd efter sig. Så varför inte kika lite närmare på platsen i fråga.




I princip hela den blå ytan skulle kunna bebyggas med ett par tre små kvarter. Självklart lämnar man en bred kajremsa som lär bli betydligt trevligare att flanera på än i dagsläget. Vem vet, någon kanske tillochmed öppnar ett kafé! Sånt älskar ju nämligen vi göteborgare. Detta kan vara ett första steg mot att skapa ett slags kajliv längs Pustervikskajen.


Vissa anser att Pusterviksplatsen är historisk mark (vilken mark är inte historisk?) och bör därför låtas vara. Men nu handlar det ju om en i stort sett tom yta, det är ingen historisk värdefull bebyggelse som offras. Det skulle vara ett par luftslott i så fall som fått stå och förfalla alltför länge.

Ett annat återkommande önskemål i vår stad är park. Det är väl ändå häpnadsväckande att såpass många göteborgare verkar törsta efter mer parkmiljö. Vi har väl park lite överallt kan jag känna. Absolut inget fel med park! Men vi behöver inte fler parker som knappt används, detta känns som en sådan yta. Det vi behöver är kvalitativa parker som används och tillför staden något, vilket Hannes skrev om i måndags.

Möjligen är det så illa att alla dessa parker som vi faktiskt har blir lite bortglömda i och med att vi har alla dessa gråa och kalla ytor lite överallt, till exempel parkeringsplatser. Detta i sin tur leder till att man känner att staden består av asfalt och hårda ytor, vilket leder till att man vill bota detta med park. Allt för många av stans kanalkajer upptas förresten av parkeringsplatser, vilket gör miljön obrukbar, både praktiskt, estetiskt och emotionellt. Vi borde ta bättre vara på vår kära vallgrav.



Det aktuella området (blått) i förhållande till all parkmiljö (grönt) vi har längs vallgraven och allén.




Det vore väl fint att få lite bebyggelse längs kajen istället för det här?



Bilden är dessvärre ett montage.







Göteborgs kanske mest kända byggnad. Synd bara att omgivningen inte riktigt känns som att den förtjänar denna pärla. Vi ska allt titta närmare på detta också framöver.

I våras presenterade SCB en rapport, som enligt vissa forskare och andra visade att många stadsinvånare i Sverige lider brist på grönska . Nu har nästa blytunga slag kommit som visar på den veritabla skövling av grönt som i det fördolda pågår i våra tätorter (var på er vakt, för det kan vara är oerhört svårt att uppfatta detta med blotta ögat!) Under rubriken Sverige allt gråare  informerar GP om en vidare bearbetning av SCBs studie från i våras. Denna gång har SCB tittat på vegetationsmängden  i de 10 största tätorterna (notera tätort , dvs sammanhängande bebyggt område, inte kommun eller annat).

SCBs rapport är saklig i sin presentation av statistiken, även om man kan få vissa vibbar mellan raderna i summeringarna om vilken agenda de som efterfrågat statistiken kan tänkas ha. Så vad säger den då som får GP att dra slutsatsen att Sverige blir allt gråare? Jo, att "vegetationsgraden", dvs andelen mark med vegetation (träd/buskar) i förhållande till total tätortsareal, mellan 2000 och 2005 minskade med 1,5% i Malmö och Stockholm, 1,1% i Göteborg, och mellan 0,6 och 1,2% i övriga studerade tätorter.

Det framgår också att för tex Göteborg har mängden "grönyta" (all grön yta, inklusive vegetationsfria gräsytor) per invånare minskat från 281 till 272 kvm/inv. GP poängterar också (med visst mått av ironi?) att "de stackars malmöborna" bara har 150kvm grönyta per invånare (vilket inte är helt sant, det är faktiskt 153kvm – så det är åtminstone 3 grader, mätt på djävlighets-termometern med stort D, mindre synd om de grönskeberövade i Parkernas Stad. Den genomsnittlige Malmöitens bostadsyta/pers är <44kvm , så har de har trots allt också över 3 gånger mer grönyta än boyta per stackare).

Ok, här har vi ju då klara fakta som visar att Sverige blir allt gråare! Eller? Tittar man lite på siffrorna visar det sig bla att när det gäller andelen grönyta i förhållande till tätorternas totala areal handlar det om förändringar i bråkdelar av procent. Det som skett är att det blivit fler invånare, inte att grönytorna minskat. För tex Göteborgs tätort ligger andelen grönyta i procent av total yta kvar på 70% under perioden (för sådana som jag som älskar urbana landskap är det smått svindlande att en tätort kan innehålla 70% grönyta och fortfarande kallas stad...).



Vad menar jag med denna bild? Läs vidare...

Men som sagt, vad som också skett (vilket ger viss grund för GPs val av rubrik) är att vegetationsgraden minskat en del. I klartext betyder det att vi fått allt mer gräsmattor. Var hittar vi gräsmattor? Jo, i huvudsak som impediment och "rekreationsytor" vars egentliga syfte är att ge gott om utrymme mellan punkthus så att det blir luftigt, maximalt med lägenhetssol och vida siktlinjer. Kanske dags att fundera lite kring om det verkligen är värt att offra riktig natur för dessa gräsmattor? Att åter ställa frågan om det kvantitet eller kvalitet som är det viktiga när det gäller grönt i staden?

Sverige blir allt gråare? Nej, då får GP komma med något bättre (som kanske att undersöka hur stor del av det som byggs som går i toner av grått).

Färjenäsparken ligger högt belägen mellan Eriksberg och Älvsborgsbron. Tidigare låg det en containerterminal uppe på platån, som skiljde bostäderna på Eriksberg från parken, men idag har bebyggelsen nått ända fram. Med fler människor boendes i området har platsen fått en upprustning, och nyligen återinvigdes parken med ett nytt aktivitetsområde.



Inte långt från den provisoriska förskolan har det byggts en stor lekplats med många olika sorters gungor och rutschkanor. Området inbjuder till lek och kommer troligtvis integreras med den nya Taubeskolan, som förväntas stå färdig 2012. Skolan är tänkt att hysa både förskoleverksamhet och skola i årskurserna 1-9.



Nedanför lekplatsen breder en basketplan ut sig, och i anslutning finns en skatepark i betong. Bakom ett stängsel ligger nya fotbollsplaner med konstgräs, och bortom träden skymtar Älvsborgsbron. Trafiken ger ifrån sig ett dovt, konstant mullrande, och från slänten syns älven mellan träden. Det hela påminner om vyn från Fort Mason i San Francisco mot Golden Gate, fast spegelvänt.



Även skateparken är utsmyckad med detaljer som får den invigdes tankar att vandra iväg till Kalifornien. Bland annat återfinns samma sorts kanter som är standard i amerikanska ”backyard pools” på en av ramperna. Dessa bassänger, med rundad botten, är att betrakta som arketypen för alla de olika hinder som senare byggts för att åka i.



I mitten finns ett hinder som liknar en bro i San Diego



Pumping iron…

Längst ut i kanten av det nya aktivitetsområdet ligger ett sorts utomhusgym, fast inte riktigt av typen ”Muscle Beach” i Venice, L.A. Om jag förstod instruktionstavlan rätt så använder man kroppen som motvikt, snarare än trehundrakilos hantlar …



Backen leder upp mot kullen där föregångaren till dagens Göteborg låg. Karl IX (farbrorn med stridshammaren på ”Kopparmärra”) grundade staden 1603, på ett strategiskt läge tvärs över älven från Älvsborgs slott. Planen var att upprätta något sorts handelscentrum genom att locka Holländare till att bosätta sig där under gynnsamma förhållanden.

Det bar sig dock inte så länge, för 1611 kom danskarna och brände ner allting till grunden. Staden återuppbyggdes aldrig på samma ställe, utan flyttades längre uppströms där det nutida Göteborg ligger.



Miljö som tagen ur Tolkiens böcker - fattas bara vildsinta orcher …



Längst uppe på kullen är utsikten fantastisk! Man ser ut över hela stan och hamninloppet. Under 1900-talet gjordes utgrävningar i området, och man fann bland annat denna kyrkoruin.



Vy från det gamla Göteborg över det nya – Nordostpassagen 2.0

För några månader sedan publicerades en artikel här på Yimby Göteborg om hur viktigt det är med parker. Nu skulle jag vilja ta upp ett konkret exempel som ligger mig varmt om hjärtat, och som vi även tittade på lite under stadsvandringen i Kålltorp i våras, men som då ännu befann sig i något sorts slumrande puppstadium.

I en tid då gräsplättar och partier med vildvuxen sly ses som livsviktiga grönytor – stadens lungor – så skulle jag vilja slå ett slag för denna småskaliga men kvalitativa park. Innan landshövdingehusen i Kålltorp byggdes under 1930-talet, så hade Albert Lilienberg avsatt kvarteret för parkmark i stadsplanen. Det blev en ganska intressant lösning som skapar en ombonad rumslighet, där man inte kan flacka med blicken ut i oändligheten.



Parken sedd från Solrosgatan

Parken blev dock med åren något av ett tillhåll för A-laget, och utsattes för mycket buskörning på moped, klotter och skadegörelse. I slutet av 90-talet byggde föreningen Människan i Kålltorp en skateboardramp i parken för att skapa förutsättningar för förhållandevis vettigare fritidssysselsättningar.



En mötesplats för alla åldrar

Den gamla rampen blev dock efter hand rutten, och var tvungen att rivas. Nu under sommaren påbörjades så arbetet med den nya rampen, som föreningen sparat pengar till i flera år. Men det var inte alla som uppskattade att rampen skulle göra comeback efter två års tystnad! Flertalet (äldre) grannar var ytterst oroliga för dessa planer. Somliga hävdade att en ny ramp skulle dra till sig kriminalitet, klotter och vandalism "precis som den förra". Andra menade att den förde ett konstant oljud, och att detta var direkt olämpligt i ett bostadsområde [sic]. "Det är bättre att ni bygger den ute på ängarna i Bö!"

Som en kompromiss så slogs det fast att en vakt kommer varje kväll och låser fast kedjor på ramperna, så att ingen skall få sin nattsömn förstörd.



Hundratals människor kom till invigningen i september

Utöver rampen fick parken även ett tillskott i form av nylagd asfaltsbeläggning och en exotisk lutande skapelse av mursten och en polerad diabasskiva. Det finns även en befintlig plan för streetbasket och en enklare fotbollsplan, som småungarna brukar vara på. Parken ingjuter liv och rörelse i stadsdelen – på gott och ont, beroende på vad man värdesätter. Den är en målpunkt i sig själv och en mötesplats som vida överskrider den egna stadsdelen (besökare har kommit ifrån så vitt skilda platser som Lerum, Kortedala och Nürnberg).

Varje onsdag, vid någorlunda väderlek, ordnar Människan i Kålltorp med aktiviteter som schackspel med jättepjäser och korvgrillning i parken. Jag önskar att man ser över möjligheten att avsätta mark för liknande platser även i andra stadsdelar, som ett led i att engagera människor i sin närmiljö, att skapa trygghet och sociala mötesplatser.

Tack vare vår medlem Tobias Axelsson har Yimby Göteborg fått möjlighet att återpublicera en artikel från den populärvetenskapliga tidskriften Modern Psykologi 2010:4. Artikeln diskuterar olika miljöpsykologiska perspektiv på stadsplanering. I fokus ligger det synsätt på stadsbyggnad som makarna Jan och Ingrid Gehl gjort sig kända för. Jan Gehl var för övrigt nyligen i Göteborg och talade om hur vi bör tänka när vi bygger Centrala Älvstaden.

Artikeln är skriven av frilansskribenten Julia Svensson och innehåller många intressanta tankar som väcker frågor och är värda att studera vidare. Stämmer det att barn i höghus har färre vänner? Vad ställer egentligen det limbiska systemet för krav på vår stadsplanering? Behöver verkligen alla bo max 300 meter från ett kvartersstort grönområde. Hur går det i så fall att ordna?



Ett av många sätt att planera för max 300 meter till kvarterspark.

I debatten om stadsplanering finns det många tvärsäkra påståenden och det kan vara svårt att skilja fakta från faktoider. Med den samlade kunskapen hos Yimbys sofistikerade läsekrets kommer vi dock förmodligen snabbt att skilja de vetenskapliga agnarna från vetet. Håll till godo!

- - - - -

Våra storstäder är i desperat behov av fler bostäder. Men var och hur ska de byggas? Julia Svensson gör en psykologisk stadsvandring i sex etapper och upptäcker att det mesta handlar om närhet till det gröna.

1. Människor behöver plats att mötas

Människor behöver samvaro. Rätt planerad kan staden inbjuda till samtal och sociala aktiviteter. I närheten av bostäderna kan det till exempel finnas utrymme för barn att leka och för de boende att utöva meningsfulla fritidsaktiviteter. Men när man bygger bostäder utan övergång mellan det offentliga och privata riskerar många att bli ensamma. Det anser den danska psykologen Ingrid Gehl. Hennes bomiljöanalys har fyrtio år på nacken – men är fortfarande användbar.

År 1970 var miljöpsykologi en relativt ny vetenskap och Ingrid Gehl reste till Italien för att studera stadslivet. Tillsammans med sin man, arkitekten Jan Gehl, såg hon hur människorna använde stadens olika rum – stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg. Då förstod de varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra.
   
Efter resan satte Ingrid Gehl upp sju principer för ett bostadsbyggande anpassat till människan. En anledning till problemen med de moderna områdena är, anser hon, att de byggdes snabbt och var planerade från början till slut; de gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. Därför borde man i stället detaljplanera mindre där det går, och lämna mer utrymme för människornas egna initiativ.
   
I analysen använde hon sig av Abraham H Maslows psykologiska behovsmodell och tog hänsyn till olika åldersgrupper. Den första, och kanske viktigaste, punkten på listan var att göra det enklare att mötas.
   
– Man kan ta Turning Torso i Malmö som exempel. Där finns det ingen övergång mellan det privata och det offentliga, vilket medför att enskilda och familjer är hänvisade till sig själva. För en del betyder det ensamhet. Att kaféer har blivit populära är ett tecken på att mänsklig kontakt behövs – men kaféer är ett överflödsfenomen för dem som har råd och för unga, säger hon.
   
I dag arbetar Ingrid Gehl med barn och skilsmässofamiljer – men är tack vare sin mans yrkesroll fortfarande insatt i miljöpsykologin. Jan Gehl skrev 1971 arkitekturklassikern Life between bumlings, där Ingrid Gehls idéer är grundläggande.
   
Ett sätt att skapa mer kontakt är, anser hon, att ta mer hänsyn till de nya mer varierande familjestrukturerna när man bygger – att många familjer inte består av klassiska mamma, pappa och två barn.
   
– Till exempel skulle andra bostads- eller byggnadsformer förenkla livet för ensamstående föräldrar eller äldre att ta kontakt och hjälpa varandra.

2. Barn i höghus har färre vänner

Ju högre hus man bygger och ju mer biltrafik man leder in i ett område, desto mindre leker barnen utomhus. Det kan bli ett problem när man i dag försöker få in många nya bostäder på en liten yta.
   
Stockholms innerstad beräknas växa med 26 000 personer om året den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för Malmö är 5 000. Pia Björklid, professor i pedagogik med miljöpsykologisk inriktning vid Stockholms universitet, är bestämt emot att bemöta befolkningsökningen med täta höghusområden. Stadsarkitekten Alexander Wolodarskis omdiskuterade planer för Norra stationsområdet i Stockholm är ett exempel som hon tar upp.
   
– Att bygga högt och tätt och hänvisa till naturområden 300 meter bort håller inte. Barn rör sig inte så långt från sin egen port. Ur ett barns perspektiv betyder höghus liten yta att leka på, dålig tillgänglighet till utemiljön, vindtunnlar och slagskuggor.
   
– Pia Björklid tillhörde, liksom Ingrid Gehl, den första vågen miljöpsykologer i Norden och studerade höghusområden på 1960-talet. På den tiden var miljöpsykologistudier mer kvantitativa än de är i dag, då forskarna ofta använder sig av en mindre grupp människor.
   
Sina observationer gjorde Pia Björklid i två av dåtidens moderna och väldigt barntäta höghusområden på Södermalm i Stockholm. Hon och hennes kolleger delade in området i små enheter, och stod på olika platser vid olika tidpunkter. De skannade av hela området. Vilka tider var barnen ute? Vad gjorde de? Var de tillsammans med någon eller på väg någonstans? De frågade också vilken våning barnen bodde på. Trots att de höga husen omgavs av stora parkområden tog de barn som bodde högre upp sig inte ut i samma utsträckning.
   
– Ju högre upp barnen bor desto mindre leker de utomhus och desto färre vänner har de, säger hon.
   
Pia Björklid ser biltrafiken som det största bekymret, både i villaområden med många barnfamiljer och i innerstaden. Att olycksstatistiken bland barn har gått ner de senaste decennierna hör ihop med att barns rörelsefrihet har minskat. Eftersom lägenheterna är större och det finns datorspel och annat som konkurrerar i dag, antar Pia Björklid att barn också leker utomhus mindre än förr. Barn skjutsas till skolan i större utsträckning än tidigare och på grund av förtätning och färre bemannade lekplatser har deras utemiljö krympt.
   
Att barn inte heller tycker om att vistas i trafiken har Pia Björklid kommit fram till i en undersökning med 100 barn, som fick skriva vad som är bra och dåligt i deras bostadsområde och på väg till skolan. Därefter fick de visa platser de valt att skriva om.
   
– Då hittade man teman, vad barnen uppskattade och vad de inte tyckte om i sin miljö. Som att biltrafiken upplevdes hotfull exempelvis. Det är viktigt för barn att kunna ta sig till skola och aktiviteter utan att behöva eskorteras av sina föräldrar. Man borde inte leda in biltrafik i de nya områdena.

3. Nära till grönskan

Det bör inte vara längre än 300 meter från bostäder till ett hyfsat stort grönområde. Annars hinner föräldrarna inte ta med sig barnen till parken varje dag.
   
– Den största missen som stadsplanerarna gör i dag är att de glömmer bort grönskan, säger Erik Skärbäck, professor i planering vid lantbruksuniversitetet i Alnarp utanför Malmö.
   
Grönområden spelar större roll än man kanske tror. Varje sekund tar människohjärnan emot elva miljoner infobitar – vilket påverkar det limbiska systemet som styr känslo- och driftslivet.
   
När du vistas bland växter får det limbiska systemet vila. Enligt stressforskning, som gjorts genom att mäta blodtryck och stresshormonet kortisol, räcker det att promenera några minuter i en park för att blodtrycket ska sjunka. Men för att stressa av på riktigt räcker inte de små parkerna, så kallade pocket parks, som har blivit vanliga i trånga innerstadsmiljöer.
   
– Det måste finnas rejäla parker utan trafikbuller. I dag klassar man bullerskyddszoner utmed vägar som grönområden – när de borde klassas som trafikyta.
   
Erik Skärbäcks kollega Patrik Grahn har kommit fram till att ju närmare grönskan man bor desto bättre mår man. Besöksfrekvensen sjunker och stressnivån ökar ju längre avståndet är.
   
– Ta Malmös innerstad, till exempel, säger Erik Skärbäck. Under lågkonjunkturen på 1930-talet anlade man stora parker. Men trots att befolkningen ökar har det inte skapats några nya större innerstadsparker sedan dess. I hela östra Malmö, där man nu ska förtäta med nya bostäder, planerar man spartanskt för grönområden. De här stadsdelarna skulle behöva att man avsatte ett helt kvarter till park.

4. Enkla detaljer skapar trygghet

En cykelbana på gatunivå är förvisso bättre än ingen cykelbana alls. Men det är större chans att du lämnar bilen hemma om cykelbanan är upphöjd och i nivå med trottoaren.
   
– Hur är cykelbanan utformad? Kan man se lekplatsen från bostaden? Tidigare har man talat om kvarter och vägar. Men mycket finns att vinna på att gå ner på detaljnivå. När människor tar beslut om att själva gå ut – eller att släppa ut barnen – grundar det sig ofta i upplevelsen av trygghet, säger Maria Johansson, som är docent i miljöpsykologi på Lunds tekniska högskola. Hon har forskat om vilka stadsmiljöer människor trivs i och sett att små detaljer är viktigare än man tror.
   
Hon har gjort så kallade visuella skattningar med grupper på 20 personer. Testpersonerna har fått gradera platser utifrån tre kriterier: trivsamhet, komplexitet och helhetsgrad.
   
Då är ett område som Gamla stan i Stockholm det som uppfattas som mest trivsamt. Det har hög komplexitet, stor variationsrikedom men är samtidigt en sammanhängande helhet.
   
Ett områdes upplevda trygghet och därmed tillgänglighet handlar också om ljus. Men även om en gata eller en park inte får vara dåligt belyst på natten handlar det oftast inte om mer ljus. Snarare om rätt ljus.

5. Bredare trottoarer en demokratifråga

Det är trafiken som bestämmer på Manhattan. Men det är få som reflekterar över det. Därför gjorde arkitektfirman Gehl architects experimentet att stänga av Park avenue under tre lördagar. Plötsligt kunde folk promenera, cykla och släppa sina barn lite.
   
– Här fick folk känna hur det kan vara i en stad utan bilar. Folk ogillar i regel förändring, men om de får upptäcka att de gillar något nytt saknar de det när det försvinner, säger David Sim, direktör för Gehl institute, innovationsenheten på Gehl architects.
   
På hundra år gamla fotografier myllrar det av människor på gator och torg. Folk var trångbodda och var tvungna att ta sig ut flera gånger varje dag för att klara av livets nödvändigheter. Under 1900-talet fick vi allt fler bekvämligheter – och människorna började se på tv, handla på stormarknader och stanna inne.
   
Men även om bostadsområdena från 1960- och 70-talen innehöll ljusa och funktionella lägenheter trivs den sociala människan bäst i småskalig arkitektur – som den ser ut i de italienska innerstäderna.
   
– I dag har vi få anledningar att vara ute. Att vi betalar hundra spänn för en fika på stan är en respons på det ensamma sätt vi lever på, säger David Sim.
   
Gehl architects vill förändra städer med småskaliga inslag. De har tagit sig an platser som miljonprogramsstadsdelen Rosengård i Malmö, men också New York – en stad som till stor del är uppbyggd med ett rutnätssystem av gator och kvarter.
   
Genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker David Sim och hans kolleger hur folk vill använda staden. Med hjälp av denna statistik kan de ta upp tävlan med trafikingenjörerna – som annars är de som får sin vilja fram.
   
– På Manhattan är de fulla trottoarerna ett stort problem. Folk kommer inte in i butiker. Det är jobbigt för människor med särskilda behov, som kollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla skulle vara perfekt, både ur trafik- och hälsosynpunkt, men är inte ens att tänka på med dagens trafiksituation.
   
Gehl architects har genom sina studier kommit fram till att 30 procent av New Yorks befolkning består av pensionärer och barn. Men på gatan utgör denna grupp bara 10 procent.
   
Helt plötsligt är bredare trottoarer en demokratifråga. Att 20 procent av befolkningen inte kan vistas i stadsmiljön kan övertyga borgmästaren att satsa på bredare trottoarer.
   
– Bilisterna, som är i minoritet, har två tredjedelar av rummets yta. På Times square är bara en tiondel av ytan till för människor. Borgmästaren vill inte förlora bilisternas röster – men genom våra undersökningar kan vi visa att bilisterna är färre än de gående.
   
Ett steg i Gehls arbete är att få igång så kallade pilotprojekt. Snabba och billiga tillfälliga insatser, som till exempel  att måla fram cykelbana  och gågata med färg, skapar direkt en mer mänsklig stad. Med sådana upplevelser kan en New York-bo bättre förstå meningen med att göra förändringar i staden.

6. Vilken är din favoritplats?

När man bygger nytt får man inte glömma dem som redan bor i området. Hur upplever de miljön och vilka platser tycker de mest om?
   
Arkitektkontoret Spacescape i Stockholm arbetar liksom Gehl architects med det offentliga rummet. Den till synes enkla undran "Vilken är din favoritplats?" är deras nyckelfråga.
   
– När vi ställer den får vi veta var det finns bra miljöer. Vi får veta vart de äldre går, till exempel, men också om det inte finns någon favoritplats i närheten av var folk bor. I miljonprogramsområden är det stor brist på attraktiva platser. Favoritplatserna ligger ofta utanför stadsdelen. När man gör en ny plan för området kan man ändra på det, säger Alexander Ståhle, landskapsarkitekt på Spacescape och doktor i stadsbyggnad.
   
Spacescape arbetar med fokusgrupper – där man gör både djupintervjuer och enklare enkäter. Man har gjort dessa så kallade sociotopundersökningar för Stockholm, Göteborg och Uppsala. Nu är det Lidköpings tur.
   
– Vi vill visa att det behövs särskild sociologisk och psykologisk kunskap när man anlägger till exempel en park, att parker inte bara är viktiga ur ekologisk synvinkel, utan att de även är värdefulla för människor.
   
Det diskuteras också om Stockholm ska växa på höjden. Som Norra stations-området?
   
– Fokus i medierna ligger på höga hus. Med det stora problemet vid Norra station är att det kommer att saknas en stor park. Vilket innebär fördubblat slitage och besöksantal i Vasaparken, som redan i dag är överfull.
   
Alexander Ståhle ser framför sig det scenario, som redan finns i både Stockholmsstadsdelarna Liljeholmen och Hammarby sjöstad.
   
– Det är extremt hårdexploaterade platser, där många barnfamiljer har flyttat in, vilket man inte trodde från början. Men det saknas bra parker. Det kommer att bli lika besvärligt att leva som barnfamilj i Norra station. Det bor lika många barn i Stockholms innerstad som det bor i hela Uppsala kommun. För att områden ska funka för barn krävs stora parker med bra lekplatser och framför allt hård reglering och nedprioritering av bilarna. Det är inte gatan som är problemet utan bilarna, det tror jag Gehl håller med om.


Checklista

Bilar.
Låt fotgängares behov går före biltrafiken. Tänk på att barn ska kunna röra sig utan en vuxen. Inbjud till att cykla istället för att köra bil.

Belysning.
Mörka gator känns otrygga. Men de får inte lysas upp med för mycket, vare sig för kallt eller för murrigt ljus.

Varierad estetik.
Människan tycker om variation. Var tjugonde meter bör fasaden byta uttryck. Golv och trottoar är viktigt. Vi tittar ner mycket och vi upplever saker upp till tre meter från marken. Det är där utsmyckningen ska vara.

Robust och flexibel.
Problemet med miljonprogrammets bebyggelse var att man såg det som färdigt, men städer är föränderliga. Däremot måste byggnaderna göras robusta och flexibla. I Bo 01 i Malmö, längs huvudstråken, är det till exempel högre tak i alla lägenheter på bottennivån, så att de ska kunna byta funktion om det behövs.

Planera mindre.
Människor tycker om att vara med och bestämma över sitt område. Fundera över vilka beslut som kan lämnas till de boende.

Bygg smått.
BO 01 i Malmö blev en framgång eftersom området är byggt hus för hus. Varje byggherre fick bara bygga ett hus. Storskaliga Örestad i Köpenhamn har inte varit så lyckat som förväntat. Höghusen och de långa raka gatorna skapar kyla och vindtunnlar.

Planera för parker.
Glöm inte stora parker och offentliga lekplatser. Planera för bilfria gator och trafikreglera med trängselskatter.


Gehls 8 bostadsbehov

1. Kontakt: Möjlighet att mötas på olika sätt.
2. Isolering: Behov att dra sig tillbaka.
3. Upplevelse: Omväxlande upplevelser nära bostaden.
4. Rörelse: Det ska finnas möjlighet att måla, göra trädgårdsarbete etcetera. Gärna med andra.
5. Lek: Det ska finnas plats för olika former av lek. Inte bara lekplatser. Barn leker gärna på andra ställen än lekplatser.
6. Strukturering: Det bör finnas detaljer på hus som skiljer dem åt, så att man lätt kan orientera sig.
7. Identifikation: Identifikation ger möjlighet att genom sin bostad uttrycka vem man är.
8. Estetik: Skönheten kan finnas i en vacker mur eller i en buske. Men det kan också handla om att bygga i bra kvalitet, så att det inte slits och blir fult.

Det är dags för YimbyGBG att säga sitt om Heden och Avenyn, med bakgrund av programförslaget som just nu ligger ute på samråd. Ska man bebygga hela Heden eller bara delvis, anlägga park och en insjö eller ska man låta den vara som den är. Göteborgarna har säkert många och olika åsikter om stans egna ground zero. Vi yimbyiter borde kunna komma fram till minst ett vettigt förslag till vad vi vill göra med Heden- och Avenyområdet.

För att komma igång med idéarbetet ordentligt inför ett kommande yttrande i frågan har vi planerat in en av våra klassiska stadsvandringar - jfr Yimbyträff I och Yimbyträff II

Väl mött!

Stadsvandring Heden/Avenyn
När: Söndag 25 januari kl 14.00
Var: Samling på Heden (korsningen Vasagatan/Södra Vägen)

YimbyGBG har skrivit om Heden/Avenyn tidigare:

Program för Heden/Avenyn

Krönika: Heden och tiden

Varumärket Avenyn

För er som är medlemmar i YimbyGBG finns en arbetsgrupp för Heden/Avenyn på forumet. Var med och ta fram förslag!