Utskrift från gbg.yimby.se
....

Expedition Stålhandskegatan

Rivningar, ombyggnader och nybyggen i de centrala delarna av Göteborg leder allt som oftast till en hel del uppmärksamhet och debatt. Centrum är något som de flesta av oss kan relatera till; som göteborgare (och besökare) har vi erfarenheter av och relationer till dessa platser. De flesta göteborgare bor dock inte på platser som någon utomstående egentligen har någon djupare relation till. Inom denna kategorin faller många av stadens förorter. Även om en del får sin beskärda del av uppmärksamhet i media är det sällan av det positiva slaget. Turligt nog (får man nog säga) finns det även flera förorter som nära nog aldrig uppmärksammas eller besöks av någon utomstående.


Kyrkbyn med två detaljplaner

Ett sådant område är Kyrkbyn i Lundby (Johannes Åsberg har ingen aning om vad det ligger). Det är en grannskapsenhet från 1950-talet med vinkelformade trevåningshus och punkthus i park. I den södra delen av detta område, i angränsning till början och slutet av Stålhandskegatan - en rak gata som går från Lundbytunnelns östra öppning rakt västerut i ungefär 700 meter innan den svänger av och byter namn till Östra Bräckegatan - finns det två planerade byggprojekt.


Det första av dessa är ett planerat område med fem hus i park på Trekantsgatan. Det andra projektet ligger 400 meter väster därom och består av två punkthus. Jag kommer nedan resonera kring de tankar och den motivation som nyttjas för dessa planer, i första hand i relation till den andra planen närmare Kyrkbytorget (det finns mer att säga än vad som får plats i detta inlägg - se planhandlingar för att få veta mer!). Jag har nämligen inte kunnat hitta några detaljplaner och samrådshandingar kring Trekantsgatan och min rädsla för minotaurer medför att jag inte vågar leta mig längre in på kommunens hemsida.


Här skall "staden" ligga!


Mitt emot kan vi skönja den inbjudande gångvägen till Erikbergs köpcentrum


Blandstad och stadskvarter på södra sidan om Stålhandskegatan


Notera den närmast sjukligt utstuderade separering av hus, gc-väg och bilväg vid en måttligt trafikerad gata


I mötet mellan Stålhandskegatan och Åbogårdsgatan som bilister (och cyklister som mig) tar för att komma runt grannskapsenheten Kyrkbyn i väst-östlig respektive nord-sydlig riktning borde kanske kunna vara en lämplig plats för någon form av blandat inslag med andra funktioner än bara bostäder. Det kommer mig osökt att tänka på tre punkthus en kilometer nordnordväst vid Örebrogatan, där jag hade snarlika invändningar. Och råkar det inte vara samma bolag, Botrygg, som är inblandad i även detta fall! Om det är något att gå på vet jag inte om jag är vidare optimistisk.


Botryggs idéskiss för område 1

(skall påpekas att jag för en tid sedan såg att projektet överklagats och ännu har inget hänt vid Trekantsgatan)


Vy över område 2

Det andra projektet med två punkthus i sju våningar är närmare Kyrkbytorget och grannskapsenhetens park. Här angränsar dessutom den planerade bebyggelsen till Östra Bräcks småhusområde på andra sidan vägen. Den planerade bebyggelsen skils visuellt från delar av Kyrkbyn av en höjd kallad Byabacken med lämningar av en bronsåldersgrav. Jag kunde med min otränade blick inte se något som liknande en gravplats men som tur är så avser i alla fall gestaltningen garantera att siktlinjen till andra fornlämningar i området som jag antagligen inte heller kan se är fri: "De arkeologiskt viktiga siktlinjerna mellan begravningsplatsen och andra strategiska höjder i omgivningen fungerar som fysiska begränsningar för de nya byggnaderna och dess arkitektur".


Gammal värmecentral

Bygget kommer att ske på bekostnad av en gammal värmecentral med tillhörande garage. Värmecentralen är i ett rätt slitet tillstånd och man kanske skulle förvänta sig att boende i område skulle bli glada över att bli av med den och få nya grannar... Men så verkar inte vara fallet. Givetvis oroar sig flera av de boende för att fler grannar (och endast 0,8 parkeringar per lägenhet) kan förstärka det "parkeringskaos" som påstås föreligga i den slumrande grannskapsenheten. Dessutom anses byggnaderna vara alltför höga (skulle vara nio våningar från början).


Blickfång från byabacken

Grannarna i småhus är oroliga över insyn och skuggor. SBK ser det som att de nya husen kan ge "ögon på gatan" och därmed öka tryggheten. De menar att två punkthus en bit upp på en grässlänt skall ge Stålhandskegatan mer prägel av stadsgata och agera som en grön port in i Kyrkbyn från söder. Egnahemsägarna verkar dock snarare vara av uppfattningen av att deras nya grannar i alla fall viss utsträckning kan komma att bestå av perversa individer som kommer att sitta och studera dem med hjälp av kikare från sitt punkthus. Vad som kanske är lite mer förvånande är oviljan från boende i Kyrkbyn. Punkthusen kommer att sticka upp lite över Byabacken och några anser tydligen att detta kan skugga parken och dessutom störa parkintrycket.



Med tanke på parkens storlek vet jag inte vilken byggnad som skulle krävas för att lägga den i skugga och är det inte redan något som sticker upp och stör parkintrycket? Låt oss zooma in med kameran lite...



... jo där är den! Masthuggskyrkan som förstört Göteborgares naturliga siktlinjer sedan 1914 (invigande biskop Edvard Rodhes väg ligger i Västra Bräcke)!


Infart i Kyrkbyn från söder

Kyrkbyn, vars plan signerades av Tage William-Olsson 1950, har i sitt upplägg många likheter med Norra Guldheden. Bebyggelsen består av en blandning av lamellhus och punkthus. Det anses vara vikigt att de nya husen relateras till detta. Men samtidigt har alltså även närområdet såväl småhusbebyggelse (om man köper resonemanget så ger detta faktiskt kritiska småhusägare rätt) och mer traditionella stadskvarter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de två planerade områdena i realiteten i mycket högre utsträckning geografiskt angränsar till dessa två typologier än nuvarande Kyrkbyn. Ändå är det alltså just typologin punkthus i park som får ses som modellen för båda dessa områden.


Punkthus i park

Det tycks vara är helt oproblematiskt för SBK att förslå dessa typologier. Det är nämligen bestämt och klarlagt i den officiella beskrivningen av Lundby att det redan är blandstad. Grönt ljus att fortsätta precis som vanligt med bostadsenklaver i halvcentrala lägen alltså, målet är ju redan uppnått!


Kyrkbytorget

Kyrbytorget är planerat så att de skall påminna om torget i en svensk småstad - samfällighetens mitt för en lämplig population av individer. Tyvärr har den också något av den svenska småstadens stagnation över sig. Även om just detta torg måhända inte är något skräckexempel så är det inte precis placerat så att det skall vara lätt att hitta; resenärer leds runt om på sidorna av grannskapsenhetens mitt. Kanske kan fler invånare en bit bort bidra till stävja stagnationen - längre än så verkar inte SBK:s ambitioner sträcka sig. I grannskapsenheten andra funktioner än bostäder endast till för att tillgodose lokala behov. Att i området inkorporera och tillåta verksamheter med ett annat syfte finns inte på kartan.


Befintligt nybygge nära område 2 - blandstad?

Lundby är att betrakta som mellanstaden i Göteborgs nya översiktsplan. I den kan vi läsa att dessa områden skall kompletteras med bostäder, arbetsplatser, service, rekreation och kultur. Dessa funktioner skall i möjligaste mån blandas. Blandningen här är givetvis lika med noll. Måhända kan man förklara detta med att planerna påbörjades innan den nya översiktsplanen antogs, men nog är det inte så enkelt.
 


Frågan som skulle behöva ställas är varför en sådan funktionsblandning inte övervägs? På vilka grunder är det i dessa lägen omöjligt att öppna för möjligheten att blanda funktioner och skapa förutsättningar för detta?


Skiss över område 2 från molnen

Det är svårt att sia om vilken faktor som är den mest avgörande för att planeringen till synes oundvikligen hamnar i fritt placerade bostadshus om och om igen. Detaljplanehandlingar  är oftast redigerade på ett sådant sätt att andra lösningar inte ges någon närmare genomgång och många beslut i planprocessen blir osynliga för den utomstående.


Dokument som ligger till underlag för beslut innehåller sällan eller aldrig några konkreta alternativa lösningar och därtill hörande analys. Även följder av nollalternativet (blankt nej) saknas i allmänhet. Dessutom saknas det alltid den fjärde dimensionen i detaljplaner - tiden. Hur ändrade behov och förhållanden skall kunna tillgodogöras problematiseras inte. Planer är så kompletta och allomfattande att de implicit antas presentera lösningar som kommer att stå sig i alla tider.


Måhända är det byggherrarnas krav, punkthus verkar vara en standardlösning numera, ger mycket solljus och är tydligen relativt billiga att bygga - dessutom säljs/hyrs alla lägenheter i ett så här centralt läge ändå ut. Kanske är det PBL och andra normer och lagar om solvinklar och bullerstörning som varit ledande. Kanske trafiklösningen har haft ett stort inflytande.


Måhända är det en blandning av alltihop; resultatet av oreflekterade icke-beslut präglade av en blandning av formella och informella institutioner  och traditioner kopplade till ett funktionalistiskt paradigm inom stadsplanering som i realiteten gör det omöjligt att ute på Hisingen bygga något annat, trots att det kritiske observatören tycker att det skär sig med de ord och visioner som framhävs i den rådande Översiktsplanen.


Vi skall alla denna vägen vandra - (d?)Ödmansgatan mot Lundby Nya Kyrka. Endast förhållanden i detaljplaner råder för evigt.

I en sådan situation är orwellskt nyspråk den enklaste - kanske den enda - lösningen för SBK.

Krönika: Stadsplanering för framtiden

Jan Jörnmarks inlägg i debatten om PBL, här på YimbyGBG och på andra ställen (t.ex. här, här, här, här, här och här), har rört upp starka känslor. Varför är då detta ämne så laddat? I grund och botten beror det väl på att stadsbyggande är ett oerhört viktigt och angeläget område för människor, det sätter ju de fysiska ramarna för våra liv. Enorma kulturella, sociala, ekonomiska och ekologiska värden står på spel.

De flesta verkar ändå dela Jan Jörnmarks slutsats att PBL är i behov av en kraftig revision. Som Anders Hagson uttryckt det: "Om man vill bygga en annan stad än det funktionsuppdelade stadslandskapet sammanbundet med storskaligt biltrafiksystem, som många tycks vilja, tror jag att det är svårt med PBL. Den är en exakt likadan lagstiftning som den som kom 1947 - med den stora skillnaden att vi förstärkte det kommunala planmonopolet och införde lokalt medinflytande."

Vi i Yimby arbetar för en stadsplanering som befrämjar den täta, levande blandstaden, där människor kan gå och cykla eller åka kollektivt, där äldre bebyggelse förenas med nyskapande och urban arkitektur, där bostadsbrist och segregering motverkas.

Vi behöver en lagstiftning som understödjer en sådan utveckling av våra städer, istället för att motarbeta den. Blir det  tillräckligt komplicerat, långdraget och dyrt att förtäta i befintlig bebyggelse blir konsekvensen oundvikligen mer utspridda och segregerade städer och en ökad exploatering av natur- och jordbruksmark utanför städerna. Fler isolerade och bilberoende bostadsenklaver och fler köplador längs motorvägar.

Samtidigt vill vi inte ha en okänslig och antiurban skövling av de levande och blandade stadsmiljöer som vi har kvar. De funktionalistiska härjningarna under 1900-talet har lämnat djupa sår i våra städer. Sår som det nu är dags att läka och bygga samman. En god utgångspunkt kan kanske i all enkelhet vara att så långt som möjligt undvika att riva äldre bebyggelse, men samtidigt ge fastighetsägare stora möjligheter att bygga till och utveckla sina fastigheter.

En stad är inget ett museum. Det finns inget "autentiskt" tillstånd som kan bevaras, lika lite som det går att frysa tiden. Viljan att hålla fast ett förflutet ögonblick kan aldrig bli mer än en fåfäng dröm. Det som finns är en ständigt växande historia, som blir till, lever och förändras i nuet. Att ta tillvara en byggnads kulturhistoriska kvaliteter kan alltså inte handla om att försöka konservera den i formalin. Vi måste acceptera att livet går vidare, att världen förändras.

Men en stad är inte heller en maskin, det är ingen apparat där de enskilda delarna är utbytbara och anonyma. Det var just det felslutet som var den funktionalistiska stadsplaneringens ödesdigra misstag. Hus är inte bostadsmaskiner, de är organismer som vi bor, arbetar, handlar, roar oss, föds, lever, älskar och dör i. Byggnader är kort sagt levande delar av det ekosystem som en stad är. Totalsaneringens tabula rasa och medvetna utplånande av historien är ur det perspektivet sällan en klok strategi för stadsutveckling. En progressiv nyurbanistisk stadsplanering måste tänka annorlunda. Jag tror att vi behöver förstå staden som Jane Jacobs gjorde, som en urban ekologi.

Vad innebär då en "urbanekologisk"  syn på staden i praktisk stadsplanering? Ja, i fallet med t.ex. Posthushotellet så var vi i Yimby (till skillnad från vissa andra) positiva till en tillbyggnad, men vi ville se en högre och mer spännande arkitektonisk lösning. Det hade kunnat vara något nytt och nyskapande men lika gärna något i en historisk stil. När vi nu inte längre bekänner oss till modernismens estetiska dogmer borde det inte finnas något  som hindrar oss från att använda alla färger på paletten och alla stilar ur historien.

Samtidigt invände vi kraftigt mot Trafikkontorets förslag att riva Löparhuset (Stampen 2:1) på baksidan av Posthuset för att bygga parkeringsplatser. Löparhuset  är en viktig pusselbit vid en fortsatt utbyggnad av området för att komplettera den nya, blandade kvartersbebyggelsen.

Heden, liksom i Hammarkullen, har vi föreslagit att man förtätar successivt med riktiga stadskvarter, gärna med hög exploatering. Där vi förtätar ska vi göra det ordentligt, med intressant och varierad arkitektur och levande gatuplan. Att projekt som ger bostäder, arbetsplatser och stadsliv stoppas med apokryfiska hänvisningar till att "stadsbilden" kan komma att påverkas är ohållbart. Naturligtvis påverkas stadsbilden, det är det stadsbilder gör. De utvecklas och förändras ständigt. Det viktiga är att förändringen är till det bättre.

Ett annat exempel är Södra Gårda och förslaget att ersätta landshövdingehusen, Gårdaskolan och ytterligare några äldre byggnader längs Fabriksgatan med parkeringsgarage och bussuppställning. Vi avvisade helt det förslaget och tog istället fram ett alternativt förslag som både tillskapade de efterfrågade parkeringsplatserna och ändå tog tillvara den befintliga bebyggelsen med sikte på att i framtiden utveckla området till en ännu mer spännande och attraktiv stadsmiljö. Ny och dyr bebyggelse må vara ett resultat av ekonomisk dynamik men som Jane Jacobs påpekat är äldre och billigare bebyggelse samtidigt en förutsättning för ekonomisk dynamik och kreativ utveckling i en stad. För att använda hennes egna ord: "Nya idéer behöver gamla hus".

Ska vi ha en chans att få ordning på samhällsproblem som bostadsbrist, segregation och miljöförstöring så måste vi ändra vår syn på staden och stadsbyggandet. Dagens situation, där det byggs för lite, för dåligt och för dyrt, är ohållbar. Trista och oinspirerade byggplaner överklagas och valsar runt bland förvaltningarna varv efter varv tills de blivit ännu tristare och ännu mer oinspirerade och eventuellt genomförs efter något decennium. Det sker samtidigt som den perifera sprawl-exploateringen obekymrat rullar vidare.

Stadsbyggnadsdebatten har länge, alltför länge, handlat om ofokuserat gnäll, löst tyckande och teoretiskt positionerande. Det är meningslöst att låtsas som motsättningar inte finns, för det gör de, men det behövs en sansad, rationell, respektfull och konkretiserad diskussion kring vad som behöver göras.

För en sak är vi nog alla överens om: Det viktigaste kan inte vara att bevara historien eller att vinstmaximera i nuet. Det viktigaste måste vara att att skapa en bättre framtid. Men då behöver vi mer än en planering för historien eller nuet. Vi behöver en stadsplanering för framtiden.

Krönika: Konfliktfylld stadsutveckling - exemplet Karlstad

förekommen anledning publicerar YimbyGBG den krönika som Jan Jörnmark skrev för Tidskriften Byggnadskultur men som sedan refuserades av densamma, något som tagits upp i den livliga diskussionen kring Jan Jörnmarks förra inlägg. Texten handlar om Karlstad men med andra namn hade den med lätthet kunnat appliceras på de flesta större svenska städer.

Under de sista månaderna har jag skrivit en bok om Karlstad. Det är ett arbete som handlat om en tillväxt, så Brundtlandtkommissionens definition av ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” har varit en ständig utmaning för den växande staden. 

 

Kvarnberget, där JJ växte upp

Grundproblemet är enkelt, för sedan 1950 har Karlstads ekonomi mer än femdubblats. Tillväxten gör stadsbyggandet till en jätteutmaning – hur bygger man flera nya stadslandskap inom loppet av 58 år, och hur gör man det på ett sådant sätt att de nya utvecklingsringarna blir både attraktiva och utvecklingsbara.

 

Stockfallet, rikskänt grönt radhus (kap 1 övergivna planer)

Under 50- och 60-talen kom de bostadspolitiska ringarna. Karlstads bidrag till de svenska flerfamiljshusområdena heter Kvarnberget, Våxnäs, Gruvlyckan, Orrholmen, Rud och Kronoparken. Vi kan idag konstatera att de är en tidstypisk variant av den tidens byggande, och att alltihopa avslutades med ett storskaligt och industrialiserat byggande sju kilometer utanför den gamla stadskärnan. Utvecklingen var uppenbart inte hållbar enligt kommissionens definition, för när man hade nådde Kronoparken tillfredställde man definitivt inte sin tids behov, och man hade dessutom bundit fast sig i bostäder som skulle behöva tillföras resurser via ombyggnadsprogram inom bara något enstaka årtionde. Tittar vi på dagens sociala indikatorer visar det sig att de här områdena fortfarande är socialt underpriviligerade.

 

Externcentret Bergvik

Karlstads nästa ring kom i stora villaförorter. Nu fanns bidragen i Hultsberg, Hensta, Skåre, Forshaga, Kil och Lövnäs, och den här gången spreds staden ut på ett ännu värre sätt. Storkarlstad tar upp ett många kvadratmil stort område i som numera genomkorsas av ett nät av motorleder. I centrum för lederna ligger dessutom en jättelik stormarknad, som på sin hemsida berättar att den attraherar fler besökare än Eiffeltornet. Problemet med den här utvecklingen är att få har ett behov av att sitta i bil flera timmar varje dag, och att den enorma konsumtionsökningen också lett till ett förändringstempo och konkurrens som gjort mängder av människor rotlösa.

 

Miljonprogrammet kulminerar: Kronoparken

Utvecklingens tredje fas skulle kunna vara mer uppmuntrande. Sedan två decennier växer de inre stadsdelarna i staden och en ganska snabb förtätning pågår. I nybyggda ”gräddhyllor” kan man både bo klimatsmart och klara sig utan bil. Problemet är bara att den här utvecklingen verkar ge upphov till en nästan oändlig mängd bekymmer, för staden har aldrig sett så mycket protester och överklaganden som nu. Våra omedelbara behov verkar helt enkelt bestå av att ha vår utsikt och nattsömn i fred, och dessutom kommer naturligtvis den nya bebyggelsen ofta i konflikt med äldre kulturvärden.

 

 

Nya projekt i centrum som byggts efter 1990. Roger Moore, gift med en kvinna från Karlstad, sägs ha lägenhet i det senare

Och vad lär vi av detta? Först som sist att det är lika bra att erkänna att stadsutveckling alltid innehåller konflikter och till råga på allt är det omöjligt att förutse hur framtidens eller grannens värderingar kommer att se ut. Därför är det bästa stadsbyggandet sannolikt det som försöker tillföra staden nya värden, som i bästa fall kan uppskattas även flera decennier framöver – men egentligen kan vi bara hoppas…

Förhandlingsplanering i Sannegården

För en tid sedan reflekterade jag en del över den planerade centrumbildningen som planeras i Sannegårdshamnens inre del. Dessa tankar ledde snart fram till ett yttrande från YimbyGBG. Då jag bodde närmast av författarna till detta yttrande var det också naturligt att jag stod som kontaktperson. Som en följd av detta damp de så ner ett tungt grått kuvert på min hallmatta denna fredag. Innehållet bestod av antagandehandlingarna till detaljplanen för Sannegården Centrum.


En framtida spökstad eller kanske bara slätstruket?

Nu fick jag tid att i lungt och ro läsa igenom alla de yttranden som kommit in under samrådet. Egentligen hade den ansvarige Anders Svensson redan kommenterat vår uppfattning sedan tidigare, så kommentarerna på just vårt yttrande var inte direkt någon nyhet. I detta sammanhang tog även Johannes sig tid att bemöta responsen och fortfarande har ingen lyckats förklara för någon av oss varför säkerhetsavståndet på 80 meter från hamnbanan på något magiskt sätt är längre här än på andra platser.

I många och mycket står vår kritik fast och jag skall därför inte uppehålla mig vid alla detaljer. Den del jag fortsätter att fokusera på är frågan om dagligvaruhandeln som skall inrymmas i planen. Jag var i ett tidigt skede kritisk mot att handeln placerades bakom det förmenta centrumet med sin kollektivtrafiksplats och istället planeras att bli en låda med stora parkeringsytor placerade ut mot Lundbyleden. Anledningen till detta låg inte bara i att jag inte är så vidare förtjust i bilburna köplador utan i att det redan finns ett extern köpcentrum för bilister en allsvensk snedspark från detaljplaneområdet. Vid Eriksbergs köpcentrum ligger nämligen ett Coop Extra.

I de första handlingarna kan man läsa att
"[k]öpkraften i området [inte bedöms] tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra." och även att "största möjliga rumsliga integration mellan handel och bostäder är [...] eftersträvansvärt."


Detaljhandel tydligt separerat i planens norra del

Så utifrån denna bedömning och denna ambition kanske inte ännu ett köpcentrum riktat ut mot Lundbyleden är vad närområdet behöver - om nu inte SBK själva skall välja de framtida innehavarna av dessa lokaler för att garantera att de verkligen kombinerar varandra och profilerar respektive "torg" (med tanke på hur detaljerade detaljplaner är är detta absurt nog nästan rimligt! Det är ofta så större fastighetsägare agerar när de vill skapa en bra mix av affärer i sina köpcentrum). Misstolka mig inte nu, jag har för egen del ingen ambition att förhindra konkurrensen mellan näringsutövare bara för att marknaden bedöms vara för liten för två aktörer att överleva, men då SBK tydligen tar sådant i beaktande så är det inte mer än rimligt att ta med detta i min bedömning av deras handlingar. Några butiker skall integreras ut mot hållplatsen men det är alltså allt, en liten del i jämförelse med storleken på köpladan.

I det yttrande som jag var med och författade påtalade vi detta och menade att det vore mycket bättre att rikta dagligvaruhandeln ut mot parken/torget och hamnbassängen. I deras kommentarer till vårt yttrande säger de nämligen att
"Stadsbyggnadskontoret har bedömt att den bästa placeringen av en sådan butik är utmed leden men samtidigt med nära gångavstånd till kollektivtrafiken".

Jones Lang Lasalle har vissa synpunkter i samrådet då de menar att det vore bättre att utveckla Eriksbergs köpcentrum till ett stadsdelstorg och istället bara ha en mindre, bostadsnära livsmedelsbutik i Sannegården. Nu skall det verkligen poängteras att JLL inte är någon boende, även om namnet låter som det tillhör någon hitflyttat New Orleans-bo, utan ett stort internationellt företag som håller på med fastigheter och är involverade i - just precis - Eriksbergs köpcentrum. JLL talar alltså i egen sak och vill förstås inte få en likvärdig konkurrent till sina kunder på andra sidan Eriksbergsmotet. Vad som istället är lite mer intressant är SBK:s svar:

"[T]vå likvärdiga livsmedelsbutiker är det bästa alternativet då dessa kan understödja varandra[...]. Många lokala torg lider idag av att befintliga livsmedelsbutiker har för liten yta och därigenom för en tynande tillvaro i bilsamhället."
Låt oss för idag strunta i logiken som ligger bakom uppfattningen om att två likvärdiga livsmedelsbutiker understödjer varandra och hur spontant olämpligt Eriksbergs köpcentrum känns som stadsdelstorg för boende söder om Hamnbanan. Låt oss istället fokusera på det där sista ordet som SBK kände var viktigt att poängtera. Vi lever alltså i ett bilsamhälle. På Älvstranden Utvecklings hemsida står det att "Vi utvecklar det nya Göteborg". Trots en massa surr från kommunens håll om att fler skall åka kollektivt, gå eller cykla och att på Norra Älvstranden så planeras för den Goda staden (jag vill dock se de som säger sig planera den Onda staden) med levande och mänskliga miljöer. Ja, inget är tydligen mer mänskligt och levande än Eriksbergsmotet!


Eriksbergsmotet - mänsklig, levande miljö

Det hela skär sig en smula med med kommentarerna till Svensk Handel, som, tycker att handeln i Sannegården skall vara unikt och pratar om en attraktiv miljö som är lockande och spännande dygnet runt (det är ju det parkeringsytor framför köplada formligen skriker - eller hur?), där det påekas att...

"Sannegårdens inre del utgör ett område med handel och bostäder som knyter samman östra och västra Sannegården och skapar en helhet. Handeln i området ligger mycket bra till ur kollektivtrafiksynpunkt och för närhandel för de boende i området. Livsmedelshandeln samt annan handel inom området kan därmed förväntas få en annan funktion än Eriksbergs handelsområde, där huvuddelen av besökarna kommer med bil."

Men vänta lite nu, om det nu är detta som är det kompletterande med Sannegårdens livsmedelsaffär, varför ligger den då ut mot leden medan två futtiga butiksytor planeras ut mot det för i området boende mer naturliga och för syftet planerade mötesplatsen och torget/parken som skall ligga precis vid hamnbassängens kant och vid busshållplatsen?

ICA ex machina! Plötsligt så dyker de upp som gubben i lådan. Detta företag förekommer inte någonstans i de handlingar med detaljplanen som jag och Yimby tog ställning till men nu är de här med sina åsikter om olika detaljer för den framtida livsmedelsaffären och passar även på att berätta för oss om den kommande frälsningen:

"ICA vill informera om att ICA Sverige bedriver ett rikstäckande energioptimeringsprojekt där projekt ICA Kvantum Sannegården är valt som ICA's pilotprojekt!" SBK svarar:
"[SBK] har reviderat plankartan utifrån ICA's önskemål. Planbeskrivningen har kompletterats med en beskrivning av ICA's intentioner om energioptimering."

Så bra att ICA tänker på att energioptimera sin butik i bilsamhället, jag var lite orolig där ett tag. Det är alltså helt klart att ICA skall ha en affär i den nya Sannegårdens centrum. Man undrar ju lite i vilket skede det blev klart och vilket inflytande de kan ha haft på planeringsprocessen trots att de aldrig omnämnts tidigare i offentliga handlingar för denna detaljplan.

"I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet."
Plan- och bygglagen (1987:10) § 26

En noggrannare läsning av handlingarna visar således på det som vi misstänkt länge - detaljplanen är en produkt av förhandlingsplanering. Med förhandlingsplanering avses att ett fåtal politiker eller tjänstemän med oklara mandat kommer överens med privata intressen utan att detta klargörs tydligt och formellt. Sedan klubbas förslaget igenom enligt PBL som förment objektiva bedömningar utan att det allmänna och andra enskilda intressen har någon riktig möjlighet att påverka eller vinna inflytande över resultatet. Frågan vi ställer oss är givetvis när ICA involverades i detta? Har andra möjliga intressenter - som måhända accepterat andra lösningar - tillfrågats? Dessa frågor är förstås svåra att få svar på - det har ju inte direkt skett öppet.

Från en viss synvinkel är ICA:s önskemål om att ha affären ut mot leden förståerliga. Många större köplador anser att det är viktigt att synas från vägen. Det handlar om att synas tydligt så att bilisten inte missar ett köp. I princip är det inte heller någon skillnad för andra affärer och verksamheter oavsett om kunderna går, åker kollektivt eller cyklar - det är bra att synas. Det är inte direkt ovanligt att stadsdelstorg är direkt olämpligt placerade ur en handelssynpunkt där planeringen haft en dålig förståelse för hur människor rör sig i praktiken eller helt enkelt velat att torget skall vara en samlingsplats för grannskapesenhetens invånare och inga andra. Att ICA förstås både vill ha kakan och äta upp den är i sig inte konstigt - alltså få Sannegårdens boende som kunder och konkurrera med Coop Extra om deras bilåkande kunder. De boende kommer i vilket fall att veta var affären ligger, även om den skulle vara olämpligt placerad.

Det är dock tveksamt om ICA:s önkemål skall vara övervägande när kommunen gör upp planer för kommunal mark. De idioter och stackare i Sannegården som nu måste gå två kvarter längre (ett kvarter upp, ett kvarter ner) för att nå sin lokala mataffär skulle måhända kunna tänkas ha en åsikt. Någon kanske skall informera de människor som väljer att gå eller åka kollektivt - vilket kommunen säger att det är bra att vi gör - att vi faktiskt bor i ett bilsamhälle och det är inget man kan göra något åt ens med ett totalt kommunalt planmonopol. Att garantera ICA en gigantisk reklamskylt vid vägen och en väl synlig infart och parkering skulle till exempel inte kunna vara en acceptabel kompromiss?

Under tiden ägnar sig andra saksägare, de boende alltså, att sida upp och debattera färgsättningen på fasader och balkonger (det står att de skall vara färgglada - hemska tanke!) de nya husen, oroa sig för solvinklar och för sina parkeringsplatser (vi lever ju i ett bilsamhälle!). Ja, färgsättning på fasader tas upp i detaljplanerna redan på ett relativt tidigt skede. Det anses la vara viktigt för att samrådet skall vara demokratiskt och för att alla skall kunna säga var de tycker - demokrati är viktigt!

Är det bara jag eller är det någon som står nere på kajkanten, silar mygg och sväljer kameler?

Friggagatan nimbyiserad - igen



Samme ensamme bostadsrättsinnehavare som tidigare överklagat bygget av 500 lägenheter vid Friggagatan har nu överklagat igen, denna gång till regeringen.

Ur GP:

– Tidigare avgöranden i lika stora ärenden har tagit mellan sju månader och ett år, säger Karin Wall, jurist på länsstyrelsen. Fastighetsnämndens ordförande Owe Nilsson (s) beklagar att hundratals göteborgare måste vänta längre på lägenhet. I förrgår mötte han ett nybildat ungdomsnätverk som försöker öka takten på bostadsbyggandet i stan.

– Just nu ligger 1 300 lägenheter överklagade och detta sätter ytterligare ljus på frågan. Vårt förslag är att alla ska ha rätt att överklaga till länsstyrelsen, men fortsatt överklagande borde ske i en civilrättslig process som i Norge, säger Owe Nilsson. En civilrättslig process innebär att de som överklagar själva måste betala. Detta skulle kräva en lagändring.

Oavsett vad man tycker om rivningen av funkishusen på Friggagatan och utformningen på de nya husen är det uppenbart att lagstiftningen måste ses över. Naturligtvis hade det varit bäst om man kunnat hitta en lösning där den existerande bebyggelsen togs tillvara och man samtidigt fick 500 nya bostäder. Men även i det fallet hade någon enskild person kunnat sabotera byggandet genom okynnesöverklaganden. Något måste alltså göras åt lagstiftningen. 100 st ungdomslägenheter hade varit fyllda med glada ungdomar vid det här laget. Varje timme ett bygge försenas kostar pengar och de pengarna kommer att tas ut någonstans...
»
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6712 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter