Diskussion utan deltagare

Anna-Johanna Klasander och Johan Lundin från White arkitekter skriver idag om den nödvändiga upprustningen av miljonprogrammet.  Enligt dem är det en möjlighet, inte ett problem. Och White borde ju veta, det var de som ritade det mesta. Klasander och Lundin vill öppna debatten och släppa fram idéer. Några egna idéer har de däremot inte. Det är mycket märkligt. Klasander, som tidigare arbetade på Stadsbyggnadskontoret, är en av de främsta experterna på förortens strukturella uppbyggnad. Hennes avhandling analyserar på ett utmärkt sätt de stadsbyggnadsmässiga tillkortakommandena i miljonprogramsområdena (Suburban Navigation: Structural Coherence and Visual Appearance in Urban Design CTH 2003). Om inte hon har något konkret förslag att komma med, vem ska då ha det?

Det är för mig fullständigt obegripligt hur man kan skriva en hel debattartikel utan att uttrycka en enda egen ståndpunkt. Om arkitekter och planerare ska få mer inflytande, som Mark Isitt vill, måste de ju argumentera för något mer än bara att "det är nödvändigt med en öppen diskussion". Isitt har själv föregått med gott exempel och vågat ge egna förslag.

Mark Isitts senaste brandfackla har för övrigt väckt reaktioner. Tyvärr inte från Anneli Hulthén, som konsekvent väljer att lämna walk over i stadsbyggnadsdebatten. Nej, istället är det mannen bakom skriften Politics of Magma som reagerat på att Isitt kallade texterna "obegripliga". Och visst hade Isitt fel, texterna är inte obegripliga. Förutsatt att man har en magisterexamen i poststrukturalistisk lingvistik.

Problemet är detsamma som för Klasander och Lundin. Vill man ha en öppen, offentlig diskussion där alla kan delta, vill man påverka och omskapa verkligheten, då måste man våga släppa den akademiska sargen. Man måste våga använda sina teoretiska kunskaper i praktiken, man måste våga vara konkret och konstruktiv.

Säger man att man vill ha en "öppen diskussion" - då ska man själv delta i den.