I helgens nummer av GP:s livstilsmagasin för de tre M:en (Mullig, Medelålders, Medelklass) får läsaren träffa två småbarnfamiljer som har gjort det förbjudna: de har valt att bo mitt i staden.
från båda familjernas håll talas om den oreflekterade normen att flytta ut i småhus i och med att de fick barn, båda familjerna har också varit ute en sväng och nu kommit tillbaka till staden. Bullerbyidealet beskrivs som en stark norm som förstärks av att den förälder som väljer att stanna kvar i staden ses som egoistisk och oansvarig som väljer kaffe latte och sushi framför sina barns bästa.
Denna norm fick alltså ut de båda familjerna till villa och radhus men väl där upptäckte de också idyllens baksidor. Evigt pendlande och
bilberoende, social isolering, dålig tillgång på service, det Sisyfosprojekt som arbetet med huset är samtidigt som stereotypa könsroller liksom bara smög sig på mellan lämnandet på dagis och storhandlande i köplada. Istället valde alltså familjerna att flytta tillbaka till staden med sin närhet och service och med sina lummiga
innergårdar där barnen kan leka med grannungarna och det är nära till dagis och skola (noterar även att en familj pekar på en tryggare väg till skolan som en fördel i staden). Framförallt känner föräldrarna att de får mer tid över till barnen.
Några barn (och en kvinna) poserar för kameran i Landala år 1930
Att hitta två familjer som gjort något ovanligt är inte så svårt (GP:s upptagningsområde är nog stort nog för att hitta två småbarnsfamiljer som dyrkar Satan också) men det finns också andra belägg för att denna så kallade "Gråa våg" har en hel del belägg i statistiken.
Statistik betyder data för staten och i det avseendet har stadsboende oroat staten. innerstadens högre priser och relativa trångboddhet anses kunna minska nativiteten. Att tidigare bostadspolitik då i hög utsträckning handlat om att ge familjerna möjlighet att köpa småhus utanför staden i en
evigt expanderande förtunning medan en stagnerad innerstad lämnas till barnlösa och äldre torde därför inte förvåna. Norra Älvstrandens bostäder har i många fall just marknadsförts som boende för par i övre medelåldern som vill sälja villa eller radhus efter att barnen blivit vuxna och (förhoppningsvis) flyttat. Nu tycks alltså detta tillstånd till att förändras när boendeyta prioriteras ner för andra värden.
Att normer kring barn i staden håller på att ändras till en mer nyanserad bild är givetvis positivt i många hänseenden. Inte minst för barnfamiljerna som förhoppningsvis får lättare att göre ett beslut kring sitt boende utifrån vad de vill, inte utifrån samhällsnormer (inte så att det alltid är något fel på normer men att ett socialt tryck tvingar ut män med tummen mitt i handen till eget hus gör näppeligen någon lycklig, utom möjligen hantverkaren).
Vallgraven har har frusit igen till några lekande barns glädje
Det innebär dock ännu en utmaning för Göteborgs stadsplanering. Att fler småbarnsfamiljer så att säga väljer bort Sydväst - inte utifrån ett ekonomiskt val utan som ett livsstilsval - innebär rimligen inte att de väljer att flytta till förstäderna i Nordost, där det förvisso även det
grönt men föga bättre än Sydväst när det kommer till service och
andra aspekter i det så kallade livspusslet.
Nej, alternativet till småhuset är lägenhet mitt i staden. Om småbarnfamiljer med de ekonomiska resurserna att köpa småhus nu väljer att även de konkurrera om lägenheterna i stadens attraktiva delar kommer detta ytterligare spä på en stor efterfrågan samtidigt som utbudet näppeligen kommer att öka. Resultatet blir än högre bostadspriser centralt och allt färre, med eller utan barn, kommer att ha råd att bo i staden. Så bygg blandstad - för barnens skull!
