Under helgen eldhärjades Torslandaskolan.
Orsaken har ännu inte kunnat klarläggas men det finns tecken som tyder på att branden var anlagd. Det är i så fall bara en i raden av större och mindre anlagda skolbränder. Det sker ungefär en anlagd skolbrand per dag i Sverige. Bränder och annan skadegörelse på skolfastigheter kostar samhället enorma summor. Bara skolbränderna kostar minst 500 miljoner varje år. Det har därför blivit allt vanligare med kameraövervakning och andra typer av vaktsystem i skolmiljön.
Något som dessvärre inte diskuteras lika mycket är hur man kan arbeta med stadsplanering för att komma tillrätta med problemet. Den grundläggande orsaken till att skolfastigheter är så utsatta beror ju på att de vanligtvis ligger isolerade från övrig bebyggelse, på stora markslösande tomter som står öde nattetid. Skolor planeras nämligen fortfarande som fängelser och andra anstalter, enligt strikt funktionalistiskt separeringstänkande.
Ett alternativ till att slänga ut envåningslängor, isolerat från resten av staden, är att integrera skolfastigheterna i den urbana väven. Detta har blivit allt vanligare för förskolor, men det finns både gamla och nya exempel på urbant integrerade skolor för alla åldersgrupper.
Sigrid Rudebecks Gymnasium med 400 elever i Vasastan
Skolan Vittra Kronhusparken, som ligger vid Östra Hamngatan, har dessutom skatebutiken Concrete inrymd i gatuplanet. En mycket harmonisk funktionsblandning.
Förstadligade skolor är en win-win-lösning. Skolorna slipper bygga dyra övervakningssystem eller anlita privata vaktbolag och kommer förmodligen att spara stora summor på minskad skadegörelse. Staden berikas med fler verksamheter och stadsliv under en större del av dygnet. Göteborgs Universitets beslut att sprida sina verksamheter i staden, istället för att bygga ett campus som Chalmers, är ett exempel på hur utbildningsväsendet kan skapa dynamiska spinoff-effekter genom urban integrering.
De enorma skoltomterna kan omvandlas till nya stadskvarter och generösa, grönskande stadsparker där eleverna kan springa av sig på raster och gymnastiktimmar. Och arkitekterna kan förhoppningsvis fokusera mer på en fantasifull och inspirerande gestaltning än på ytskiktens tålighet för klottersanering.
Och kanske viktigast av allt - eleverna får känna att de faktiskt är en del av staden, av vårt gemensamma samhälle, och inte intagna på en anstalt hermetiskt avskuren från omvärlden.
