(OBS! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi)
Senaste numret av vänstertidskriften Arena lockar med ett
"stadsmanifest för en rödgrön stadspolitik" signerat forskaren Karin Bradley (som doktorerat på miljörättvisa) och arkitekten Ola Broms Wessel. Bradley & Wessel (som båda arbetar för arkitektkontoret Spridd) har gjort sig ett namn på att
kritisera förtätningstrenden inom stadsplaneringen.
Viljan att bygga täta, funktionsblandade kvarter med mycket stadsliv är enligt dem bara ett uttryck för en kapitalistisk och konsumistisk medelklassnorm. Istället efterfrågar B&W sk.
"alternativa lösningar". Det låter förstås intressant och
många är nyfikna på hur alternativen till den täta blandstaden ser ut. Hittills har dock B&W inte lyckats presentera några alternativa lösningar, vilket gör det lite svårt att ha en meningsfull diskussion.
Uppenbarligen känner B&W att det börjar bli lite pinsamt och tradigt att bara fortsätta negga på tät blandstad utan att kunna erbjuda några alternativ, så nu har man samlat sig till ett grandiost stadsmanifest. Ordet manifest kommer av latinets
manifestus, som betyder "tydlig, uppenbar". Det är alltså meningen att ett manifest ska innehålla ett väldigt konkret budskap om vad man vill göra. Det gör inte det här manifestet.
Halva texten är den gamla vanliga kritiken mot förtätning som ond medelklassnorm. Därefter kommer själva manifestet, som är en lista på saker som de rödgröna borde satsa på enligt B&W. Syftet är att få "...en mer långtgående politik för en miljörättvis stadsutveckling som matchar visionerna om en på djupet hållbar ekonomi, nya former för arbete och fritid, livskvalitet, förhållande till det gröna och maktrelationer - lokalt såväl som globalt."
Detta storslagna syfte ska uppnås genom
1. Flerkärniga städer
2. Långsiktiga visioner om "nollutsläppsstäder"
3. Upprustning av modernismens förorter
4. Starkare regional planering
5. Ett nationellt organ för hållbart stadsbyggande.
Ja, det var det. Föga kontroversiella ståndpunkter alltså. Tvärtom låter det som ett ganska ordinärt inlägg på en ganska ordinär workshop om stadsplanering. Men då har man inte läst det finstilta. Av någon anledning får nämligen de flerkärniga städerna inte byggas med "innerstaden som norm" och betongförorterna får absolut inte byggas om till "kvartersstadsliknande strukturer".
Varför? Ja, vem vet? Ingenstans förklarar B&W varför man inte får göra det. Det bara är så. Tät, funktionsblandad kvartersstad är helt enkelt ond och måste förbjudas. Måhända ligger ett
typologiskt trauma bakom denna kvartersfobi?
Ska man tro B&W går det inte att bygga "miljörättvisa" städer om man bygger tät, funktionsblandad kvartersstad. Och tro är det enda man kan göra för några argument får man inte se. Det är svårt att överhuvudtaget göra sig en bild av hur B&W tycker att en "miljörättvis" stad ska byggas, mer än att den naturligtvis inte får se ut som "innerstaden".
Men om man studerar vad B&W:s arkitektkontor
Spridd har gjort för projekt blir man lite klokare. Spridd arbetar nämligen målmedvetet med något som kallas "Grön Social Arkitektur":
“
Samhället genomgår idag stora förändringar i synen på konsumtion. Resursförbrukning och långsiktigt hållbara lösningar är i fokus. Byggandet och den dagliga förbrukningen av energi för att åstadkomma bekväma inomhusmiljöer står för en stor del av vår resursförbrukning. Inom detta fält sker ett omfattande förändringsarbete.
Spridd arbetar med visionen om en Grön Social Arkitektur. Visionen inkluderar sociala relationer, beteenden och flöden i frågan om hållbarhet. För att åstadkomma förändringar krävs såväl bättre tekniska lösningar som grundläggande förändringar i vårt beteende – våra vanor, vår arbetsplats, vårt boende och överlag konsumtionen av byggnader. I ett resurseffektivt byggande är det avgörande att värdera vad som verkligen behövs och att bidra med nya synsätt på samutnyttjande och yteffektivisering.
”
Vill man se exempel på B&W:s alternativa, miljörättvisa stad kan man t.ex. spana in de här radhusen i Malaga:
Spridd ritar radhus i Malaga - inget säger "hållbar stadsutveckling" som en golfpensionär som testar svingen rakt ut i havet.
Det är imponerande att Spridd lyckas hålla igång sin icke-kommersiella verksamhet, trots att man så tydligt tar avstånd från konsumistiska medelklassnormer. Ett annat fint exempel på Spridds miljörättvisa tänkande är villa "Satellit" i Helsingfors skärgård.
Villa "Satellit" på privat ö i Helsingfors skärgård
Att Spridd gav villan namnet "satellit" har en enkel förklaring: "Valet av satellit som namn refererar delvis till att det fungerar som en andrabostad till stadslägenheten i Helsingfors men är också ett sätt att förskjuta fokus från det enskilda huset till hela ön som bostad".
Ett annat intressant villaprojekt där beställaren också äger en ö (denna gång i Stockholms skärgård) befinner sig dessvärre i "viloläge". Så ser tyvärr den bistra verkligheten ut för de som utmanar den konsumistiska medelklassnormen med Grön Social Arkitektur.
