I Sverige sägs vi ju ha en förkärlek för att standardisera och reglera, vilket man också kan se med all önskvärd tydlighet inom stadsbyggnad och lagar som
plan- och bygglagen. Man verkar i det närmsta vilja detaljstyra hur stadens invånare skall röra sig och leva – hur de ska använda stadens byggnader och rum för all framtid, var de ska handla, var de ska jobba, var de ska roa sig, var de ska träffas.
En del arkitekter och planerare uttrycker till och med en viss frustration över att ibland förhindras använda de lösningar som de helst hade sett, på grund av de många och statiska restriktioner
de har att rätta sig efter. Det finns gott om angivelser för saker som
solvinklar,
bullernivåer, säkerhetsavstånd, vägbredd,
p-normer och så vidare i all oändlighet – och tillsammans begränsar dessa
vilken typ av stad man kan bygga.
Det kan förvisso ofta vara utmärkt med standarder, och alla gillar väl smidiga lösningar. Det finns ekonomiska incitament till standardisering, och det finns säkerhets-och hälsoskäl till reglering och lagstiftning. När man bygger vägar och hus är det naturligtvis av yttersta vikt att det finns regler för hur processen skall gå till och vilka krav slutprodukten skall möta. Kring byggnadstekniska frågor måste det självklart finnas precision och regelverk.
Däremot kan man fråga sig om alla parametrar som regleras i bland annat plan- och bygglagen verkligen faller under den kategori parametrar som måste fixeras för samtliga byggnader som uppförs i Sverige.
Solvinklar kanske, till exempel, inte är den allra viktigaste parametern för hur ett hus bör se ut i alla lägen, och kanske finns det andra viktiga parametrar som idag oftast är underordnade, som åtminstone i vissa fall kan väga tyngre. Som till exempel vilken typ av stadsliv man skapar förutsättningar för.
Ett problem är att när människor väl börjar fylla de nya, ofta totalsanerade bostadsområdena, så beter de sig ofta inte riktigt så som planerarna hade tänkt sig.
Barnen leker fel lekar på fel platser,
mötesplatserna används inte som förevisat, folk visar sig ha fler behov och önskemål än att bara bilpendla mellan arbetet, stormarknaden och bostaden.
Vidare finns ett tidsperspektiv.
Konjukturer vänder, sociala och ekonomiska förhållanden förändras, trender kommer och går, och nya beteenden formas. Detta kräver en viss flexibilitet i stadsrum, lokaler och regelverk – en flexibilitet som kanske är väldigt svår att skapa med den typ av micromanagement som idag tycks råda inom stadsplanering och i dagens regelverk.
Stora Torp: Kommer verkligen barnen leka längs med bullermuren och vägrenen?
Hur som helst. Nu är vi nere på en upplösning där vi studerar byggnad för byggnad. När vi höjer perspektivet, tar en mer överblickande vy, så försvinner allt fler regleringar och kvantifierade målsättningar. Ju mer vi zoomar ut, desto mer ersätts fakta av tyckande, och desto mer subjektiva blir målsättningarna. När vi till sist är uppe på en överblickande stadsnivå, ja då verkar det knappt finnas några tydligt definierade riktlinjer över huvud taget.
När man frågar efter det övergripande målet för hur staden skall se ut så får man oftast svar som “Den Goda Staden”. Ja, visst, alla vill bo i Den Goda Staden. Problemet är bara att ingen verkar veta vad Den Goda Staden är för någonting. Att svara “Den Goda Staden” är samma sak som att svara “jag vet inte, men det ska vara bra”.
År 2010 kan man väl tycka att vi borde ha skapat en viss förståelse för hur städer fungerar, och att vi borde inse att man måste behandla staden som en slags organism som inte bara är summan av sina beståndsdelar. Man borde också förstå att städernas utformning i sin helhet påverkar oss, vår hälsa och vårt välmående minst lika mycket som solvinklar i lägenheten gör.
Då borde man kanske också kunna ställa vissa krav på vilken typ av stad en ny detaljplan eller byggnad bidrar till. Det räcker kanske inte att se till att vinklarna på husen är rätt och att planen ska lyckas ta sig förbi grannarnas överklagningar.
Sannegården: Utsikts- och solvinklar är noggrant definierade...
Visst finns det några uttalade, kvantifierade målsättningar om staden som helhet, som till exempel
K2020. Det finns, eller fanns åtminstone innan man övergav den, en målsättning om att bygga 2000 nya bostäder per år. Det finns säkert åtminstone några fler exempel. Men de är förvånansvärt få om man jämför med hur många restriktioner, regleringar och standarder vi har för varje enskild byggnad.
Det verkar som att det är fullt möjligt att fortsätta bygga på som vanligt även om de gamla strukturerna skapar en problematisk helhet, för det är inte så noga vilken stad som blir resultatet av allt byggande så länge man bara får rätt solvinklar i lägenheterna och uppfyller alla de andra finkorniga krav som finns på varje enskild byggnad. Man tycks ha svårt att se skogen för alla träden.
...medan detaljerna kring Den Goda Staden - här Kvillebäcken - är mer otydliga.
Jag tycker det verkar som att man skulle ha mycket att vinna på att ibland lyfta blicken lite högre. Istället för att först och främst stirra sig blind på hur många meter det är mellan porten och gatukanten, vilka solvinklar varje lägenhet måste ha eller hur långt man får gå till bilparkeringen, så borde man kanske också fråga sig vad den tilltänkta byggnaden ger tillbaka till staden.
Målsättningarna borde kanske snarare sättas uppifrån och ner, och även på de högre nivåerna kvantifieras, konkretiseras och regleras i högre utsträckning. Först kan vi slå fast vissa krav och mål om staden som helhet, och när vi sedan avancerar ner nivå för nivå så får de mer finkorniga regleringarna och kraven anpassas för att hjälpa oss att nå det övergripande målet.
Idag tycks det omvända ske – vi reglerar på de lägre nivåerna och hoppas att de enskilda byggnaderna kommer ackumulera och bilda Den Goda Staden. Det vore kanske mer önskvärt att spika vissa övergripande målsättningar – och sedan tillåta en stor flexibilitet i hur man kan uppnå dessa målsättningar. Ibland är det målet som är målet, och inte så mycket vägen dit.
Ett sätt att få en mer övergripande reglering av hur staden skall byggas för att uppnå de utstakade målsättningarna skulle kunna vara att ge Översiktsplanen mer juridisk kraft, så som tidigare förespråkats från vissa håll. Detta utmärkta dokument gör ju nämligen till viss del precis det jag efterlyser – den tar ett helhetsgrepp om staden. Dessutom är ju dokumentet ofta en ren fröjd att läsa för en yimbyit.
Tyvärr verkar det dock inte i nuläget spela någon roll om slutresultatet av byggandet påminner om det som anges i ÖP – det är bara att fortsätta räkna vinklar och vinstmaximering och där det behövs möjligtvis omdefiniera begrepp för att med våld passa in detaljplanerna
i den form som är ÖP.
Ett annat förslag som ofta är på tapeten är att införa tjänsten stadsarkitekt. Det ligger kanske något i det. Kanske behöver plan- och bygglagen, miljöbalken, Boverkets byggregler och andra regelverk vara mer flexibla. Jakten på Den Goda Staden går i alla fall vidare, vad det nu är för något.
