Reflektioner kring Backaplan efter en stadsvandring med Socialdemokraterna

Jag tog en promenad längs Hjalmar Brantingsgatan imorse och kom på att det var dags att skriva mitt fredagsinlägg här på Yimby. Lite sent kan tyckas då det redan var lördag. Men i alla fall så gick jag förbi Rabattfynds gamla plåtbyggnad som är under rivning. Men vad var det under ytan? Här dolde sig en äldre (och om jag får säga det själv rätt vacker) byggnad under den tilläggsisoleringsplåt som nu delvis var borttagen. Det har ju skrivits flera gånger om tidigare här på Yimby men det är svårt att släppa det faktum att man borde nog inte totalsanerat i Östra Kvillebäcken.







"Det var väldigt nedgånget, kriminellt, tung kriminalitet i det här området och det fanns inga byggnader som direkt var värda att bevara." Så sa Staffan Bolminger från Älvstranden Utveckling i Älvrummet för ett tag sedan. Jag vet inte om jag tycker att kriminalitet är ett argument för att totalriva ett helt område. I så fall får vi nog totalsanera hela centrala stan. Visst försegick det en hel del fuffens i området, men det var väl knappast byggnadernas fel och visst hade man kunnat bygga det nya Kvillebäcken med inslag av historiska inslag. Sen när man hör politiker som tar en biltur genom området och låser dörrarna känns lite märkligt. Jag besökte området nästan dagligen under mina första 20 år i livet och kände mig aldrig rädd. Kanske för att det då var befolkat med människor och människor är i regel inte farliga.

Att områden är nedgångna är väl också lite tveksamt argument för en totalsanering. Men visst, de flesta byggnaderna i Östra Kvillebäcken var inte värda att bevara, i alla fall inte med tanke på vad man skulle kunna och kommer att bygga istället. Men jag får känslan av att man knappt ens har tittat över vad som egentligen fanns här. Kunde man verkligen inte ha tagit tillvara något åt eftervärlden? Allt kan omöjligen ha varit "för nedgånget för att kunna bevaras".



Smyrnakyrkans second hand. Halvrivet då, helrivet nu.


Rött litet tegelhus i Östra Kvillebäcken. Hur snyggt hade det inte varit med detta mitt i något nytt kvarter? Borta.


Hade det inte varit snyggt om man hade sparat lite, om inte byggnader så i alla fall vissa fasader, och införlivat i en ny bebyggelse? För visst har även detta område en historia värd att bevara i någon fast form. Här fanns inte bara plåtskjul och fallfärdiga gamla tegelhögar. Här fanns tillexempel Smyrnas gula tegelhus i hörnet Tuvegatan/Färgfabriksgatan. Inget fel på den byggnaden. Det är möjligt att Smyrnakyrkan har fått bättre lokaler nu på Ringön, men om läget är bättre vet jag dock inte. Stället kryllade ju av folk varje helg förr och fiket på andra våningen var en populär oas. Bredvid stod mitt favorithus, ett litet rött tegelhus. Här fanns det en liten second hand-marknad. Området var faktiskt till för inte så många år sen rikt på handel. Här fanns second hand-butiker, fyndmarknader, livsmedelsbutik, kafé, antikbutik med mera. Hade vi sparat ett par av de äldre byggnadera, de som inte var särskilt nedgångna, så hade man kanske fortfarande kunnat fynda sig något där i väntan på att "Göteborgs nya stadsdel" ska byggas.




Värsta grymma miljön, hade man nog kunnat göra något bra av förenat med nybygge. Borta.


Variation förnöjer heter det ju. Här hade man kunnat få in ännu en form av blandstad, blandad bebyggelse, nytt och äldre. Det handlar ju inte om att ha kvar området som det var, utan att ta tillvara det bästa som fanns och införliva i den nya stadsdelen. För så skall städer byggas!


Nog med gnäll. Hittade ett kul klipp från en marknadsplats/järnväg i Bangkok. Något för hamnbanan längs älvstranden eller bangården på Gullbergsvass kanske? :)

Jan Jörnmark ger oss en fascinerande ekonomisk-historisk bakgrund till varför Olskroken (och stora delar av Göteborg) ser ut som det gör idag och vilka möjligheter som finns i framtiden om man vågar lyfta blicken.

Göta Lejon är sannolikt det företag som betytt mest för det moderna Göteborgs framväxt. När Göteborgspolitikerna 1960 skapade ett halvkommunalt saneringsföretag beseglade man egentligen sju-åtta stadsdelars öde. Louis Campanello, som var företagets VD, var en analytiskt driven person som dessutom skrev flera böcker om sin syn på stadsomvandling.

Böckerna är tydliga och bra, vilket gör att man snabbt kan ta sig fram till grunden för den korporativistiska totalsaneringsfilosofin. Ingen prisdrivande konkurrens skulle råda mellan olika köpare, och de olika stadsdelarna delades på ett ”rättvist” sätt mellan olika ägare: Riksbyggen fick ta Masthugget, privata byggherrar fick Nordostpassagen och Annedal, och allmännyttan kontrollerade bland annat stora delar av Landala, Gårda och Olskroken.



Alla bilister hänvisas varmt till…

Men jag ska återkomma till Campanello och Lejonet i en senare artikel, och i stället börja i den andra änden: när man väl hade bestämt sig för stegvis totalsanering betydde det att både stadsdelarnas saneringsordning och byggherre fick stor betydelse för hur området skulle se ut när det återbebyggdes. Under åren fram till 1970 rådde det en exceptionell bostadsbrist, och alla lägenheter som byggdes kunde omedelbart säljas eller hyras ut.

Från och med 1971-1972 förändras det här: villamarknaden och kranskommunerna tar över, och helt plötsligt har Göteborg tusentals tomma lägenheter, framförallt i Nordost. Men även centrala delar har jättebekymmer. Riksbyggen kan inte sälja stora delar av Nya Masthugget, och får istället bli hyresvärd under några decennier.



…grävskopan orkade inte klättra hela vägen uppför backen…

De allmännyttiga bostadsbolagen hamnar i en jättekris och stadens samförståndsinriktade kommunpolitiker måste under 1970-talet hantera en rad krissituationer. Nybyggda tomma lägenheter kombineras med arvet efter Göta Lejon: förfallna stadsdelar som inte hunnit saneras. Till råga på allt drar varvskrisen igång på allvar efter 1973, och mellan 1970-1985 faller Göteborg från 465 000 till 425 000 invånare. Där har ni nu scenariot när de återstående stadsområdena - Haga, Olskroken, Gårda, Hängmattan i Majorna, Skansen Kronan - ska saneras.

I de här stadsdelarna blir ett par drag tydliga: rivningshusen fick stå kvar länge, och när de revs blev ödetomterna ofta kvar under flera decennier. I en del fall har de rentav blivit stående så länga att de idag uppfattas som självklara inslag i stadsbilden. Försök att återbebygga dem möts inte sällan av protester av olika slag. Det gör också att Göteborg på ovanligt många ställen mynnar ut i tomrum och parkeringsplatser, vilket gör att de olika stadsdelarna skärmas av från varandra på ett sätt som verkar obegripligt.

 

...stadens fäder bestämde sig för att helga platsen åt bilismen…

Det var förresten den här kaos-staden jag flyttade ned till 1978, och i ett radioprogram häromåret beskrev jag den tidens Olskroken som en ”western-kuliss”, vilket stämmer rätt bra med verkligheten. Buslivet runt Tages Taverna var ökänt och när väl tvångsevakueringarna genomförts stod husen öde. Det såg likadant ut i Haga och på en del håll i Majorna och på Linnégatan: husen stod helt enkelt tomma – vilket förstås ledde till en och annan brand.


 
…tanken på att någon skulle behöva sno Statoil-platser känns bisarr…

Det här förklarar också att intresset för hård exploatering var försvunnet under stora delar av 1970- och 1980-talet, och även varför politikerna var så exceptionellt ointresserad av många nya lägenheter på till exempel Prippstomten och Porslinsfabriken: det var kommunen som hade hamnat med Svarte Petter när marknaden vek, i form av tusentals tomma lägenheter. En ökad konkurrens på en vikande marknad var inte direkt det första som kommunalråden önskade sig om morgnarna. Den tidens politiker var sällan negativa till stenhårda miljö- och bullernormer, som kunde hjälpa till så att oönskade hus inte byggdes.



…gatulivet är ganska svagt i nya Olskroken…

Exploateringstalen blev med andra ord låga, och för Olskrokens del funderade man 1974-1975 på verkligt drastiska åtgärder. Faktiskt var det så att det fanns en falang bland de kommunala politikerna som ville göra en park av hela dagens stadsdel, vilket ju i sig leder till en intressant tanke: i den logiska fulländningen skulle utspridningen fungera på så sätt att alla värden i city försvann. Befolkningen befinner sig sedan i villor miltals utanför det gamla centrum, som långsamt rivs och växer igen. Vi har ett sådant exempel i västvärlden, för det är dit som Detroit verkar vara på väg.



…soffbutikerna från 1930-talet räddar Norra Gubberogatan…

Så illa gick det inte med Göteborg, men det vi istället fick var en mycket låg exploatering av Olskroken. Mindre än hälften av lägenheterna blev kvar efter nybyggnationerna, och när man går runt i stadsdelen förstår man varför. Här finns så mycket lågexploaterade p-platser och grusplaner att man baxnar. Följderna av de lågt räknat 500 lägenheter som inte byggs blir stora. ”Nya Olskroken” får en relativt begränsad köpkraft, vilket gör att centrumet blir ganska svagt.

Det känns lite ironiskt att det som påstås ha varit stadens affärstätaste område på 1950-talet idag ser ut som det gör på de här bilderna. Det blir helt enkelt inte mycket dödare än så här. Rör man sig i in områdena behöver man inte många minuter för att förstå vilken sida runt Olskrokstorget som är den mest attraktiva. På Kobbarnas väg finns Cyrano och flera andra restauranger och uteserveringar. Bakom det stiliga på p-huset på torgsidan sitter däremot parkbänksgänget och läskar näbben.

 

…livet har återvänt på båda sidorna av Olskrokstorget…

Det märks med andra ord ganska väl att en tredjedel av Olskroken egentligen aldrig blev återuppbyggd. Det skapar å andra sidan stora möjligheter, om det skulle gå att klara bullernormerna med modern byggteknik. Kanske är det idag möjligt att återskapa landshövdingehusen i det helt tomma kvarteret borta vid Tidblads? Skulle dessa i så fall kunna kombineras med något/några höga punkthus i de halvkvarter som förvandlats till parkeringsplatser? Skulle vi bara för formens skull anta 500 lägenheter med 750 personer, skulle den här delen av Olskroken tillföras ett rejält ökat underlag för restauranger, butiker med mera.



…inte heller den södra delen av Olskroken riskerar att drabbas av p-plats brist…

Men det stannar egentligen inte där, för som vi ser av bilderna kapslas även den södra delen av Olskroken/Gubbero in av jättelika p-platser och gamla bensinstationsfundament. Planer för återbebyggandet av delar av det här området har som vi vet funnits och rimligen kan de vidsträckta ödetomterna bli en jättetillgång framöver. Tar man hänsyn till att omgivningen på andra sidan Olskroksmotet förändras snabbt när Norra Gårda och Friggagatan byggs ut, är det här ett av stadens allra naturligaste inre expansionsområden.



…här slapp vi en pinsam och provinsiell skyskrapa häromåret, till miljön och bilisternas glädje.

Självfallet kan man då också se en framtid när den här delen av Göteborg växer ihop och lever upp riktigt rejält, samtidigt som det ger oss möjligheter att åtminstone reparera några av såren från den stora stadsskövlingens tid.

Debattartikel i GP - gå in och kommentera!

När förslaget till detaljplanen för Skeppsbron presenterades var det nog många med mig som kände sig lättade. Äntligen planerades för att bygga tät, blandad stadsbebyggelse i Göteborg, för första gången på många decennier.

Det finns mycket glädjande i förslaget, trots att det finns vissa saker kvar att önska för oss som förespråkar ett utökat byggande av tät blandstad – såsom bullerhål i kvartersstrukturen, en nedbantad exploatering och mindre hög p-norm. På det stora hela är förslaget trots allt ett fall framåt. Men ändå känns det som man har gjort vissa svårbegripliga prioriteringar – till exempel beslutet att riva Kinesiska muren.

Vi känner till Göteborgs tråkiga historia av att skövla gamla områden i totalsaneringens namn. Man känner lätt sorg när man ser den gamla bebyggelse som försvunnit och vad som ersatt den. Därför är det bra att man tar hänsyn till kulturhistorisk bebyggelse när man exploaterar i staden. Då blir det svårt att förstå varför Älvstranden Utveckling väljer att riva den gamla, historiska byggnad som är Kinesiska muren.

Man säger att byggnaden har sättningsskador och att det skulle bli dyrt att göra renoveringar. Dessutom, nämner man i förbifarten, skulle det bli svårare att få in parkeringsplatser under huset, och lägenheterna i kvarteret bakom skulle bli lite mörkare. Men är det verkligen rimligt att solvinklar och parkeringsplatser – i en stadsdel som ändå skulle få långt fler p-platser än normalt för innerstaden – skall få prioriteras högre än att få en levande, blandad stadsdel med historiskt intressant bebyggelse?

Viktigt verktyg

Kinesiska muren skulle kunna vara ett viktigt verktyg för att uppnå verklig blandstad – äldre byggnader och verksamheter är nämligen ett utmärkt verktyg för det ändamålet! Om hela områden saneras kommer endast en köpstark målgrupp kunna etablera sig – invånare med lägre inkomst och mindre eller nya verksamheter behöver äldre, billigare byggnader.

Det finns en uttalad målsättning i översiktsplanen för Göteborg om att förtäta staden, och att ”blandstad” är målsättningen. På Yimby delar man samma målsättning. Fördelarna med att förtäta med blandstad är många: minskat bilberoende, ökad integrering, rikare folkliv och social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet.

Men vad är innebörden av uttrycket ”blandstad”? Hittills har det i allt för många detaljplaner missbrukats. Den blandstad som vi bör sträva efter är inte en fortsatt utbredd förortsbebyggelse med blandade upplåtelseformer. Det krävs mer än så.

Den blandstad man bör eftesträva innehåller så mycket mer än bara blandade upplåtelseformer på lägenheterna. Blandningen bör bestå av blandade verksamheter, blandad invånardemografi, blandad arkitektur. Därför fungerar modellen med helsanering eller totalplanering mycket dåligt.

Vill du också skriva för Yimby? Kontakta samordnarna på info@gbg.yimby.se!