Fallet Stockholm

 

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Om man skall bege sig till eller från Tuve, eller längre in i Hisingens mitt, kommer man troligen att passera Hildedal. Detta område är en ansamling av sju bostadsrättsföreningar som nyligen byggts upp i den kil som ligger där Tuvevägen klykar av Wieselgrensgatan. Området beskrivs som en trädgårdstad med den idylliska småstadskänslan. Varje bostadsrättsförenings hus är, i de flesta fall, samlade i kvarter runt en innergård med kolonilotter.


Hildedal från söder (hitta.se).

Inspirationen för området är explicit hämtat från Ebenezer Howard och den engelska trädgårdstaden (annars är det förstås lätt att använda ordet i försäljningssyfte för att det låter mysigt; det verkar till exempel förträngts att trädgårdstaden från början inte var tänkt som en vanlig förort utan en i många avseenden självförsörjande enhet). Med arvet från Ebenezer Howard kommer mycket mer än koloniträdgårdar utan även en idétradition som har haft en avgörande betydelse för modern svensk stadsplanering.

Många människor har genom åren sedan Howards dagar förfasats över storstadens till synes oöverskådliga folkvimmel. Om man väljer att se på den moderna staden som något ont är det lätt att i nästa steg idealisera småstaden eller byn; den så kallade Sörgårdsidyllen. En tanke som oftast uppkommit som någon form av nostalgisk bild av en enklare tid. Tankarna att försöka återskapa en lokal gemenskap har sedan återkommit i de svenska grannskapsenheterna, som varit ett stilbildande ideal för många av våra förorter, inte minst Norra Guldheden.


En gräsplätt finns i mitten av området, bra för bollekar som inte riktigt passar sig på kolonilotterna kan man tänka sig.


Från gräsplätten ut mot Wiselgrensgatan.

Men mycket handlar om perspektiv. På samma sätt som byn och småstaden kan ses som ett tryggt ideal kan det också uppfattas som en plats för strikt social kontroll och instängdhet medan staden erbjuder frihet och möjligheter. Fråga bara den livegne som flydde in till staden (och dog som följd av den medeltida stadens höga mortalitet?) och den lilla bruksortens enda punkare som flyttar in till storstaden (för att upptäcka att punken är död?).

Är det inte något av historiens ironi att denna idylliska trädgårdstad, genom att den består av bostadsrättsföreningar där människor äger sitt boende genom att andel i en gemensam förening, återgått till samfälligheten i den medeltida byn innan skiftesreformerna? En institutionell form som, på gott och ont, förordar stabilitet före förändring.


Sånt här får alltid mig på bättre humör. Någon på arkitektkontoret vill ha en extra gång, någon annan vill ha mer boyta - lösningen är att ha både ock!


För att sedan se en sådan här skylt! Nåja, gällde bara en smal liten gång. Kanske ungar som buskört lite.

Det är i alla fall i de banorna jag tänker när jag cyklar runt lite i småstadsidyllen och tar några foton och fundrar när familjeförsörjarna skall komma hem i sina grå flanellkostymer. För även om det är Staden och inte Byn som är mitt ideal förstår jag förstås att det finns människor som har andra preferenser än vad jag har. Och även om jag kan vara bitter över att mina blandstadspreferenser i stort sätt är illegala på grund av lagar, regler och normer så skall jag kanske inte missunna andra för att de får den idyll som de vill ha.

Jag kan nämligen se flera fördelar med Hildedal, små positiva inslag. Jag blir exempelvis förvånad över att det finns flera ut- och infarter till området som gör det fullt möjligt att faktiskt köra in från exempelvis Wieselgrensgatan och sedan komma ut på Tuvevägen. Jag uppskattar verkligen att det inte i sin helhet är byggt utifrån principen om att allt skall vara återvändsgränder. Samtidigt är inte upplägget direkt så att det uppmanar till höga hastigheter, som är vanligt på miljonprogrammens matargator och vilket skapar oro, eller genomfartstrafik samtidigt som det gör tillvaron lite smidigare för bilister - och cyklister - att komma ut och in ur området, något jag efterfrågat för det snarlika projektet Mellesta Biskopsgården. Nyfunkisen är måhända lite småtrist men det finns i alla fall en del varierande inslag. Dessutom trevligt med dessa samlade kolonilotter (som jag givetvis glömde fotografera).


 Inte fullt så idylliskt - Minelundvägen. Ni som var med på Backaplansvandringen kommer nog ihåg hur småstadsmysigt det inte var.


Det fria sällskapet Länkarnas hus - lite som en herrgård utanför byn. Undrar om det blir tungt med dagsverken i år, kommer de boende i Hildedal ta hand om sina egna åkerlappar?

Sedan är platsen - strax norr om ett annat, äldre småhusområde och som en sista utpost i den mer sammanhängande stadsväven innan ödemarken; Gårda-Johan och Tuve. Platsen är näppeligen lämpad för Hisingens svar på Långgator precis. Nog är det bättre att idyllerna byggs i utkanten av staden istället för miltals utanför staden. I Hildedal går det i alla fall i princip att leva utan bil med kollektivtrafik, cykelavstånd till centrum - och Backaplan, både det nuvarande och framtida - samt någorlunda gångavstånd till en hel del affärer.

Närheten till Staden kanske paradoxalt även är bra för de småbarn för vilka föräldrar ofta väljer att flytta till idyller som dessa. När ungarna börjar närma sig tonåren börjar de ofta avsky sina föräldrars idyll och vill fly därifrån. Ja, i alla fall till de själva får barn... Snackade nyligen med några yngre bekanta som växte upp Kungsbacka, för att deras föräldrar tyckte det var så idylliskt. Sedan ägnade de stor del av sin ungdom åt att hänga vid en bensinmack (fick mig att tänka på filmen SubUrbia från 1996). Fast det är förstås möjligt att föräldrarna föredrog det framför Järntorget. Oavsett vilket så kanske föräldrarna i alla fall inte behöver skjutsa sina ungar överallt.

Hildedals närhet till centrala Göteborg är alltså i många avseenden en fördel men däri ligger också ett avgörande problem i krocken mellan Staden och Byn. I nästa vecka kommer vi att titta närmare på de problem som föreligger i mötet med förorternas byar ochstaden Göteborg som behöver expandera för en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar tillvaro. Jag kommer också försöka formulera en lösning på denna gordiska knut genom att försöka ge såväl byborna som stadsborna det de vill ha.

Vi återkommer alltså till Hildedal i "Staden och Hildedal 2 - Tillbaka till Byn" nästa vecka.

Det verkar vara lite segt på gepe-redaktionen. Det är kanske så man egentligen skall tolka den korta artikeln om en dyr lägenhet i Vasastan; journalisten sitter och slösurfar på Boplats Göteborg för att hitta något att skriva om.

På Boplats Göteborg ligger nu en central sexa för 21 000 kronor i månaden ute. Hyran är fortfarande preliminär men man får både fungerande kakelugn och diskmaskin. Och atmosfär får man anta. Rum i fil, vackra tak och parkettgolv utlovas i annonsen.

Kanske inte journalistikens finaste ögonblick att sitta och skriva artiklar om bostadsannonser, men i alla fall (att skriva ett blogginlägg om det är i sin tur kanske inte den så kallade bloggosfärens finaste ögonblick heller). Det låter måhända mycket med 21000 för sex rum på 244 kvadrat. Fast det är i och för sig sex rum, kanske något för ett kollektiv? Det blir ju bara lite drygt 4000 per skalle i snitt om man är fem och då för man ändå ett gemensamhetsrum över. Det är inte så fruktansvärt med beaktande av läget och annat:

Roland Jenefeldt jämför med nyproducerade lägenheter och konstaterar:
- De är nästan lika dyra per kvadratmeter men här får man kakelugnar, 3,50 i takhöjd och en unik hundraårig miljö.



Det här är faktiskt billigare än...

Min far hyrde under några år en lägenhet med utsikt mot Vasaplatsen. Takhöjden var sådan att man nästan fick näsblod; luften blev änna så tunn när det var så mycket rymd att fylla. Nuförtiden säljs nybyggda lägenheter med ord som öppen planlösning, ljust och luftigt men i princip aldrig med annat än 2,40 i takhöjd (dock så i Amhult!). Det är ingen slump att alla innertak är vita, det ger en känsla av rymd. Visuella effekter i all ära, men inget slår egentligen verkligheten.



...det här!

Satte med mig och slösurfade (sic!) på boplats och efter lite uträkningar visar det sig att det faktiskt blir billigare per kvadratmeter (för att inte tala om per kubikmeter!) än en hyreslägenhet i Trädgårdstaden Amhult. Nu skall jag inte hacka ner på trädgårdstaden som koncept och idé. Upptäckten tarvar dock en jämförelse av de kvalitéer som man som hyresgäst får i dessa båda exempel:

- Amhult är 12 km från Brunnsparken, Vasastaden 1 km
- Amhult har gräsmattor och buskiga klippor, Vasastaden har (i detta fall) utsikt mot Vasaparken
- Amhult har ICA Maxi, Vasastaden har innerstadens utbud av handel, matställen och kultur
- Amhult har impediment och rondeller, Vasastaden har spårvagnstrafik och gångavstånd
- Amhult har (faktiskt) 2,60 i takhöjd, Vasastaden 3,50
- Amhult har (antagligen) fuskparkett, Vasastaden har äkta parkett

Länge leve bruksvärdessystemet, jag flyttar imorgon! Under tiden undrar jag om någon kan låna mig en hundralapp till nästa vecka?