Jan Jörnmark, docent i Ekonomisk historia, har idag måndag även som medförfattare publicerat en debattartikel i GP men här kan YimbyGBG erbjuda ett exklusivt inlägg på samma tema. Bilderna som illustrerar inlägget är från den riksintressanta funkismiljön vid Friggagatan, bilder som även kommer att finnas med i Jörnmarks nya bok "Övergivna planer". För er som lockas av förfall rekommenderas även Jans sida om övergivna platser.
I slutet av 1990-talet skrev jag en bok om hur den svenska handelssektorn hade förändrats mellan 1950 och 1980. Det var en tid när varuhusens ytor nästan tiodubblades, men centrumkolosserna hade knappt hunnit byggas klara förrän de var på väg att konkurreras ut av de nya externcentrumen. Det var en ganska fascinerande epok att skriva om och en faktor som omedelbart kom i förgrunden var planlagstiftningens betydelse. Samtidigt är lagstiftningen märkligt lite analyserad och om möjligt ännu sämre förstådd.
Det finns tre tydliga epoker i efterkrigstidens planering. Den första pågick 1945-70 och kulminerade under miljonprogramstiden. Den enorma ”bostadsbristen” gjorde att man tvingades inrikta resurserna mot snabba planeringsprocesser för att kunna bygga nya bostadsområden i tidigare orörd terräng. I ytterkanter som Angered eller Biskopsgården fanns det få hinder för snabb exploatering av tusentals lägenheter per år, och de få som existerade fyllde man snart igen med grus och betong. De största problemen fanns däremot i innerstäderna där hyresregleringen ledde till ett utdraget förfall. Här planerade man istället för en extrem trafiktillgänglighet och inriktning på handel. Resultatet blev att städerna spreds ut, och befolkningen i en normal innerstad halverades under perioden. Göteborgs innerstads befolkning minskade till exempel med 60%.
Period två kulminerade under 1970-talet, för att sedan klinga av under 1980- och 90-talen. Det var också under den tiden som den moderna PBL skapades. Perioden dominerades av långsam ekonomisk tillväxt och stora uthyrningsproblem i de ”miljonprogramsområden” som precis hade byggts. Samtidigt byggdes motorvägslederna runt storstäderna ut, och en mängd kommuner planerade nu småhusområden, som tog över som bostadsområden för den svenska medelklassen. Handeln sökte sig på ett naturligt sätt ut mot de nya lederna, och i Göteborgsregionen ersatte Mölnlycke-Kållered-Kungsbacka nordost som tillväxtområde.
Resultatet av utvecklingen blev att planeringen i allt högre grad inriktades mot bevarande, i många fall för att begränsa konkurrensen från de nya bosättnings- och handelsformerna. Prioritet ett var helt enkelt hur man skulle fylla de tomma hyreshusområdena, och de halvtomma innerstädernas sanering sågs i mångt och mycket som ett hot. Effekterna var inte sällan både märkliga och paradoxala, och i Göteborg funderade politikerna i början av 1970-talet på att låta riva Olskroken, för att planera om hela området till park. Städerna fortsatte att spridas ut, i väntan på att det skulle skapas en konstruktiv planering för att åter förtäta innerstäderna.
PBL är på många sätt en reflektion av de två perioderna. De idag så välkända riksintressena skapades till exempel därför att politikerna i mitten på 1960-talet ansåg att det starka industriella expansionstrycket behövde kanaliseras mot vissa centralt bestämda områden. När tillväxten minskade på 1970-talet inriktades istället riksintressebegreppet mot natur och kultur, och eftersom ”slow growth” ideologin var stark även på ledande politiskt håll var det inte många som ifrågasatte den nya inriktningen. Hela PBL genomsyrades av förenklade bevarandeideal och tankar om att olika intressen skulle kunna vägas samman i ”objektiva” planeringsprocesser. Konkurrens- och förnyelseproblematik fick betydligt mindre utrymme.
Bekymren med den nya konservativa planeringen dök upp tidigt under fas tre, som karaktäriserades av att tillväxten åter tog fart i mitten av 1980-talet. Till att börja med uppstod problem runt den rigida planeringen av handels- och industriområden, vilket ledde till att antalet stormarknader begränsades kraftigt. Missnöjet med det rigida planeringen var en av orsakerna till att Bert Karlsson engagerade sig i politiken och i den stora strömkantring som skedde 1991-94 liberaliserades lagstiftningen.
Men problemen har inte blivit mindre sedan dess, för tillväxten i de större städernas äldre kärnområden tog fart ungefär samtidigt. Stockholm, Göteborg, Malmö och ett tiotal andra städer växer sedan två decennier återigen snabbt, och den som skall planera för förtätning har idag flera utmaningar att handskas med. Lagstiftningen gör det nödvändigt att väga in rader av mer eller mindre mätbara faktorer och opinioner, och det är knappast förvånande att en tjänsteman sade till mig att ”det värsta problemet blir gestaltningen”. Arkitekturen släpar efter och en allt större befolkningstäthet ökar konflikterna och överklagandeprocessernas längd. Sist men inte minst finns länsstyrelsen, som beslutar om riksintressena, vilka täcker stora delar av de gamla kärnornas yta. Göteborg riksintressen är idag Staden inom Vallgraven, Haga, Masthugget, Vasastaden, Övre Johanneberg, Landala Egnahem, Norra Guldheden, Änggården, Slottsskogen, Majorna, Klippan, Carnegie, Kungsladugård, Sandarna, Nya Varvet, Lindholmen, Gårda, Bagaregården och Västra Torpa. Dessutom visade fallet med posthuset att även områden utanför riksintressezonen kunde utsättas för länsstyrelsens intresse. I fallet Skansberget har riksintressdiskussionen och opinioner hjälpt till att skapa det som GT den 24 maj kallade ”Ett slumområde mitt i Göteborg”.
Och slutresultatet blir det vanliga – en ökad utspridning.
/Jan J.
