Utskrift från gbg.yimby.se
....

Bortom diskursurbanismen

 







I förra veckan skrev jag på Archileaks om en besynnerlig teoretisk kritik som många gånger riktas mot oss som vill bygga mer tät blandstad. Under senare år har insikten om den täta blandstadens fördelar vuxit sig allt starkare bland byggare, forskare, planerare och politiker - inte minst tack vare Yimbys enträgna arbete. Stegvis har denna insikt också fått ett ökat genomslag i praktisk stadsplanering, även om det mesta som byggs fortfarande är antiurbana enklaver av modernistisk typ. Det konservativa motståndet mot en bättre och mer hållbar stadsplanering bryts stegvis och metodiskt ner, inte minst genom den oundvikliga demografiska transitionen i de bestående strukturerna (företag, förvaltning, politik etc).

Motståndet har sitt huvudsakliga stöd i det som idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat "frusen ideologi", dvs. eftersläpande normer, lagar, värderingar, rutiner etc i det byggindustriella komplexet. Men det har också under senare år kompletterats med en märklig teoretisk ansats som med hjälp av diskurskritik (kritisk analys av hur det talas om något) försöker förhindra att det byggs mer tät blandstad.

Denna "diskursurbanism" och dess företrädare som Karin Bradley, Per Wirtén mfl, nöjer sig inte med att kritisera stadsplaneringens diskursiva strukturer, utan tar diskurskritiken som utgångspunkt för långtgående empiriska ställningstaganden i konkreta stadsplaneringsfrågor. Det kan därför vara angeläget att närmare studera och problematisera denna strömning.

Bortom diskursurbanismen

Det har under flera decennier talats om en renässans för den täta, blandade kvartersstaden. Äldre förmodernistiska stadskvarter har blivit alltmer eftertraktade. Kvaliteterna i denna typ av stadsbebyggelse lyfts också allt oftare fram av forskare, politiker och planerare som både nödvändiga och önskvärda för att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar stad.



Ett nygammalt ideal...

Det kan alltså framstå som om dagens stadsideal förordar täthet och närhet framför utglesning och bilberoende. Samtidigt har funktionalismens grepp om svensk stadsplanering varit oerhört starkt. Även om det diskursiva brottet med funktionalismen under 1970-talet gick mycket snabbt, så har det tagit många decennier att fasa ut funktionalismens principer ur stadsplaneringens praktik.

Den övervägande delen av projekt som genomförs är än idag av typen introverta monofunktionella enklaver med utifrånmatning av trafik. De förtätningar som görs i funktionalistiskt planerade områden förstärker vanligtvis existerande planmönster. Många projekt marknadsförs förvisso numera som ”urbana”, och får suffixet ”-staden”. Men det märks inte mycket i den fysiska utformningen. Det är ytterst få projekt som ens är i närheten av den befintliga kvartersstadens strukturella kvaliteter.



Kvibergs-"staden" i Göteborg...

Trots detta så har det under senare år bildats en särpräglad teoretisk strömning som energiskt motsätter sig att fler områden skulle få de kvaliteter som utmärker den gamla kvartersstaden. Det bildas nätverk och skrivs manifest, allt i syfte att förhindra en utvidgning av en traditionella innerstadens bebyggelsestruktur. Bland de många namnkunniga företrädarna för denna strömning finns debattörer som Lars Mikael Raattamaa, Karin Bradley, Per Wirtén och Moa Tunström men argumentationslinjerna plockas upp av många andra som av olika anledningar vill hålla kvar vid funktionalismens ideal om en gles, funktionsseparerad stad.



"Sprawl är hoppet" enligt Raattamaa...

Det utmärkande för denna ”diskursurbanism”, som man skulle kunna kalla den, är att den nästan uteslutande använder sig av diskurskritik. Fokus ligger på analyser av hur det talas och resoneras om olika stadsmiljöer istället för på empiriska studier av den materiella verkligheten. Bradleys och Tunströms avhandlingar är t.ex. renodlat diskursanalytiska men används trots detta ofta i debatten som stöd för empiriska ställningstaganden. Raattamaa och Wirtén argumenterar främst med fria associationer och abstrakta filosofiska och idéhistoriska tankesprång, som ofta är fantasifulla och tankeväckande, men vanligtvis helt befriade från empiri.

Det diskurskritiska perspektivet på stadsplaneringen har naturligtvis sitt berättigande och har också producerat många intressanta, om än ofta uppenbart tendentiösa, analyser. Problemen uppstår när den deskriptiva, hermeneutiska analysen används som utgångspunkt för en preskriptiv, empirisk praktik. Alltså när diskurskritiken blir diskursurbanism. Det problematiska med den kvartersstadskritiska diskursurbanismen är inte att den ifrågasätter ”hegemoniska diskurser”. Det är naturligtvis alltid nyttigt. Och dagens empiriskt grundade vetenskapliga konsensus kring den täta, blandade kvartersstadens fördelar kan med viss rätt beskrivas som en ”hegemonisk diskurs”. Detta räcker dock inte i sig som motargument mot det sakliga innehållet i detta vetenskapliga konsensus.

Det problematiska med diskursurbanismen är att den tenderar att kapa förtöjningarna med den fysiska verkligheten. Materiella strukturer reduceras till språkliga epifenomen. Det är synd. För diskussionen om vår byggda verklighet skulle vinna mycket på att vi klarade av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Ja, ”förorten” som begrepp har laddats med mycket stigmatiserande fördomar, förakt och rasistiska stereotyper. Svartmålningen och nidbilderna av vissa områden är ett reellt problem. Och ja, självklart finns det väldigt många som trivs i den glesa, utspridda och bilberoende staden.

Men samtidigt finns det grundläggande strukturella problem med den modernistiska stadsstrukturen. Problem som leder till en socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbar stad. Dessa fysiska problem försvinner inte hur djupsinningt man än dekonstruerar diverse diskurser. Och nej, kvartersstad som typologi är ingen universallösning. Men det finns empiriska argument för att kvartersstad ger bättre förutsättningar, rent fysiskt, för att skapa täta, blandade och hållbara stadsstrukturer. Om det nu är det vi vill ha. De argumenten förtjänar att bemötas sakligt och empiriskt och inte bara avfärdas med diskurskritiska misstänkliggöranden.

Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Malmö, Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
+1
Patrik Höstmad (10 Mars 2014 08:59): Online
En helt fantastisk text av Johannes Hulter som verkligen sätter fingret på "diskursurbanismens" svaghet.
+4
TJ (10 Mars 2014 09:06):
Men det är enklare att komma med luftiga, språkligt obskyra, innehållslösa och empiribefriade ordmassor som får en att känna sig fransk, smart, radikal och häftig än att argumentera sakligt med torr empirisk underbyggnad. Så kan man inbilla sig att man står på arbetarklassens sida trots att man själv bor mitt i den trivsamma kvartersstad som man förnekar andra.

Postmodernism är så 80-tal, hade hoppats på att den skulle gå samma öde som axelvaddar till mötes. Kritiskt tänkande handlar om att tänka kritiskt kring allt, inte om att utgå från en dogmatisk agenda och sedan hitta på en massa argument som man klär i en obskyr teoretisk apparat som omöjliggör granskning utifrån.
 0
Jan Wiklund (10 Mars 2014 09:08):
Jag tycker inte det finns någon anledning att vara så vänlig mot dem som Johannes trots allt är. Det enda Wirtén &co gör är att bidra till det låga utbudet av kvartersstad och därmed till de höga priserna där. Därmed blir de försvarare av privilegiesamhället. De hindrar bokstavligen talat fattigt folk från att få samma korta avstånd och låga transaktionskostnader som de mer välbärgade redan har. Förutom förstås att de hindrar en omställning till mer ekologiskt hållbara städer.

Jag skulle gärna bidra till någon form av frontalangrepp mot dem, som utgår från
- att det finns högst konkreta fördelar med korta avstånd som gör det rationellt för folk att begära det och rationellt för samhället som helhet att sträva efter det,
- att korta avstånd främjas av tät kvartersstad, och
- att Wirtén &co på ett groteskt sätt övervärderar den makt ideologer som de själva har över folks själsliv (däremot har de förstås makt över de politiska besluten, men det är en annan sak).
 0
Johannes Hulter (10 Mars 2014 09:36):
Jan: Jag tycker som sagt att man måste skilja på själva diskurskritiken (att man kritiskt granskar och analyserar olika diskurser) och det jag kallar diskursurbanism (att man med diskurskritiken som utgångspunkt formulerar ett konkret stadsbyggnadsprogram). Tunströms och Bradleys avhandlingar och Wirténs bok är t.ex. intressanta och tänkvärda (även om de som sagt är något tendentiösa och ensidiga). Problemet är när de tar denna (ofta selektiva) diskursanalys och använder den som underlag för starka praktiska ställningstagande, med mycket litet eller inget empiriskt underlag.
+1
Jan Wiklund (10 Mars 2014 10:34):
Det är möjligt att jag är överkänslig här. Men det är jag inte ensam om; Kajsa Ekis Ekman har fäst uppmarksamhet på diskurseriet i Wirténs tidskrift på http:​/​/​www.​dn.​se/​kultur-​noje/​kulturdebatt/​kajsa-​ekis-​e.​.​ Dvs att det aldrig handlar om saken själv, bara om hur man diskuterar om saken. Snack om snack om snack. Och där poängen ständigt är att fästa godkänt- eller underkänt-stämplar på den ena eller andra debattören utifrån vem de "är", inte utifrån vad de säger. Revirpink, med andra ord. Eller etikettsfrågor, på ett sätt som skulle få hovmännen i Versailles att blekna av avund.
 0
Johannes Hulter (10 Mars 2014 10:46):
Jan: Ja, visst finns det mycket problematiskt i postmodernismens "vändning mot språket" och alla metanivåer som det introducerar, inte minst på en politisk nivå. Men min poäng är att det inte är diskurskritiken i sig, utan en felaktig användning av den, som är problemet. Någon form av diskurskritik är ju ofrånkomlig för alla som vill förändra samhället. Yimby använder själva ofta en rudimentär form av diskurskritik när vi kritiserar kvardröjande funktionalistiskt tänkande, t.ex. användandet av begreppet "bostadsområde".
 0
Jan Wiklund (10 Mars 2014 11:20):
Så kan man ju också se det om man vill vara snäll. Men det felaktiga bruket är inte oskyldigt, inget misstag. Det är en härskarteknik som inte bara används i den här frågan.
 0
Martin Kolk (10 Mars 2014 11:43):
Det handlar väll mest om tycke och smak på alla håll och kanter. Det är ju inte så att Yimby visionen om en bättre stad ofta innehåller så mycket övertygande empiri heller.

Yimby är väll mest en annan sorts diskursurbanism (som i mitt tycke är associerad med bättre stadsbyggnad). Men det är ganska fånigt att framställa kritiken mot Yimbys synsätt som ovetenskaplig.

Om man vill ha Los Angeles eller Köpenhamn kommer alltid att vara subjektivt.
 0
TJ (10 Mars 2014 12:03):
Martin Kolk> "Det är ju inte så att Yimby visionen om en bättre stad ofta innehåller så mycket övertygande empiri heller."

Vad sägs om statistik över bostadspriser och kötider? Kan knappast bli mer empiriskt än så. Människors preferenser svart på vitt - det finns ett jätteunderskott på tät kvartersstad. Glesa miljonprogram? Not so much. Och det handlar inte primärt om "språk", utan om fysisk verklighet och vilka stadsmiljöer som fungerar för människor och deras trivsel.
+1
TJ (10 Mars 2014 12:07):
Angående diskursanalys/kritik så kan den absolut vara vettig, det finns varianter som inte förutsätter postmodernismens/poststrukturalismens språkliga reduktionism, t.ex. Critical Discourse Analysis. Så jag vänder mig lite mot Johannes tal om att "diskurskritiken i sig" inte är problematisk - det finns nämligen ingen enhetlig diskurskritik "i sig" utan flera olika varianter och den postmoderna variant som han kritiserar är i högsta grad problematisk, rentav absurd.

Sedan tycker jag att begreppet "diskursurbanism" är lite märkligt, det handlar väl snarare om en "diskursantiurbanism"? Eller ännu hellre - antiurbanism på postmoderna grunder.
+1
TJ (10 Mars 2014 12:10):
Men i övrigt är det en utmärkt bra artikel vars innehåll jag helt sluter upp bakom.
 0
Martin Kolk (10 Mars 2014 13:00):
Bostadspriser och köpriser visar ju att central hus-i-park nyfunkis är väldigt populär också. Folk gillar ju balkonger och många fönster. Och då har vi inte ens nämnt villor. Det är klart att de värsta 70-tals avarterna är väldigt impopulära idag (de vill ju heller varken byggbolag eller politiker bygga), men alla de punkthus och lamellhus som faktiskt byggs idag (som sällan är kvarterstad) verkar ju väldigt populära.
+1
TJ (10 Mars 2014 13:49):
Martin> Dock handlar debatten primärt om miljonprogrammen, vilka försvaras av "diskursurbanisterna". Men i övrigt så stämmer det att nybyggda semiurbana miljöer (typ Hammarby sjöstad, Annedal) som ligger nära tät kvartersstad är populära. På samma sätt som att de tidiga funkisförorterna (Hägersten, Hammarbyhöjden) också är det. Men inte lika populära som innerstan. Och framför allt finns det enorm brist på tät kvartersstad i förhållande till efterfrågan. Det handlar alltså inte om att allt annat än tät kvartersstad är värdelöst, men just nu behöver vi mer sådan både därför att efterfrågan kräver det och för att det är mest miljövänligt.

Sedan finns det miljöer som verkligen är värdelösa ur ett trivsel- och miljöperspektiv, därav de flesta miljonprogrammen och det har ingenting med de som bor där att göra. Det har att göra med planering för massbilism, betong, monoton arkitektur, gleshet, blåsighet och avsaknad av service och levande gatustråk att göra.
 0
Johan Bengtsson (10 Mars 2014 14:09):
Martin Kolk: klart lameller och punkhus är populära, det är bostadsbrist och något annat verkar knappt byggas...
 0
Karl (10 Mars 2014 16:26):
Intressant diskussion. Jag har inte mycket till övers för exempelvis Per Wirtén, som jag tycker debatterar på ett ganska märkligt och ibland ohederligt sätt, men samtidigt är det alltid bra att försöka vara lite nyanserad när man talar om folks preferenser. Det är klart att kvartersstaden är attraktiv idag, men det finns åtminstone såklart saker som spelar in i det som inte har direkt med bebyggelsestrukturen att göra. Här är två:

1. Den är glest befolkad, i förhållande till vad den är byggd för (jag vet att det finns betydligt glesare förorter - poängen är inte att gleshet är attraktivt i sig utan att det är tänkbart att en kvartersstad med högre täthet upplevs som mindre attraktiv)

2. Den är central i förhållande till alla andra delar av staden.

Som sagt, jag håller inte med Wirtén om så mycket, men jag tror nog ändå det finns en poäng i att säga att miljonprogrammen skulle vara mer populära om de låg bättre till, och - ja, kanske - om "samhällsdiskursen" kring dem var mer positiv. Vem vet? Någon jämförelse på lika villkor mellan olika stadsmiljöer går ju inte att göra. Hur man pratar om saker spelar roll, och det går inte att motbevisa med att hänvisa till exempelvis bostadspriser.

Där Wirtén och co blir direkt destruktiva är förstås där de blockerar, eller används för att blockera, konkreta förändringar till det bättre.
 0
TJ (10 Mars 2014 16:50):
Karl> Men vad menar vi med "central"? Vad är det som gör en plats central och inte en annan? Oftast menas bra kommunikationer, mycket folk, många verksamheter (kommers, arbetsplatser osv) - dvs sådant som förutsätter en kvartersstad eller en oerhört tät icke-kvartersstad t.ex. mellersta Manhattan som ändå har kvartersstruiktur. Det är ingen slump att centrum oftast är en kvartersstad.

Barcelonas innerstad har ovanligt hög befolkningstäthet, jag tror inte att den uppfattas som oattraktiv. Men det är förstås inte primärt tätheten som är kvartersstadens fördel.

Miljonprogram som ligger centralt (vissa delar av Söder) betingar lägre priser än kvartersstaden i övrigt. Dessutom ger den ingenting tillbaks - ingen har anledning att besöka den - utan parasiterar på kvartersstadens utbud.
 0
Jan Wiklund (10 Mars 2014 18:03):
Centralitet är delvis en fråga om kommunikationer men det är främst en fråga om mycket folk och många funktioner på liten yta. Mycket folk, och därmed många funktioner, på liten yta skulle göra en plats central även om det inte fanns några kommunikationer alls. Ty mycket folk och många funktioner på liten yta gör särskilda kommunikationer delvis obehövliga. Man kan gå dit man behöver.

Och därmed drivs kostnader ner, både för den enskilde och för samhället i stort.

Det är korrekt att hus typ miljonprogram är mer accepterade om de ligger bra till. Drakenbergsområdet vid Hornstull består av loftgångshus närmast identiska med Rinkeby men de är givetvis mycket mer populära eftersom de ligger centralare. De har t.o.m. butiker i bottenvåningen. Men Yimbys och blandstadsförespråkarnas huvudpoäng är inte arkitekturstilar, det är att skapa centralitet genom korta avstånd. Så där slår Wirtén &co in öppna dörrar.

Vi ska inte tro att Wirtén &co bara driver den här debattförstöringen gentemot täta kvartersstäder, det är enligt länken till Kajsa Ekis ovan en taktik de bedriver i alla upptänkliga sammanhang, genom att fästa uppmärksamheten inte på vad som sägs utan hur det sägs och av vem det sägs. På så sätt pinkar man revir genom att markera innanför och utanför. Den är accepterad för den kan föra sig i salongen, den är inte accepterad. Ett spel som naturligtvis är uråldrigt inom kulturdebatten - se t.ex. Stephen Potters komiska böcker från 50-talet - men inte mindre destruktivt för det.
+1
Johannes Hulter (10 Mars 2014 19:27):
Tack för intressanta kommentarer!

De empiriska studier som jag sett vad gäller typologier visar att kvartersstad är mer attraktiv än fristående flerfamiljshus, se tex: http:​/​/​www.​spacescape.​se/​20​11/​0​4/​värdering-​av-​stadskva.​.​ Notera att man där har kunnat säkra typologins påverkan skilt från andra variabler. Däremot är fristående enfamiljshus mer attraktiva. När det gäller social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet så vinner dock kvartersstaden över villaområdena hands down. Det finns det tillräckligt empiriskt underlag för att hävda tycker jag.

Oavsett vad man tittar på (attraktivitet, hållbarhet etc) så är min poäng med inlägget att ska man argumentera för det ena eller andra alternativet så bör man presentera empiriskt grundade argument. Det räcker inte att avfärda något med att det är "uttryck för en diskurs".

Vad gäller diskursanalys så finns det många varianter som sagt. Den här poststrukturalistiskt influerade som jag tar upp här har även den sin giltighet skulle jag vilja hävda (även om den naturligtvis går att kritisera på filosofiska grunder, men det är ju en annan debatt). Men den måste känna sina begränsningar och det är där det brister.
 0
Erik Westberg (10 Mars 2014 20:56):
Det här inlägget ligger nära debatten i den tidigare tråden, Patrik Andersson vs Lisa Durell. En sak jag stör mig på hos Durell, i alla fall i det hon skriver i den debatten, är att hon ger kritik utan att ge alternativ. Jag har inte så lätt att förstå vad hon själv eftersträvar. Även de som angriper nyurbanismen måste erkänna att allt inte blev bra under rekordåren. Hur en modernism med mänskligt ansikte skulle se ut blir ändå rätt oklart.
Annars tycker jag att TJ nuddar vid en viktig aspekt som kan förtjäna att betonas ytterligare när han talar om semiurbana områden som Annedal och Hammarby sjöstad, de tas ofta upp som fullödiga exempel på nyurbanism, vilket de ju knappast är. Alltså får jag igen tillfälle att återkomma till en av mina favoritkäpphästar: när man insåg hur populär stadsbebyggelse är började man bygga innerstadsöar. De kan se ut som stad men är för små för att få fram något riktigt stadsliv. De har ett drag av vilja men inte kunna över sig. Och det är klart, beslutar man sig att bedöma nyurbanismen utifrån sådana projekt kan man säkert hitta mycket att kritisera.
En utväg kan ju också vara att även vi talade lite mindre om slutna kvarter och kanske lite mer om nödvändigheten av levande gator, walkability (har fortfarande inte hittat någon bra översättning, gångvänlighet?) och funktionsblanding och annat som en stad kräver.
 0
Karl (10 Mars 2014 22:03):
Jag vill inte argumentera mot kvartersstadens kvalitéer; jag tycker själv det är en överlägsen form, och jag kan köpa Johannes exempel på empiri. Men jag tror ändå att det finns en poäng i en fri diskussion om hur olika människor värderar olika typer av stadsmiljöer, och i vilken mån man föredrar det ena eller det andra på grund av vissa aspekter, eller trots dessa aspekter, och vad det i så fall kan bero på. Det behöver förstås inte reduceras enbart till tjafsande om mer eller mindre hegemoniska diskurser.
 0
Filip (10 Mars 2014 23:06):
Herregud vilken smörja. "Jag kan inget om arkitektur eller byggnadsteknik men om jag använder ordet "diskurs" en miljongånger i min artikel så framstår jag nog som kunnig och beläst."
 0
zoo (10 Mars 2014 23:57):
Right on the spot Filip.
 0
Johannes Hulter (11 Mars 2014 00:01):
Filip: Avser du mitt inlägg? Ja, det handlar ju om diskurskritik, så då blir det en del tjat om diskurser. Du får vänta tills det kommer ett nytt inlägg, det kommer med största sannolikhet att handla om mer konkreta saker. :)
 0
Håkan Tendell (11 Mars 2014 00:24):
Ett sätt att mäta en stadsmiljös attraktivitet kan vara att räkna på lägenheternas kvadratmeterpriser. Ett annat sätt kan vara att studera var turister gärna vistas när de besöker en storstad. Oaktat dragningskraften hos enstaka sevärdheter, skulle man möjligtvis kunna se ett mönster beträffande var storstadsturister brukar uppehålla sig, flanera och driva omkring på sin lediga tid. Då jag inte är någon turismforskare av rang kan jag emellertid bara gå till mig själv, och det har visat sig att jag gärna vistas i miljöer med den typ av folkliv som uppstår i kvarter med publika lokaler i gatuplanet. Så även hemma i Götet, faktiskt. Vet inte om detta är normalt, men sån är jag.
 0
Gunnar Einarsson (11 Mars 2014 07:30):
Tycker det är en riktigt bra text som Hulter har författat på Archileaks. Dessutom kul att se hur begreppet "förmodernistisk" har smugit sig in i "diskursen" och väl därmed får betraktas som etablerat. ;)

Däremot är det kanske inte alltid helt lyckat att som i bloggposten tala om den tröga massa som "den särpräglade teoretiska strömningen" utgör som "konservativ". Idémässigt konservativa (och vi talar här inte om den amerikanska varianten) är ju i regel pålitliga anhängare av den täta, funktionsblandade kvartersstaden. Bara det att konservativa, ibland med orätt, tenderar att idealisera världen av i förrgår (för att parafrasera Stefan Zweig), det vill säga före 1918 och i 1900-talet främst ser en progressiv räcka av andliga, d.v.s ideologiska, estetiska och politiskt-institutionella katastrofer, gör detta fullkomligt naturligt.

Sven-Eric Liedmans utrryck "frusen ideologi" som applicerat på Tunström och Bradley m.fl., exempelvis i ambitionen att bortse från förortens empiri som arkitekturideal eller konkreta följder av migrationspolitik och istället ändra diskursen, det vill säga ändra hur vi talar om verkligheten hellre än verkligheten själv, har väl då mer gemensamt med vad som annars går under tillmälet "politiskt korrekt" än med konservatism.
 0
Jan Wiklund (11 Mars 2014 10:45):
Gunnar: Postmodernister är ökända för att anse att ingenting finns i verkligheten, det enda som finns är hur vi pratar om den.

Därmed ligger de mycket nära Christian Science (i alla fall i den tolkning som ges av Herbert Tingsten i boken När Churchill grep makten): "allt är bra om man ser till de goda sidorna" - även tortyr, nazism, cancer eller vad man nu vill hitta på.
 0
Johannes Hulter (11 Mars 2014 11:49):
Gunnar: Vad gäller "konservatism" så beror det väl mycket på hur man själv förhåller sig till begreppet. Jag använder det mer som filosofisk begrepp än som praktiskt-politiskt. Jag är nog influerad av Habermas som tidigt satte ljuset på de konservativa dragen i postmodernismen.
 0
Jan Wiklund (11 Mars 2014 13:26):
Frågan är om inte konservatism också är ett sånt där begrepp som upphäver sig självt, enligt mottot "förändra allt för att ingenting ska förändras". Se vidare http:​/​/​www.​folkrorelser.​org/​blogg/​20​13/​0​5/​12/​bara-​de-​k.​.​
 0
Johannes Hulter (11 Mars 2014 13:59):
Är man intresserad av hur man kan vrida och vända på begreppet "konservatism" så kan tex läsa Torbjörn Tännsjös bok i ämnet: http:​/​/​www.​aftonbladet.​se/​kultur/​huvudartikel/​article1.​.​
 0
Gunnar Einarsson (11 Mars 2014 19:04):
Raderat.
 0
Gunnar Einarsson (11 Mars 2014 19:12):
Johannes, det är lugnt. Förstår hur du använde ordet. Egentligen ville jag ju ursprungligen bara nitpicka lite. ;)

Men vad ansåg Habermas nu då?
 0
Gunnar Einarsson (11 Mars 2014 19:48):
Raderat.

PS: Tog bort ett par tramsinlägg som faktiskt inte bidrog till tråden ö.v.t.
 0
Johannes Hulter (11 Mars 2014 22:18):
Gunnar: Vi hamnar ju lite väl långt från ämnet nu kanske... :) Men Habermas poäng, extremt kortfattat, är att poststrukturalismen (Foucault) totaliserar upplysningskritiken, vilket undergräver den normativa basen för själva upplysningsprojektet (progressiv, emancipatorisk politik). Han ser i detta filosofiska kopplingar till mellankrigstidens ungkonservatism (Jünger mfl).

Fortsättningen får vi ta i något annat sammanhang... :)
 0
Krister (12 Mars 2014 07:07):
De flesta verkar inte veta vad poststrukturalism är för något
 0
wordworld (12 Mars 2014 07:38):
Ett problem med att kräva empiri av meningsmotståndaren är att man då själv bör ha framfört sina åsikter med sådant stöd.

Yimby är bara ord. Då finns bara ord att bemöta.

Tex tror 99, 9% av skribenterna här att man kan skapa en blandstad bara genom täthet, kvarter och kollektivtrafik.

I verkligheten är det nonsens. Men kan ärva en sådan stad från en annan tid. Man kan bevara en sådan struktur genom begränsad modernusering eftersom många företag vill finnas i de klustet som redan är etablerade där.

Men man kan inte skapa en sådan stad bara genom att bygga något som ser likadanat ut.
 0
Johannes Hulter (12 Mars 2014 10:05):
Krister: Nej, som sagt, det blev en lite perifer diskussion. Men om man är intresserad så kan man googla.

wordworld: Det finns gott om empiri som stödjer Yimbys teser, vilket du borde ha märkt om du följt Yimby ett tag. Kolla t.ex. denna studie: http:​/​/​www.​spacescape.​se/​20​11/​0​4/​värdering-​av-​stadskva.​.​
 0
Jan Wiklund (12 Mars 2014 10:21):
Wordworld: Jan Gehl är också bra, om någon är empirisk så är det han. Kolla gärna hans bok Byer for mennesker, eller min recension på http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​11/​0​6/​promenadstader-​i-​praktike_​.​.​
 0
Marcus Bokvist (12 Mars 2014 10:31):
@wordworld: Men med ditt resonemang om man bara ärva egenskapen hos blandstad, inte bygga den, måste det ju betyda att blandstaden har en inneboende "essens" som vid något tillfäle ingjöts i den och aldrig kan återkomma. Men om man antar att den fysiska verkligheten är den samma nu som för ett antal år sedan (hundratals/tusentals) och människorna likaså, så borde ett byggande av stad med de egenskaper som staden hade då, så borde en bladstad bli resultatet.
 0
wordworld (12 Mars 2014 11:16):
Verkligheten är inte densamma som för hundra år sedan. Mobiliteten har ökat enormt, vilket har ändrat faktiska individuella prioriteringar och därför även kollektiva förutsättningar.

Det är dock inte detsamma som att det blivit omöjligt att bygga blandstad. Bara att det är så mycket mer komplext än vad som här görs gällande. Kvartersstad kanske inte funkar alls för att skapa blandstad vi nyetablering.

För att citera ur den rapport som Johannes tror stöder yimbys teser.

"Det finns många exempel på där man med en sorts formalism försökt att bygga ”stadsmässigt” och misslyckats för att man inte förstått att det inte är ytan som gör staden utan innehållet."

Går man till de matematiska bitarna i samma rapport
finner man förvisso att kvartersstaden för tillfället ger ett signifikant högre pris för specifikt bostadslägenheter. Men också att priseffekten är försumbar.

Men hur är det för arbetsplatserna. Troligen är kvartersstaden i sig negativ pga otillgänglighet med bil.

Detta nämnt för att förklara själva problematiken. Att lösa den låter sig inte göras med snabba ordväxlingar inom denna diskussionstråd.
 0
Johannes Hulter (12 Mars 2014 11:39):
Wordworld: Du har helt rätt att kvartersstad i sig inte räcker för att skapa blandstad. Det är ju självklart. Annars skulle man ju kunna slänga ut ett slutet kvarter utan lokaler i skogen och det skulle ändå på ett magiskt sätt ge upphov till ett intensivt gatuliv på en gång. Så är det naturligtvis inte. Men kvartersstadens fysiska struktur ger bättre fysiska förusättningar än de olika modernistiska typologier som ju specifikt konstruerades just för att *förhindra* blandstad. Det är också ganska obvious.

Vad gäller attraktivitet och typologi så rekommenderas också Johan Rådbergs empiriska studie: "Attraktiva kvarterstyper" KTH 2000.
 0
Johannes Hulter (12 Mars 2014 12:12):
Sedan är ju Yimbys ställningstaganden inga trossatser, utan hypoteser (om än välgrundade sådana). De är principiellt möjliga att vederlägga (falsifiera) vilket också är deras styrka (om man ska vara lite popperiansk). Det gör det också möjligt att ha en rationell diskussion/debatt, vilket jag tycker är bra.
 0
Sven R (12 Mars 2014 15:03):
Om alternativet bara står mellan att skapa en replika av 1800-talets blandstad och 1900-talets förortstad så är det klart att man blir deppig.

Kom igen folk! Vi lever på 2000-talet och har ypperliga möjligheter att skapa högkvalitativ blandstad. Vi kan idag bygga mycket högre hus utan att det blir dyrt och exklusivt. Vi kan med artificiellt ljus och energifönster skapa behagliga rum även i skuggiga lägen. Vi kan tillgänglighetsanpassa. Vi kan med pelarsystem maximera den uthyrningsbara ytan och få maximal framtida flexibilitet. Vi kan göra "rätt" direkt när det gäller kollektivtrafiken, t.ex gräva tunnelbana innan det står hus överallt som gör det omöjligt eller iallafall mycket dyrare. Osv osv. Det här är inget hokus-pokus, det är så man bygger i storstäder runt om i världen. Det kräver iofs att ledande personer höjer blicken lite från det provinsiella till det globala.
 0
Johannes Hulter (12 Mars 2014 16:39):
Sven: Jag har en känsla av att vi diskuterat detta tidigare... :) Begreppet "kvartersstad" innefattar inte uteslutande det sena 1800-talets europeiska stenstadsbebyggelse. Men för tydlighetens skull: Med "kvartersstad" avser jag gathus i tomtgräns, sida vid sida, som bildar slutna kvarter, i ett öppet gatunät. Som det byggts under hundratals år, i olika världsdelar. Men om du har något annat namn för just det så kan vi använda det istället. Bortsett från terminologin så håller jag förstås med dig.
+1
Sven R (12 Mars 2014 19:21):
Johannes, det är inget fel på ordet kvartersstad. Om jag ska vara kritisk till just det du skrev så är det snarare att du visar en bild från Amsterdams puttinuttigaste delar. Så kan man förstås planera om man vill göra det lite extra svårt att skapa blandstaden. Fastighetsstorleken är mycket mindre än vad som är normalt i moderna flerbostadshus. Då är det klart att byggarna hellre bygger Kvibergsstaden. Human skala, variation osv går att skapa även med höga hus. Jag får visa ett eget exempel kanske när jag får tid.
+1
Alexander Åkerman (13 Mars 2014 01:01):
^^^Mycket bättre! Personligen är jag också tveksam till om en artonhundratals kvartersstad utan fastighetsindelningar eller verksamhetslokaler är i närheten av att vara rätt väg... Smalare gator, lite lägre bebyggelse, korta kvarter, finkornig fastighetsindelning samt flexibla bottenvåningar tror jag kan vara ett bättre alternativ på många ställen.

Lågt och tätt har sina fördelar:

+ Enkelt att bygga
+ Smala gator gynnar gående och cyklister framför bilåkande
+ Skalan möjliggör en mix av mindre egnahem och större flerfamiljshus
+ En större komplexitet av rumsligheter
 0
Martin Kolk (13 Mars 2014 01:10):
Den bilden som Johannes visar går ju överhuvudtaget inte att bygga i Sverige med vårt detaljplansystem. Det har egentligen inget att göra med "typologier", bredd på gator, eller "gatunät", utan att vår storskaliga byggindustri och planmonopol helt enkelt gör det omöjligt att ha 50 olika "fastigheter" (som troligtvis för övrigt inte är helt hopbyggda som i en europeisk stenstad) på samma kvarter.

Krav på "kvarterstad" leder lett till stora enhetliga borgar med en byggherre som man kan se överallt det byggs "urban kvarterstad" i Stockholm de senaste 15 åren. Det är lätt vad som händer när någon ritar in ett "slutet kvarter" när en ny stadsdel planeras.

http:​/​/​www.​bospararna.​se/​sites/​bospararna.​se/​files/​sty.​.​
+1
wordworld (13 Mars 2014 07:02):
Hade inte tänkt att skriva mer. Men vill ändå upprepa att det finns anledning att fundera över om inte hela frågeställningen är fel om man heka tiden frågar sig hur man själv vill bo eller hur de köande i den kommunala bostadskön vill bo.

En mycket mer relevant fråga är hur man skapar de miljöer som efterfrågas och vilka kompromisser man måste göra. Eftersom man kan konstatera att det slutna kvarteret inte ger mer än någon eller ett par tusenlappar per kvadratmeter i ökat bostadsrättspris bör slutsatsen bli att detta är en kompromissmöjlighet inte en utgångspunkt.

Visst om det inte orsakar något annat problem, slut kvarteret. Men om det gör det, låt bli. Detta måste vara en fråga långt ned på priotiteringslistan eftersom den värderas så lågt av gemene man, representerad som marknaden.

En mer relevant fråga är vad som måste till för de servicefunktioner som önskas, blandstad. Ganska snart finner man att för att efterfrågan skall bli tillräcklig räcker det inte med boende. Det måste också finnas arbetande. Arbetande utöver de som arberar direkt med servicefunktionerna.

Nu börjar det svåra eftersom de flesta försök att nyskapa ABC städer misslyckats. Misslyckats eftersom A-funktionen uteblivit.

A-funktionen uteblir därför att arbetsgivarna finner få fördelar med att förlägga kontoren i bostadskvarter.

Frågan blir då hur man kan skapa lika stora fördelar för arbetesplatser som tex en motorvägsavfart ger. Det senare en betydligt starkare attraktionskraft a priori och således en svår konkurrent.

Jag ser inte riktigt att dessa frågor finns med i yimbydebatten.
 0
David Nylund (13 Mars 2014 07:24):
WW, arbetsplatser värderas precis som bostäder till stor del efter centralitet. Kvadratmeterpriset är högre i city än i Frösunda. Sen finns det funktioner som verkar sky centralitet, som jordbruk och tung industri, men allt annat lika lockar centralitet även för mark för dessa ändamål, då det finns ett ökande värde med centralitet.
 0
wordworld (13 Mars 2014 07:27):
Det relevanta är att priset i Frösunda är mycket högre än i tex Annedal.
 0
Johannes Hulter (13 Mars 2014 10:49):
Wordworld: Det är du som uppehåller dig vid attraktivitet, och då finns det skäl att påpeka att den funktionsblandade kvartersstade är mycket attraktiv. Men det avgörande argumentet för den stadsstruktur som Yimby förespråkar är att den ger bäst förutsättningar för ett hållbart samhälle, såväl socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Att den dessutom är oerhört attraktiv är en bonus... :)
 0
Jan Wiklund (13 Mars 2014 10:53):
Liksom priset i Stockholm är högre än priset i Göteborg, och priset i Göteborg är högre än priset i Linköping, etc etc. Men vart för oss detta?

Priset återspeglar tillgång och efterfrågan. Där priset är högt är efterfrågan större än tillgången, där det är lågt är tillgången större än efterfrågan, relativt sett. Det höga priset på kvartersstad jämfört med annan typologi återspeglar att det finns för lite tillgång på sådant jämfört med efterfrågan. Inget annat.

Alltså förespråkar Yimby att man bör bygga lite, så att marknaden blir mer i balans och priset kan gå ner.

Det finns förvisso också andra skäl att bygga tätt och nära - bland annat att det minimerar transporterna och därmed sänker transaktionskostnaderna i samhället. Om tätt och nära implicerar kvartersstad är jag inte säker på. Johannes har argumenterat för det på annan plats, huvudsakligen på temat "erfarenheten säger" om jag minns rätt. Men wordworld och andra får förstås gärna visa andra möjligheter, så får vi se hur rimliga de är.
 0
Johannes Hulter (13 Mars 2014 11:04):
Jan: Det behöver naturligtvis inte se ut som det sena 1800-talets europeiska stenstad. Men jag tycker det finns bra underlag för att förespråka en välintregrerad rutnätsplan med relativt små maskor och hög täthet i kvarteren och en bottenvåning som möter gatan. Vancouver (låg bottenplatta och höghus i del av kvarteret) är väl ett bra exempel på hur man kan göra utan att använda stenstaden som förebild.
 0
Martin Kolk (13 Mars 2014 11:39):
Wordworld: Blandstad, kollektivtrafik och täthet är de tre viktigaste komponenterna (de hör ju naturligtvis ihop också). Håller med att fixeringen vid kvartersstenstad också distraherar från dessa viktigare frågor.

Stenstaden har ju arbeten eftersom den är central, inte på grund av dess struktur. Så länge marken är central, och det finns genuint blandad bebyggelse som kan upplåtas till lite vad som helst(här krävs nog krav vid detaljplaner) så löser det sig nog ändå. Om det inte är centralt kommer man nog aldrig få särskild mycket blandstad, annars än bredvid kollektivtrafik knytpunkter (vilket är okej tycker jag).
 0
wordworld (13 Mars 2014 11:43):
Om man ser attraktivitet och det därvid sammanhängande marknadsvärdet som en bonus och den personliga ideologin som överordnad behövs ingen diskussion. Förhållningssättet kräver helt enkelt inte sakargument.

Att ge exempel är svårare eftersom problematiken inte är riktigt löst. Det handlar ju om att ge alla som måste vara med för att skapa mångfaldens attraktivitet incitament att vilja deltaga.

Men Frösunda som togs upp som avskräckande exempel skulle jag istället vilja framhålla som något positivt. Inte som en lösning. Definitivt inte som en universallösning. Men som en möjlighet att komma en bit på väg.

För den som inte känner till Frösunda så började man på traditionellt vid att bygga ut kontorsarbetsplatser vid en motorvägsavfart. Men man lät det inte som i tex Kista skena iväg med kontorskvarter efter kontorskvarter. Istället fortsatte man med att integrera bostadsområden. Dock i varietande format. Där det traditionella stadskvarteret bara var en använd form av flera.
 0
Johannes Hulter (13 Mars 2014 11:59):
Wordworld: Jag sa inte att den "personliga ideologin" var överordnad. Hållbarhet är inget ideologiskt flum, det handlar om mycket konkreta saker. Samhället har t.ex. enorma kostnader för transportinfrastruktur, VA etc. Här går det att argumentera empiriskt för vilken sorts stadsstruktur som är mest effektiv.
 0
wordworld (13 Mars 2014 12:05):
@Martin.

Har man central mark med tillräckligt hög attraktividet är naturligtvis detaljplanen ett sätt att lösa detaljproblemet.

Beordrar man fram arbetsplatser på detta vis kommer naturligtvis markpriset att falla tills någon känner sig tillräckligt kompenserad för strukturens brister i övrigt och bygger.

Men frågan är om det är en särskilt bra metod. Det är ändå verkliga värden som försvinner från samhället. Dessutom uppmuntrer metoden ännu fler politiska pekpinnar som får ännu mer värde att försvinna.

Erfarenheten visar nog att denna typ av för marknaden okännslig detaljplanering tenderar att ge ganska oattraktiva städer.
+2
Jan Wiklund (13 Mars 2014 12:55):
Vad är problemet, närmare bestämt?

Är det att vissa aktörer kräver något särskilt som inte kan tillgodoses i en kvartersstad, och i så fall vad?

Begreppet är ju ganska tänjbart, och borde kunna ge plats åt tämligen utrymmeskrävande verksamheter om så gäller (jfr t.ex. Riksdagshuset).

En del verksamheter föredrar idag att lägga sig vid motorvägar och omge sig med gigantiska parkeringar - men det torde väl vara för att inget annat erbjuds. Ingen ny t-bana kan byggas för att infrastrukturen redan tänjts ut till bristningsgränsen pga städernas utglesning, och SCAFT tillåter inte att kvarter blir tillgängliga för utomstående - men sånt kan ju ändras om man har en långsiktig inriktning?

För övrigt är det lite lustigt att meningen "Erfarenheten visar nog att denna typ av för marknaden okänslig detaljplanering tenderar att ge ganska oattraktiva städer" ordagrant skulle ha kunnat skrivas av Jerker Söderlind, se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​12/​0​4/​handeln-​som-​stadsbyggare_​1.​.​
 0
Martin Kolk (13 Mars 2014 14:20):
Wordworld: Alternativet är ju att låta marknaden agera betydligt friare. Men det förutsätter ju i praktiken att kommunens planmonopol upplöses. Det är i min meningen nog inte en dålig idé, men det är en ganska radikal ändring med stora konsekvenser (och troligtvis stort politiskt motstånd). Med ett sådant system får man nog, givet bra kollektivtrafik och hög täthet, en stad som skulle påminna om östasiatiska städer.

Idag leder ju detaljplaner till att det helt enkelt är för komplicerat att bygga blandstad i samma fastighet, om inte detta påtvingas. I ett sådant system som det nuvarande, är nog det ända sättet att få till blandstad, att till exempel sätta krav i detaljplaner på att bottenvåningar måste innehålla kommersiella lokaler av något slag.
 0
Jan Wiklund (13 Mars 2014 16:28):
Martin: Vår idé med Lindhagen 2.0 var ju att ändra gränserna mellan marknad och planering. Istället för att som idag släppa marknaden fri på var det exploateras och styra stenhårt planekonomiskt hur det exploateras skulle man så att säga göra tvärtom.

Ja, vissa regler måste man väl ha även för hur, annars blir det brandfarligt bland annat, men man skulle släppa det betydligt friare än idag, och strunta i hela den byråkratiska processen. Medan man helt enkelt inte skulle tillåta byggen utanför avsatt tomtmark, som fastställs sådär en gång varje generation när befintlig tomtmark börjar ta slut.
 0
David Nylund (13 Mars 2014 20:23):
WW, jag använde inte Frösunda som avskräckande exempel, utan som exempel på ditt bästa möjliga utfall: där finns både motorvägsavfart och möjlighet till goda tågtransporter. Ändå är efterfrågan lägre än centralt i Stockholm och således är det inte som du skriver att denna typ av områden har "en betydligt starkare attraktionskraft".
 0
Martin Kolk (13 Mars 2014 22:38):
Jan: Det innebär ju att upphäva kommunens planmonopol. Resultatet skulle absolut bli en mer organiskt växande stad. Ett annat resultat skulle vara väldigt många fula och billigt byggda fastigheter, ungefär som i städer i Östasien.

Det är inte nödvändigtvis en dålig idé, men jag har väldigt svårt att se det som politiskt möjligt. Det är ju en väldigt kraftig överdrift att säga att marknaden är fri att exploatera var den vill idag också.
 0
Krister (14 Mars 2014 06:40):
Några klipp ur artikeln "Handeln som stadsbyggare":

Stadsplaneprocessen är redan nu ett beställningsverk från olika exploatörer som var och en bara ser till sitt eget intresse.
Detaljplaner som inte kan göras innan det finns en byggherre som är beredd att förverkliga dem.

Vad vi därför får är beställningsplanering – byggbolag, markägare eller andra projektmakare beställer stadsplaner enligt sina önskemål och får dem levererade av kommuner som inte kan säga nej till dem.
 0
Jan Wiklund (14 Mars 2014 09:11):
Martin: De regler en byggherre måste följa kan sättas som den politiska majoriteten vill. Man kan således, om man vill, sätta upp kvalitetskrav.

Regler som jag skulle vilja se är t.ex. sådana som gynnar bostäder i områden med många arbetsplatser och vice versa. Jag skulle också gärna se en regel som krävde takhöjd nog i bottenvåningen för att möjliggöra offentliga lokaler där. Däremot inga parkeringsnormer. Bara för att ta några exempel.

En annan faktor som skulle hindra dålig kvalitet på husen är att stockholmarna har lite mer pengar än t.ex. kineser att efterfråga bostad för.

Vilket förstås kräver att det finns valmöjlighet. I dag råder säljarens marknad och man kan bli av med vad som helst. Så visst, en del dåliga hus skulle kanske byggas om reglerna sa att det var tillåtet; det kanske är bättre än inga alls? När det har byggts ikapp kommer de förmodligen att försvinna - om inte välståndet kraschar och lönerna sjunker, i sådana fall hjälper inga byggregler i världen.
 0
Gunnar Einarsson (14 Mars 2014 17:37):
Jan Wiklund: "Postmodernister är ökända för att anse att ingenting finns i verkligheten, det enda som finns är hur vi pratar om den."

Precis, och kombinera det med en strukturalistisk utgångspunkt som att varje påstående är del av något större som måste läsas fram "mellan raderna", så har man väl egentligen öppnat för att bortse från vad som helst, oavsett hur väl underbyggt och sakligt ett argument är, bara genom att misstänksamt hänvisa till antaganden om vederbörandes fördomar och förförståelsens mytkomplex?

Det finns ju som sagt ändå ingen verklighet, bara "text".

Låter det inte lite som marxismens "misstänksamhetens hermeneutik"?

Personligen anser jag att dekonstruktionen borde dekonstrueras.
+5
Fredrik Rosenhall (14 Mars 2014 20:08):
I samhällsplaneringen sker ibland intressanta kulturkrockar. Bygg och fastighetsbranschen är ekonomiskt pragmatisk. Vissa postmodernt influerade forskare och skribenter lever i en diskursvärld där teori och ideologi tillmäts större intresse än faktiska konsekvenser av byggandet. När dessa världar möts uppstår sällan några konstruktiva resultat. Skall man åstadkomma förändringar måste det ske bättre kommunikation mellan teoretiker och praktiker, man måste använda teorin för att åstadkomma bättre (eller i varje fall mer genomtänkta) praktiska resultat.

Helt klart har det skett en värderingsmässig förskjutning i synen på urbant byggande. När jag läste arkitektur och sociologi åren kring millennieskiftet angreps urbanismen ständigt; dels från modernistiskt håll (den ansågs nostalgisk och tillbakablickande), dels från den teoretiska postmodernismen (den ansågs representera borgerlighet och tillrättalagt leverne). Kritiken var i båda fall diskursiv, lite intresse riktades då att på allvar jämföra de praktiska konsekvenserna av olika planeringsformer. Mycket av debatten på senare år har handlat om att få upp intresset för dessa konsekvenser, se att det faktiskt finns alternativ till funktionsseparering. Inse att ”stad” kan skapas idag och inte kräver någon mystisk essens som bara kunde skapas tidigare århundraden. Att den tillrättalagda amerikanska nyurbanismen har väldigt lite med urban heterogenitet att göra, och att traditionell stråkintegrerad kvartersstad vare sig är nostalgisk eller borgerlig.
Det är Jane Jacobs och inte prins Charles som är ledstjärnan.

Jag tycker att debatten idag är mer konstruktiv än för 10-15 år sedan, men blir liksom Johannes ibland bekymrad över ”diskursurbanismen” . När man kritiserar ett fenomen bör man inte bara uppehålla sig vid dess tolkade ideologiska innebörd, utan fokusera på de praktiska resultat det förespråkar. I min mening är den yttersta sociala konsekvensen av ett urbant byggande att människor kommer närmare varandra, att man skapar miljöer som är olika grupper kan fylla med innehåll och känna identitet med. Funktionssepareringen har lett till oönskade konsekvenser i form av en apartheidliknande bostadssegregation och ett onödigt transportmaskineri. Det går liksom inte att blunda för. När man misstänkliggör helhetsförståelse av stadens ekologiska och sociala strukturer utifrån ett postmodernt/poststrukturalistiskt perspektiv bidrar man i praktiken bara till att lämna makten över samhällsplaneringen till marknaden.

Självklart måste man vara uppmärksam på de negativa konsekvenser kan komma av värderingsförändringen som sker i samhällsplaneringen. Inte minst den uppenbara risk som finns med att bygga kvartersstad utan fungerande stråk, funktionsblandning och öppna bottenvåningar. Eller att i sitt sätt att uttrycka sig och argumentera blanda ihop den stadstypologi man kritiserar med de människor som bor där.
 0
Moa Tunström (14 Mars 2014 21:00):
Hej Yimby,

Det är både intressant och märkligt att ta del av era inlägg och kommentarsfältsdiskussioner. Stundtals argumenterar ni med en hård, raljerande ton som känns rätt onödig tycker jag. Det är också intressant att Yimby lägger så stor vikt vid vad jag och kanske en handfull skribenter då och då skrivit eller sagt under de senaste 4-5 åren. Ni ser uppenbarligen min och andras skrivande som ett hot. Hur många är ni inte i Yimbys nätverk, och hur många inlägg, kommentarer etc har inte alla ni gjort genom åren?

Sen vill jag också säga att jag och andra som arbetar med att utbilda framtidens samhällsplanerare ser hur otroligt viktigt det är att vi lär våra studenter kritiskt tänkande. Det finns inga definitiva modeller för hur vi ska bygga den goda, hållbara staden för all evighet som vi kan lära dem, och sen släppa ut dem i världen att tillämpa. De måste snarare lära sig t ex att kommunicera med och lyssna på medborgare, att göra avvägningar mellan olika intressen och att ta in kunskap från olika fackområden. Och de måste kunna läsa och reflektera kritiskt kring innehåll i planer och politiska visioner, och förhålla sig till politiska viljor. För att kunna göra det så behöver de förstå kopplingarna mellan språk och makt, och där kan bland annat begreppet diskurs fylla en funktion. Men det finns ingen rörelse som heter ”diskursurbanismen”. Det finns ingen sån agenda, blogg eller annan verksamhet. Men kanske borde det startas upp en sådan, som en motvikt till Yimby?

Vänliga hälsningar Moa Tunström

http:​/​/​archileaks.​se/​redaktionellt/​pa-​vilken-​fraga-​ar-​.​.​
 0
Dan (14 Mars 2014 21:24):
Moa Tunström: Tack för att du kommenterar.

Tonen är hård och raljerande för att en handfull verklighetsfrånvända popteoretiker leker 80-talsfilosof och får orimligt mycket utrymme i det offentliga rummet, varpå en frustration sprider sig ungefär som när Fox News vill få växthuseffekten till en jämbördig debatt där forskarna är 50/50 för eller emot. Och konsekvenserna är förödande i båda fallen.

Samhällsplanerare ska ägna sig åt att förstå hur transaktionskostnader (inkl transporter och sanitet) kan minimeras inom ramen för en stad och därefter låta människorna, byggherrarna och anarkisterna forma staden och rummet själva, utan en textanalyserande våt filt över sig. En filt som i själva verket vara betyder: gles befolkning, långa avstånd, litet utbud, få möten, otrygga utrymmen och resursslöseri. Själva POÄNGEN är att ingen samhällsplanerare ska försöka planera ett samhälle i en slutgiltig modell, utan lägga planer som är så öppna som möjligt för framtida omformliga behov. Tät stad med sammanhängande gatunät är just sådan. Lindhagen 2.0 är just sådan.
 0
Moa Tunström (14 Mars 2014 21:43):
Oj. Hej då, yimby. Trevlig helg!
 0
Krister (15 Mars 2014 08:37):
Hjällbo, Hammarkullen, Gårdsten, Storås:
Mellan de olika stadsdelarna ligger stora naturområden som fungerar som barriärer för gående och cyklister. Grönområdena runt bostäderna är ofta fina att titta på, men det finns ingen som egentligen använder dem.
 0
Mats O. (15 Mars 2014 09:52):
Jag tycker inte tonen är för hård på något sätt på Yimby, eller att sidan domineras av "verklighetsfrånvända popteoretiker".

Det där med att 'tonen är för hård' är oftast samma sak som att säga att 'ni får inte klaga för mycket'. Dessutom kan bloggägarna till Yimby.se plocka bort grova påhopp eller kränkande kommentarer. Yimby är knappast något Flashback där folk rapar ur sig påhopp efter påhopp.

Det skulle vara extremt tråkigt om Yimby varit en ryggdunkarklubb där alla gillade lika och ägnade sig åt kollektivt gruppkramande.
+1
Johannes Hulter (15 Mars 2014 10:07):
Hej Moa! Såg din replik: http:​/​/​archileaks.​se/​redaktionellt/​pa-​vilken-​fraga-​ar-​.​.​ Det kommer en replik på den om ett tag.

Men bra att du tar dig tid att kommentera här också. Jag är inte längre samordnare för Yimby och kan inte svara för hela nätverket, vem som helst får kommentera här och respektive kommentar står för den som skriver.

Att jag skrivit om er "diskursurbanister" (om man nu ska använda det uttrycket) ett par gånger senaste åren beror på att jag tycker det ni sysslar med är intressant. Det tycker säkert du också. Som diskursanalytiker är du säkert också medveten om att olika diskursiva rum har olika struktur. När man tar steget från det akademiska seminarierummet ut i en offentlig politisk debatt - http:​/​/​www.​direktpress.​se/​norra_​sidan/​Nyheter/​Stockhol.​.​ - så måste man inse att man träder in i en annan, mer agonistisk, diskurs. Det är delvis om just det steget, och att ta konsekvenserna av det, som min text handlar.

Sedan har jag aldrig ifrågasatt vikten av kritiskt tänkande eller diskursanalys. Det är jättebra. Min poäng är bara, enkelt uttryckt, att när vi ska bestämma oss för hur vi ska planera och bygga, så räcker det inte med att analysera utsagor (hur det talas och resoneras) om den materiella verkligheten. Vi behöver framförallt underlag i form av kvantitativ empirisk kunskap om denna materiella verklighet.
 0
Moa Tunström (15 Mars 2014 10:20):
Det finns väl ingen som påstår att det räcker med att "analysera utsagor" för att planera och bygga staden. Du, och andra i den här tråden, konstruerar nog en motståndare som inte finns, tror jag.
 0
Johannes Hulter (15 Mars 2014 11:31):
Moa: Det handlar om en tendens i argumentationen, precis som Fredrik mycket träffsäkert beskriver. Men om du håller med mig så är det ju bra, då ser jag fram emot mer kvantitativ argumentation från er sida i framtiden! :)
+1
Rasmus Öhrstig Bratt (15 Mars 2014 19:17):
En sak som skaver i förortsvurmarnas argumentation är att det oftast talas om gång, cykel och kollektivtrafik när vi alla vet att dygnet bara har 24 timmar och att bilen är en absolut nödvändighet för de allra flesta förortsbor för att få tiden att räcka till eftersom avstånden är för långa för att gå eller cykla och tätheten för låg för snabb och turtät kollektivtrafik. Är man för gles bebyggelse så är man rimligen också för mer bilism.

En annan sak som inte går ihop är att argumentationen ofta verkar komma från vänster. Om man befinner sig till vänster eller mitten-vänster på den fördelningspolitiska skalan och vill ha mer gles och därmed bilberoende stad så bör man rimligtvis samtidigt vara för allmänna subventioner av bilism för låginkomsttagare, så att de kan ta sig fram lika fort som medel- och höginkomsttagare i den glesa staden. Det kan handla om sådana saker som stora satsningar på nya vägar och parkeringsplatser, gratis körkortsutbildning, inkomstprövade bilbidrag och drivmedelsbidrag riktade mot låginkomsttagare, eller åtminstone rejäla höjningar av bidrag till låginkomsttagare så att de själva kan välja om de vill köra bil eller inte.

Kommer förortsvänstern utmana resten av vänstern om höjningen av bensinskatten eller satsningen på att dubblera kollektivtrafikresandet i Sverige? Det är ett ruskigt och orättvist slöseri med människors tid att de ska behöva slösa en stor del av sitt liv på att stå och vänta på långsamma bussar i olika förortscentrum.
 0
wordworld (15 Mars 2014 22:26):
Ja det vore logiskt att förortsvänstern förespråkade, om inte alla de konstiga konstruktioner du exemplifierar med, så i varje fall sänkt bensinskatt. Att du ändå kommer att slippa se det i närtid torde bero mer på vänsterns herarktiska kommandostruktur än vad förortens vänstergräsrötter egentligen vill.

Du närmar dig i vilket fall ett realt problem. Det är verkligen inte bra för ett områdes arbetsgivarattraktivitet att sluta sig bort från biltillgänglighet oavsett slutenheten skapas genom SCAFT eller allt för trånga kvartersgator.

Utan arbetsgivare inga kontor, minimal service och inget stadsliv.

Här finnd alltså en motsättning mot vissa typologier oavsett om de är valda av dogmatiska skäl eller välmotiverade strategiska och de funktioner man önskar fylla dem med.

Att Yimby inte förmår lyfta sig till en nivå där dessa frågor kan diskuteras på allvar är faktiskt märkligt. Och just därför är jag personligen övertygad om att just yimbys argumentation skulle må bra av en diskursanalys. Detta trots att jag i andra fall ofta ser att detta går till överdrift och blir föga produktivt.
 0
Moa Tunström (16 Mars 2014 17:12):
Jag vet inte helt säkert vilka "er" du syftar på Johannes, men eftersom jag inte (hittills) ägnat mig åt så mycket kvantitativa metoder i min forskning lär det dröja med sådant från mig. Där måste jag göra dig besviken tyvärr. Du får vända dig till någon annan då, troligen!
 0
Johannes Hulter (16 Mars 2014 20:01):
Moa: Som tur är så behöver man ju inte göra allt själv. Det finns massor av forskning, både kvalitativ och kvantitativ, att underbygga sin argumentation med om man vill propagera för eller emot i konkreta stadsbyggnadsfrågor.
+3
Jan Wiklund (17 Mars 2014 10:18):
Vänster? Det tidiga nittonhundratalets vänster angrep dåtidens dåliga bostandsområden för att de saknade en massa värden som de rika hade tillgång till. På den tiden handlade det mest om hygien och utrymme.

Idag handlar det mer om tillgänglighet.

Om dåtidens äkta vänster hade argumenterat som dagens diskursurbanister hade de sagt ungefär:
- Vi får inte angripa lägenheterna i Birkastan, då angriper vi dem som bor där. Det är borgerligt att kräva varmvatten och avlopp. De som bor där har rätt att ha torrdass. Att leva fem personer på 30 kvm är lika bra som att leva fem personer på 120.

Det förefaller mig dock som om termerna "vänster" och "höger" har plattats ut till att inte betyda något längre. De har blivit positioneringar i ett kulturpolitiskt kattrakande som mest handlar om personlig karriär.

För mig är det mest naturligt att hävda att även dagens underklass ska ha samma tillgång till allt som finns i staden som övre medelklassen har.

Och eftersom detta inte kan spridas ut hur som helst på ett ekonomiskt rimligt vis måste vi på sikt maka ihop oss.
+1
Jan Wiklund (17 Mars 2014 10:23):
Wordworld: Kolla in Jerker Söderlinds tvåbandsverk, vetja! Där finns lösningen på dina problem.

Samt i Lindhagenplanen 2.0:s förslag att exploatera marken intill alla s.k. "leder" som görs om till storgator. Perfekta lägen för all slags kommersiell verksamhet. Trots, eller kanske på grund av, kvartersstadstrukturen.
+3
Fredrik Rosenhall (17 Mars 2014 13:05):
Tonen i kommentarsfält lätt kan bli lite tillspetsad. Folk bantar ner det de vill säga till korta meningar och skriver inte sällan snabbt från mobittelefoner. När texten/kommentarerna kritiserar fenomen eller personer är det viktigt att tänka på detta lätt kan tolkas som raljerande, även om andemeningen är konstruktiv.

Nåväl, personligen håller jag helt med om allt Moa skriver. När vi analyserar den byggda miljön och dess sociala konsekvenser är det oerhört viktigt att vi använder en bred repertoar av metoder. Det tolkande, diskursanalyserande utgör en central del av kunskapsinhämtningen för att skapa djup förståelse. Tyvärr tenderar denna typ av förståelse att förflyktigas när det kommer till konkreta bygg- och planeringsprojekt. Därför är det viktigt att bygga broar mellan teori och praktik, att hitta konkreta former för att använda sig av hermeneutisk forskning i samhällsplaneringen. Annars är det lätt att teoretiker verkar i sin sociala kontext och praktiker i sin.

Men det är också viktigt att länka ihop ”mjuk” och ”hård” kunskap. Ibland tycker jag mig bland postmodernt influerade akademiker finna en väl överdriven skepticism mot empiri och strävanden efter att förstå samband. I min värld är diskursanalys och pragmatisk empiri komplementerande metoder, inte konkurrerande. Planering och byggande handlar mycket om att väga in alla olika aspekter och skapa ”helhetsförståelse”. Ju bredare kunskapsbas desto lättare att göra vettiga prioriteringar, men det förutsätter att man accepterar möjligheten att förstå hur saker hänger ihop. Dagens planering är praktiska och ekonomiska intressen starkt överrepresenterade. Ekologiska frågor kommer in allt starkare i processerna, men sociala frågor behandlas alltjämt styvmoderligt. Ska vi lyckas integrera socialt konsekvenstänkande i planeringsprocessen så att detta respekteras även av den ekonomiskt orienterade fastighetsbranschen krävs tydlighet och vilja att kommunicera och presentera konkreta alternativ.
+6
Fredrik Rosenhall (17 Mars 2014 14:14):
Yimby har varit skickliga på att både kommunicera och presentera konkreta alternativ. Så skickliga att ni blivit en maktfaktor i den svenska stadsbyggnadsdebatten. Som sådan måste yimby självklart granskas och utsättas för konstruktiv kritik. Liksom Johannes tycker jag dock att denna granskning bör ske utifrån tydliga utgångspunkter. Är det yimby som teoretisk maktfaktor eller resultatet av yimbys stadsbyggnadssyn som sätts under luppen? Visst kan man hävda att det allt större intresset för traditionell kvartersstad innebär en diskursiv nedgradering av förorten och i förlängningen de som bor där (vare sig det handlar om boende i utsatta miljonprogramsområden eller i socialt homogena villamattor), som kan bli problematisk. Här är det dock viktigt att inte blanda ihop äpplen och päron. För när det gäller synen på hur staden bör utvecklas handlar det ju i grund och botten om att planera bebyggelsen så att dess villkorande ramverk för det sociala livet blir så gynnsam som möjligt för så många som möjligt. Vi kan aldrig förutse exakt hur framtida generationer kommer att bruka den bebyggelse vi lämnar över till dem, men vi kan göra rätt bra bedömningar av hur den kan tänkas knyta ihop eller fjärma människor från varandra, flexibelt anpassa sig efter skiftande behov (i synnerhet i gatunivå) samt hur resurskrävande det blir att röra sig mellan olika målpunkter. När dessa frågor diskuteras finns en hel del empirisk kunskap att tillgå utifrån hur befintliga områden med olika karaktär visat sig fungera. Empirin kan vara både kvantitativt och kvalitativt inhämtad.
 0
Johannes Hulter (18 Mars 2014 16:26):
Inlägget är kompletterat med länkar till repliker etc.
 0
wordworld (19 Mars 2014 05:58):
Forsemalms inlägg i debatten säger väl egentligen mycket av det som behöver sägas. Yimby bör nog tänka igenom sitt svar noga innan det postas. Framförallt bör man kanske fundera ett par varv till på om det verkligen är empiri som är nätverkets huvudinriktning. Som jag upplever det slängs mest tolkade (rättolkade eller feltolkade) empiriska resultat in i en debatt med sträng diskurs. Ett forum för att tolka, förstå, granska eller verifiera empiriska resultat är inte yimby. Än mindre genomförs egna empiriska undersökningar av forumets debattörer.

t
 0
wordworld (19 Mars 2014 06:18):
Angående den svepande klassanalysen några inlägg upp. Bor verkligen svensk övre medelklass i kvartersstad?

Min icke empiriska kännsla är att det i de flesta kvartersstadsliknande småstäder fortfarande främst är traditionell underklass. I Stockholm dock undre medelklass. Kanske liknande i Göteborg och Malmö. Den boendesegregation som finns mellan undre medelklass och underklass torde främst vara ett Stockholmsfenomen. Man skall dock vara medveten om att en stor del av den undre medelklassen överallt snarare väljer att bo integrerat med den övre medelklassen. Vanligen i parhus, radhus mm så nära den övre medelklassens villor som möjligt. På mindre orter även i de mindre villorna och generellt i enklare egna hemsbyggen.

Det som utmärker Stockholms innerstad är den idag blivit så homogent och starkt dominerad av just den växande undre medelklassen.

Handen på hjärtat, är inte yimby mest ett försök av denna undre medelklass (som alla debattörer här verkar tillhöra) att bygga sig en egen identitet utgående från en livsstil som blivit kännemärket för den egna klassen?

Ett identietsbygge som dels vilar på fördömmandet av det som kännetecknar de högre klasserna och indirekt de ur den egna klassen som strävar dit. Dels en förhoppning om att den enda återstående lägre klassen strävat mot den egna uppnådda positionen?
 0
Johannes Hulter (19 Mars 2014 11:42):
Wordworld: Nej, Yimby är en inte en vetenskaplig institution. Än... :) Men de teser som nätverket driver är underbyggda med forskning och empiriska studier. Och framför allt är det mesta av argumentationen på forumet (inkluderat din) grundat i rationellt tänkande, vilket är väldigt trevligt och utvecklande.

Vad gäller din hypotes om kopplingen mellan klass och typologi så finns en del empiriskt underlag, som iaf delvis kan sägas bekräfta dina antaganden. Där ser man hur användbart Yimby kan vara... :)

http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​10​/​12/​myter-​om-​segregationen_​296.​.​

http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​0​8/​gentrifiering-​utbud-​och-​e_​.​.​
+1
Anders Norén (19 Mars 2014 11:42):
När nu klass har börjat blandas in i diskussionen så efterlyser jag en entydig definition av varje klassbegrepp som introduceras. Särskilt med tanke på att en ordinär trea i Stockholms innerstad (undre medelklass?) kostar lika mycket som ingenjör Sundells åttarumsvilla med tjänstefolksbostad (1902, arkitekt Sigge Cronstedt) gör i centrala Gävle (undre medelklass, i helsike heller). Privatekonomi verkar alltså hittills i diskussionen inte ha något med klass att göra.
 0
wordworld (19 Mars 2014 14:16):
Till vad och vem som använder ett historiskt hus är tämligen frikopplat från dess historiska värde. Många är de herrgårdar som byggts om till lägenheter, kursgårdar, dagis etc. eller bara används av den byggnadsintresserade som inte alls behöver ha byggherrens status.

Jag vet förstås inget om exemplet från Gävle. Men som det är presenterat säger det inget.

Vad gäller klass är det diskuterade begrepp. Personligen ser jag en ekonomisk definition som en rimlig och bra approximation till det man söker fånga. Något annat har i varje fall inte avsetts ovan. Men visst när det gäller just bostäder må man nog ta hänsyn till vilken stad man avser. Bostäderna är till stor del finansierade med lån. I varje fall den undre medelklassens och här spelar låneutrymmet in. Låneutrymmet avspeglar dock inte primärt den sökandes ekonomi, även om den är viktig, utan i första hand marknadens bedömning av bostadens värde. Det allra viktigaste för banken är hur mycket man kan sälja den förpantade bostaden för i händelse av låntagarens betalningsinställelse.

Som klassmarkör måste alltså bostadens värde relateras till den ort bostaden finns i.

Ska vi då försöka oss på den efterfrågade definitionen av undre medelklass. Mitt försök får bli tredelat. Där två "rätt" av tre parametrar ger klasstillhörigheten. De valda parametrarna är samtliga ekonomiska. Löneinkomst, fritt kapital (ej bostaden) samt bostadens värde.

För medelklassen som helhet kan löneinkomsten vara nästan hur hög som helst såvida den inte är så hög att den omedelbart ger upphov till ett kapital som kvalificierar till överklass. Nedåt bör det finnas en gräns mot arbetarklassen runt kanske 25.000 i månaden, fri tolkning av verkligheten. Gränsen mellan övre och undre medelklass skulle hag vilja säga ligger på en nivå som väl skiljer från de fackförhandlade lönerna. Säg 75.000 kr i månaden. Det bör dock noteras att det räcker att en person i hushållet ligger över denna nivå för att samtliga i hushållet skall glida upp till övre medelklass på denna punkt. Återigen min personliga fria tolkning av allmännhetens syn.
Beträffande fritt kapital definieras medelklassen traditionellt nedåt mot arbetarklassen att dess fria kapital är försumbart och uppåt av att kapitalet inte räcker att leva på. Ska vi säga att den nedre gränsen går någonstans vid ett par hundra tusen kanske en halv miljon. Den övre gränsen är faktiskt lite klurigare eftersom det de facto räcker med 5 miljoner i fritt kapital för att kapitalinkomsterna i sig ska ge en hygglig levnadsnivå. Men den blir ju inte riktigt överklassmässig. Så säg tio miljoner.

Att klyva medelklassen känns enklare. Den undre klarar inte "en årslön på banken". Det gör den övre. Säg att gränser blir ca en miljon för ensamhushållet och en och en halv för familjen.

Så till bostaden som väl kanske mest intresserar yimby. Här avses Stockholm. Eftersom det finns väldigt attraktiva hyresrätter billigt på grund av hyresregleringen måste sådana inkluderas. Självägda bostäder får dock anses vara norm för medelklassen. Någon egentlig gräns uppåt finns inte eftersom den övre medelklassen många gånger bor likvärdigt med överklassen. En gräns mellan övre och undre medelklass bör dock dras. Men tyvärr. Så mycket mer än magkänsla finns inte. I någon mån kan man förstås dra konsekvebser av första och andra parametern och trots att det delvid blir ett cirkelresonemang fångar man upp vissa sociala aspekter som att ärvd bostad också kan ge ärvd klasstillhörighet. Jag skulle för enkelhets skull dra gränsen vid 5 miljoner.

Sammanfattning. En ekonomisk definition av den undre medelklassen skulle kunna vara två "rätt" av nedanstående tre kriterier.

1. Månadslön mellan 25.000 och 75.000 kr

2. Fritt kapital från 200.000 till 1.500.000 kr

3. Attraktiv hyresbostad eller självägd bostad till ett värde upp till 5.000.000 kr.
 0
Anders Norén (19 Mars 2014 16:37):
Okej, då är jag med! Jag drar mig tillbaka till åhörarläktaren.
+1
Ragnar Lind (19 Mars 2014 19:00):
För att återgå till praktiken: det är skillnad på en förort med köpcentrum (Vällingby, V Frölunda, mfl, ja, nästan alla) och en förort med stadskärna (här är det mer tunnsått med exempel. Men Mölnlycke, och jag tror även en del förorter runt Stockholm är på g). Jag föredrar det senare.
 0
Alexander Åkerman (19 Mars 2014 20:58):
Om man ska göra upp med Yimby och "empirin" så ser jag en tendens till att många här drömmer om ett idealsamhälle. Betongförorter ska avvecklas, stenstäder ska uppföras i ändlösa rutnät och villamattorna ska ... Ja, vad ska vi göra av villamattorna!? - Stenstad!

Det blir ju lätt att ironisera över det "empiriska" Yimby när det sällan beskrivs hur dessa visioner ska bli till på ett praktiskt plan. Sen måste man ju också få kritisera Yimby-kritikerna - arkitekter och planerare - som ofta tar lösryckta meningar ur kommentarsfältet för att utmåla nätverket Yimby på ett eller annat sätt. Personligen håller jag verkligen inte med allt som sägs här, men det är ofta en intressant diskussion (givet att man inte trampar på någons onda tå och får en radda av kommentarssvar med samma budskap)
 0
Håkan Tendell (19 Mars 2014 22:03):
Mycket intressanta diskussioner här.

Vad jag själv börjar fundera på är vilka intressen stadsbyggnad bör tillgodose. För att göra det enklare att hitta svaret lyfter jag blicken från storstäder i allmänhet och Göteborg i synnerhet och fäster blicken på en annan plats på jordklotet, t.ex. Skövde.

Ponera att Skövde har bostadsbrist alternativt ingen brist, men att kommunledningen ändå vill bygga fler bostäder för att få fler människor att flytta dit, öka diversifieringen av utbudet av såväl arbetsgivare som arbetstagare för att i en konkurrensutsatt värld bibehålla eller stärka chanserna till hög sysselsättningsgrad hos medborgarna.

Vad bör de bygga? Vilka typer av stadsmiljö har de idag? Har de för lite av något? Bör de bygga fler villaområden, fler punkthus, fler blandstadskvarter av Paristyp, fler blandstadskvarter av Manhattantyp, eller något annat eller en mix av allt, men i vilken omfattning och i vilka väderstreck eller mitt i den befintliga bebyggelsen?

Vilka för- och nackdelar finns det med olika stadsmiljöer?

Kan en stad bara bestå av villaområden, hus-i-park och köpcentran och ändå vara en trygg, trivsam och välståndsgenererande stad? Finns det någon sådan stad på jorden?

Omvänt: Kan en stad fungera om den bara består av blandstadskvarter eller behöver varje stad en dos villor och i så fall hur många procent av det totala bostadsbeståndet kan villor med tillhörande bilism utgöra innan beståndet påtagligt försämrar stadens funktionalitet och attraktivitet?

Skövde har likt många andra städer en kärna av blandstadskvarter. Hur hade staden fungerat om denna kärna revs och ersattes med villor och punkthus?

Många frågor. Tyvärr inga svar. Stadsbyggnad är kanske mer en konst än en vetenskap. Min känsla säger att Skövde behöver mer Pariskvarter och Manhattankvarter. Men vad säger vetenskapen? Och framförallt: vad säger Skövdeborna?
 0
Krister Malmqvist (20 Mars 2014 08:02):
Fram till mitten på 1950-talet utvecklades städerna genom organisk tillväxt. Man byggde ut runt den befintliga stadskärnan. Därefter satte SCAFT-normen stopp för denna typ av tillväxt. Man gjorde skrivbordsprodukter kallade generalplaner för städerna vilket resulterade i Angered, Biskopsgården, Länasmansgården m.fl. stadsdelar som öar med omgivande tomma ytor. Denna typ av planering har fortfarande stor makt på SBK.
 0
wordworld (20 Mars 2014 13:09):
@ Håkan

Såväl Paris innerstad som Manhattan är omgivna av stora villaområden. Utan dessa skulle det knappast fungera. Urbaniseringen drivs av att nyckelpersoner kan komma närmre varandra. Då bör det inte finnas hinder i form av monokulturer som nyckelgrupper kommer att välja bort till förmån för öppnare städer.

Riktigt stora städer har förstås oftst en signifikant stadskärna. Men det finns inga fysiska hinder eller gränser för hur stora villaområden man kan ha. Chicago är ett utmärkt exempel på en storstad nästan utan innerstad, men med fullt fungerande infrastruktur.

Vad gäller svenska småstäder torde stadens ålder ha störst betydelse för kvartersstadens storlek. Det finns ganska stora svenska städer i princip helt utan kvartersstad. Tex Karlskoga.
 0
wordworld (20 Mars 2014 13:32):
Ovan svarade jag på frågan hur man skulle kunna definiera den undre medelklassen med ett möjligt exempel.

Kanske mer intressant är varför begreppet och klassanalysen skulle kunna vara relevant. Jag ser två huvudsakliga frågor som en sådan analys ger upphov till.

Den ena är att om vi nu har en ny stor och växande klass som behöver definiera sig och detta skulle kunna tänks ske genom bostaden, vilken verkan får det på marknaden?

Vilka områden berörs och är en sådan verkan lång eller kortsikrig? Den undre medelklassen har vuxit sig så stor att den finns nästan överallt. Men troligen är den inte så dominerande någonstans som just i kvartersstaden. Har kvartersstaden blivit en markör? En markör mot arbetarklassen som kanske i sig upplevs viktigare att uppnå än de faktiska skillnader som finns i förhållande till förortens flerfamiljshusområden?

Om så är fallet hur mycket har kämpandet efter denna markör påverkat marknaden och hur långsiktig blir denna påverkan?

Den andra frågeställningen kommer upp som en konsekvens av rubriksättningen av denna artikel. Vem är egentligen diskursurbanist?

Diskursen hos yimby kan ibland upplevas lite trång. En sådan trånghet som ofta finns när en grupp söker identitet. Kan det vara den undre medelklassen som söker en boendeidentitet?

Hur som helst, en lite öppnare diskurs skulle nog inte skada. Förorten behöver inte vara fel. Som det brukar heta, både övre medelklass och invandrarkillar kör BMW. Troligen trivs de ganska bra med det. Det är trots allt bekvämare än tunnelbanan.
 0
Rasmus Öhrstig Bratt (20 Mars 2014 13:45):
Nu verkar det som att Karlskoga inte kommer finnas kvar som stad av betydande storlek i långa loppet, fast det kanske mest beror på nedrustningen av försvaret och centraliseringen av det som finns kvar av försvarsindustrin till andra städer i Sverige. Skövde växer däremot vilket antagligen beror på att staden på något outgrundligt sätt har fått ha kvar sina tunga industrier genom decennier av nedläggningsvågor.

Städer med färre än hundra tusen invånare är rimligtvis i mångt och mycket ett annat sorts fenomen än städer med fler än en miljon invånare. I Karlskoga har man alltid gångavstånd till både ICA Maxi och naturen. Jag tror att mindre städer lever och dör i takt med sina företag och myndigheter. Städer i storleksklassen Skövde och Karlskoga bygger sin attraktionskraft bygger på närhet till naturen, billiga bostäder och frånvaro eller upplevd frånvaro av underklassområden. Men det måste finnas jobb också, annars flyttar människorna dit jobben finns, vilket är vad som händer i Karlskoga när försvarsindustrin sakta men säkert försvinner.
+1
Johannes Hulter (20 Mars 2014 14:17):
Wordworld: Jag har inga kommentarer på dina funderingar om "den undre medelklassen" och deras eventuella identitetssökande, mer än de länkar jag redan gett dig, där man ser att innerstaden/kvartersstaden generellt är relativt heterogen vad gäller inkomst, i förhållande till olika förortsområden. Men fortsätt gärna filosofera kring detta. Eventuellt krånglar det dock till det hela att använda klassbegreppet istället för inkomst etc. eftersom det är ett omtvistat begrepp. I den marxistiska traditionen handlar det ju om främst om positionen i produktionen.

Vad jag avsåg med begreppet "diskursurbanism" var helt enkelt tendensen att bygga ställningstaganden i praktiska/konkreta stadsplaneringsfrågor på ren diskurskritik (dvs kritik av hur det talas och resoneras om stadsplanering).
 0
Daniel Andersson (20 Mars 2014 16:10):
Rasmus: En skillnad mellan Skövde och Karlskoga är att Skövde ligger längs Västra stambanan med täta förbindelser mot Göteborg och Stockholm, medan Karlskoga är en av våra större tätorter utan reguljär persontrafik på järnväg (idag).

Andra större tätorter utan persontrafik på järnväg är Skellefteå och Visby.

Skövde har också egen högskola http:​/​/​www.​his.​se/​ vilket Karlskoga inte har. http:​/​/​www.​karlskoga.​se/​Vuxenutbildning/​Vuxenutbildnin.​.​
 0
wordworld (20 Mars 2014 17:57):
@ Johannes Jag har läst dina länkade artiklar angående inkomstfördelningen och det är mycket klokt du får sagt där. Bland annat om förmenta skillnader mellan centrum och periferi.

Dock hanterar du kanske inte homogenitetsbegreppet på ett matematiskt riktigt korrekt sätt. Bara det att du använder dig av median inkomsterna gör ju att du i princip utplånar den information om homogenitet som funnits i grunddata. Korrekt vore att använda spridningen i varje sektion.

Vidare finns en hel del att vinna att först göra en sammanvägning på individnivå av flera parametrar och sedan jämföra. Det är då klassbegreppet är användbart. (Även om självklart flera definitioner av måttet/begreppet är möjliga.) Mäter man bara en parameter i taget blir inte bilden lika fullständig.

Oavsett det senare är en matematiskt korrekt hantering av homogenitetsbegreppet nödvändig.

Tillämpar du en sådan är jag även övertygad om att du kommer att finna kvarterssraden homogen såsom enligt gängse uppfattning.
 0
Johannes Hulter (20 Mars 2014 19:13):
Wordworld: Om du läste inlägget så såg du säkert att det också fanns beräkningar på hur representativ andel av låg/mellan/höginkomsttagare det fanns i respektive primärområde. Men ju mer statistik desto bättre, så ta gärna fram data som underbygger dina teser, det vore intressant att se. :)
 0
wordworld (20 Mars 2014 21:08):
Jo jag såg det även om inläggen verkade mer fokuserade på att klassa hela områden efter medianen än att intressera sig för områdenas inre struktur.

Jag förstod inte heller riktigt vad man skulle få ut av de dragna gränserna vid 12, 5 resp. 30 tkr per månad.

12, 5 må kanske vara gränsen för självförsörjning. Men med tanke på de stora andelarna under denna nivå verkar statistiken inte rensad för barn studenter och hemavarande föräldrar osv. Vad säger gränsen då om den sociala strukturen?

Gränsen 30 tkr förstår jag inte alls. En stor del av den undre medelklassen ligger ju under denna gräns. Inte heller fanns någon gräns mot de högre samhällsskikten.

Slutligen verkade skillnadena mellan områdenas sammansättning tolkade utifrån dessa gränser små.

Så tror jag inte riktigt att det är, utan att det ser ut så beror nog mer på bristfällig metodik.

Jag kan i vilket fall inte se stöd för dina slutsatser utifrån den grafen.
+1
Johannes Hulter (20 Mars 2014 21:57):
Wordworld: Fast nu handlade det ju om att du hade en hypotes om "den undre medelklassen" och var den bodde. Jag ville bara ge dig lite tips på datakällor om det var så att du var intresserad. Om du följer länken i inlägget så kan du ställa in nivåerna själv och göra egna kartor. Det finns många andra datakällor också. Känn dig fri att botanisera bland dessa för att belägga din hypotes.
 0
David Nylund (20 Mars 2014 21:57):
Är det någon som förstår den senaste artikeln på Archileaks, den av Eliaeson? Jag har läst den två gånger nu och allt jag får fram är att det postmoderna är modernt och därmed för allt som är bra (vilket det tydligen finns väldigt många sorter av) och mot allt som är dåligt (som Johannes Hulter typiskt nog tydligen är för).

Jag antar att de vann då, men behöver kanske läsa det en gång till.
+2
Johannes Hulter (20 Mars 2014 22:18):
David: Hans poäng verkar vara att det inte finns några generella "sanningar" i stadsbyggandet och att varje plats behöver unika lösningar. Det är dock lite svårt att få en bild av vad detta betyder konkret. Jag förmodar att han inte menar att man ska ha en viss andel av varje typologi (t.ex. en del kvartersstad, en del husipark, en del villamatta osv.) för att värna en abstrakt "mångfald" av typologier, eftersom det är svårt att se ett egenvärde i typologier. Dessutom skulle man behöva enbart bygga kvartersstad i många decennier då eftersom det finns så lite relativt andra typologier.

Så jag antar att det han vill är att man går in i varje projekt helt öppet och anpassar det efter "platsens förutsättningar" eller nåt i den stilen. Problemet med att se varje projekt och varje plats frikopplad från sitt sociopolitiska och ekonomiska sammanhang (den stad platsen är en del av) är dock att det lätt leder till just det suboptimerande enklavbyggande som är modernismens signum. Och det är ett större problem än det "stora greppet", som för övrigt inte var specifikt för modernismen, utan har varit det gängse inom stadsplaneringen under historien.
 0
Håkan Tendell (20 Mars 2014 22:45):
Att Skövde har en järnvägsstation utmed sträckan Gbg - Sthlm är säkert en bidragande orsak till att Skövde, som jag förstod det, tycks gå en ljusare framtid till mötes än Karlskoga. Att Skövde har en högskola är naturligtvis också en framgångsfaktor.

Det senare leder in en på tanken om vilken typ av städer som bäst lockar studenter. Är det, om utbildningarna är någorlunda jämförbara, städer med en blandstadskvarterskärna där studenterna på fredag kväll kan ta en krogrunda och på söndag eftermiddag ta en fika på ett mysigt café och sedan hand i hand fönstershoppa med den nya kärleken, eller är det städer med uteslutande hus-i-park med soprum och cykelförråd i gatuplanet, radhus, villor och ett köpcentra i utkanten? (Detta är en ledande fråga)

Kvartersstad torde vara en framgångsfaktor även genom att stadens turistnäring stärks. Jag vet förvisso inte hur många turister Skövde respektive Karlskoga har, men om vi lyfter tillbaka blicken till storstäder, t.ex. Göteborg, finns här en kaj där lyxkryssare lägger till. Kajen ligger på Hisingen, men såvitt känt blir kryssningsturisterna inte bussade till närbelägna miljonprogramsområden såsom Biskopsgården och Sannegården. Nej, de blir bussade över älven till den levande kvartersstaden. Det verkar vara den de vill vistas i.

Sammantaget torde detta innebära att blotta förekomsten av kvartersstad stärker en stads attraktionskraft hos såväl studenter som turister. Kan detta gälla också vilka städer den arbetande befolkningen vill bo i?

Även om kvartersstaden är mitt ideal inser jag också att en liten mix av övriga stadsmiljötyper är nödvändiga för att en stad inte ska gå miste om vissa tänkbara nyckelpersoner. En del höjdare kanske bara måste ha en flådig villa med swimmingpool och nära till golfbana och segelbåtsbrygga för att finna livet värt att leva. Samtidigt, om en stad struntar i att bygga fler blandstadskvarter, går man kanske miste om tusentals viktiga krafter som inte kan tänka sig att flytta till städer med död till halvdöd stadsmiljö.
+2
David Nylund (20 Mars 2014 22:50):
Johannes, jo jag vet, och jag behöver egentligen inte göra mig dummare än jag är. Jag blir bara så uppgiven inför det övergripande angreppssättet att tro att man kan planera allt perfekt när man uppenbarligen inte lyckats med det hittills.

Ställer man de två tankefigurerna mot varandra (förenklat, men med ambition att göra dem båda rättvisa) skulle det kunna se ut såhär:

Postmodernister: Allt är individuellt och specifikt och vi planerar därför i detalj så att det passar det enskilda projektets omständigheter. Detta beskriver vi sedan i positiva ordalag, så att bebyggelsens intentioner lyfts fram, inte dess eventuella avigsidor. Detta då det finns en statusjakt som är irrationell i förhållande till objektiva nyttigheter och främst går ut på att separera sig från "den andre".

Nyurbanister: Det finns specifika kvaliteter som efterfrågas (och av bland annat miljöskäl bör tillhandahållas), främst närhet, variation och blandning. Tillhandahåller vi en struktur för detta kan staden växa fram organiskt, och anpassa sig till förändrad efterfrågan av sig själv.

Nu är det ju svårt att se bjälken i sitt eget öga, och jag kanske ändå ger en nidbild av postmodernisterna, men det kan någon annan få peka på i så fall.
+1
Martin Kolk (21 Mars 2014 00:02):
Angående Eliason, är det ju i min mening ganska underhållande med postmodernister som tror att just dem själva (men inga andra) kan förhålla sig bortom alla diskurser, preferenser och teorier, och verka efter det "bästa" (även om jag väll kan känna att det kan bli rätt dogmatiskt på Yimby ibland).

Just Eliasons idé om neutrala utgångspunkter fri från värderingar, brukar ju vara ett populärt angreppsmål för postmodernister.
 0
Krister Malmqvist (21 Mars 2014 09:01):
Sandarna i västra delen av Majorna innehåller ett område vid Bruksgatan där Fixfabriken låg tidigare. Här planeras ett helt nytt bostadsområde med 500-1000 lägenheter. Det unika är att området ligger mycket nära redan etablerade bostadsområden som är mycket populära i Gbg. Ingen orörd natur tas i anspråk och infrastrukturen finns på plats. Området har köpts av HSB samt fastighetsbolaget Balder.
+2
Johannes Österström (21 Mars 2014 10:39):
Är inte kritiken i Eliaesons inlägg att Yimby gör sig skyldiga till att propagera för samma sorts enda universallösning för stadens utveckling som modernisterna en gång gjorde under efterkrigstiden? Eliaesons ställer således postmodernisternas öppenhet för att låta alla blommor blomma mot en ”planerare” med en lösning (i form av Yimby som har tänkt ut hur vi alla ska leva och bo).

Jag tycker att om man bara läser vad som står i exempelvis Lindhagen 2.0 så förstår man att det är en (fullständigt) missriktad kritik. I själva verket tycker jag att det finns flera postmoderna anslag i Yimbys grundprincip om att åter låta staden växa organsikt med hjälp av en generalplan/stadsplan. För att använda Eliaesons uttryck, att ”se den moderna staden för vad den är och utveckla den på dess egna villkor”, vilket jag tolkar som att vilja släppa fram en mer organisk utveckling.

Utöver att det är ett lite fult retoriskt grepp att utgå ifrån någon sorts summering av kommentarer på ett fritt forum så kan jag tycka att det förvisso också ligger något värt att bemöta i Eliaesons argument. Man kan tänka sig att Yimbys strategi skulle kunnat vara att backa tillbaka och konstatera att den moderna staden byggs på ”fel” sätt genom att det fortfarande är detaljplanering snarare än stadsplaner som gäller. Därefter skulle man komma med exakt samma kritik på varenda detaljplan: ”Allt är fel, återgå till stadsplan”. Resultatet hade antagligen blivit att Yimby hade stångat sig blodig mot en politisk realitet som på grund av diverse intressen i samhälle inte kommer att förändras i det korta perspektivet.

Vad Yimby har gjort är att i en mer positivistisk anda föreslå förändringar av detaljplaneringen i den riktning som organisationen tror och anser är ”god stad”. Precis som Yimby säger finns det diverse empirisk data att stå på för att hävda att detta sannolikt är bra förslag, åtminstone fram till dess att efterfrågan på tät blandstad är lägre i förhållande till andra typer av utbyggnader. Det mest grundläggande argumentet tycker jag är att en stads funktion är att föra folk närmare varandra för att effektivisera olika former av utbyten. Då bör utbyggnaden av staden åtminstone inte ske med rakt motverkande grundprinciper (läs: ”enklav” och ”trafikseparering”). Samrådet ger för övrigt också det enda utrymmet till organisk framväxt av staden som jag kan se inom ramen för detaljplaneringen. Det är tänkt att olika parter ska kräva vad de vill ha och att detta ska vägas samman på ett rimligt sätt, om det funkar ger det ett utrymme för många olika uttryck för vad staden är och hur den ska utvecklas. Det är för mig mycket underligt att Eliaeson här kritiserar Yimbys strävan efter vad han kallar ”den traditionella stadens grammatik”. När Yimby som organisation i samråd argumenterar för denna grammatik gör man det som ett uttryck för just den mångfald som Eliaeson vill ska rymmas inom stadsplaneringen. De enda problemet jag kan se är om inte samråden utnyttjas av andra parter i samhället, och om samråden inte får något genomslag (så att teknokrater styr allt).

Något jag funderar över är dock varför man på Yimby ofta återkommer till vad jag tycker är detaljer i sammanhanget, det är något som kan lämna oss öppna för denna typ av postmodernistisk kritik. För min del tycker jag det borde räcka med att ett fåtal krav är uppfyllda för att inom de förutsättningar som nuvarande detaljplanering ger anse att vi är på väg åt rätt håll. Det som behövs är en tillräcklig täthet, en möjlighet att blanda olika verksamheter och tillräckliga anslutningar i form av vägar och kollektivtrafik till omgivande bebyggelse. Kvartersstruktur kan man förespråka, men det borde vara sekundärt, eller? Måste en stadsplan enbart innehålla gator enligt principen ”rutnät”, eller kan man tänka sig variation så länge man inte gör för mycket avkall på grundtanken med gatunätet och skapar enklaver?

När det gäller om diskursanalys är empiri eller inte känner jag att frågan är fel ställd. Diskursanalys är empiri. Vad som är problematiskt är att användandet av en diskursanalys är fel metod för att mäta hur vi idag från varje given tidpunkt ska välja att fortsätta utveckla vår stad. En diskursanalys speglar inte kvaliteterna i den stad som har byggts utan bara de diskurser som har formerats i ett samhälle, något som kan bero på stadsplaneringen, men också på tusentals andra faktorer. Att det finns en negativ diskurs som är problematisk för förorten innebär inte att det är uteslutet att förorten också har byggts på ett suboptimalt sätt. Denna oförmåga att hålla isär orsak och verkan speglas även i Eliaesons inlägg i samband med att han drar slutsatsen att modernismen förde med sig en mängd bra saker. Eliaeson belägger dock inget samband mellan den modernistiska stadsplaneringen och den utveckling vi har sett. Det finns goda skäl för att hävda att den fantastiska utveckling vi har sett i samhället under efterkrigstiden har skett trots stadsplaneringen. Bland annat det faktum att den modernistiska stadsbyggnadsideologin har haft genomslag i såväl lyckade som mindre lyckade samhällen, att även premodernistisk bebyggelse har moderniserats och fått badrum/el, samt att samhällen med en mindre grad av denna stadsplanering också har varit väldigt framgångsrika. Vi måste använda metoder som belägger kausalitet, inte bara samvariation.
 0
Johannes Hulter (21 Mars 2014 10:44):
^^^ +1 :)
 0
Rasmus Öhrstig Bratt (21 Mars 2014 13:45):
Gator som korsar varandra ha en tendens att ge upphov till mellanrum som har ganska enkla geometriska former, inte nödvändigtvis perfekta kvadrater men ofta fyrhörningar eller trianglar.

Det som Yimby ibland hakar upp sig på är det här med slutna kvarter med innergård. Det är en trevlig och omtyckt typologi, men finns det verkligen evidens för att den är den bästa typologin och i så fall, varför används den i stort sett aldrig utanför Europa?
 0
Johannes Hulter (21 Mars 2014 13:52):
Rasmus: Det handlar väl mer om att det finns vissa uppenbara fördelar med slutna kvarter m innergård. Minskat buller (tyst sida), barnvänligt (finns ett halvprivat område för mindre barn), högre täthet etc. Medan uppbrutna kvarter försvaras med solvinklar, siktlinjer och genomströmning. Beroende på vilka effekter man tycker är viktigast förespråkar man väl olika lösningar. För min egen del tycker jag fördelarna med slutna kvarter är större än fördelarna med att bryta upp dem. Sedan blir det ju lite av en principfråga eftersom det verkar så omöjligt att få igenom slutna kvarter. Hade det varit lika vanligt med slutna kvarter som med uppbrutna i nyproduktionen så hade det nog varit mindre snack om det.

Man kan ju vända på det också. Vilka stadsmiljöer med slutna kvarter hade blivit bättre om de var uppbrutna?
 0
Rasmus Öhrstig Bratt (21 Mars 2014 14:06):
Ett kvarter behöver inte nödvändigtvis ha innergård, det kan vara helt bebyggt eller nästan fullbebyggt med flera hus med gränder emellan.

Om man utgår från att det finns en gård på kvarteret så kan det säkert finnas fördelar med att ha gluggar här och där. Det blir till exempel möjligt att köra in en bil från gatan en bit in i kvarteret för att lasta och lossa saker, det blir möjligt för barn från grannkvarter att ta sig in på gården för att leka. Det går nog inte att säga att alla människor tycker att slutna kvarter är optimalt i alla lägen.

Det är förstås en väldigt stor fördel att ha en helt sluten och flera våningar hög sida mot en större gata för att skärma av gården mot buller från gatan.
 0
wordworld (21 Mars 2014 14:30):
Det kan kanske vara lite mycket att ta in när ens tankemönster/diskurs problematiseras från flera håll samtidigt.

Men även Eliassons kritik är träffsäker och säkert värd att begrunda för nätverkets deltagare.

Det han menar är väl att yimby representerar nymodernism snarare än modernismens motpol. Jag finner en sådan slutsats uppenbar. Men inser att det kan vara svårt att ta till sig om man byggt sin självbild på motsatsen.

Argumentationen torde vara att valet av typologi är av försumbar betydelse. Medan de strukturella likheterna är överväldigande.

Hos yimby frodas den sociala ingenjörskonsten. Det är bara att läsa ovan. Människor skall läras att vilja bo tätt för samhällets förment bästa osv. Vidare anser man sig funnit lösningen för allt. Men knappast för alla?

Eftersom man beter sig som modernister är man modernister. Eftersom man är modernister utan att inse att de problem som följde av modernismen berör de egna tankefigurerna riskerar man att upprepa modernismens misstag.

Ur ett postmodernistiskt perspektiv kan detta synas onödigt ja till och med idiotiskt. Det eftersom postmodernismen tar sin utgångspunkt i att just undvika dessa brister.

Vad är bristerna då? -Jo att resultaten aldrig blir som tänkt eftersom utgångspunkten hela tiden är egen preferns. Det blir lösningen för allt, men aldrig för alla.
 0
Johannes Österström (21 Mars 2014 14:42):
Wordworld:

Läste du överhuvudtaget vad jag skrev? Som jag ser det: Så som detaljplaneringen idag ser ut så är alla enligt din definition modernister så länge man deltar med synpunkter i processen. Det är knappast Yimbys fel att nuvarande lagstiftning är modernistisk. Då har man valet att stå utanför eller att ändå delta och försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Du får således skilja på det teoretiska Yimby (läs ex. sida 3: http:​/​/​www.​yimby.​se/​material/​lindhagen2/​stockholmsplan.​.​ ) och det Yimby som argumenterar för vad organisationen tror är bra stadsplanering inom nu rådande strukturer för stadsplaneringen.
 0
David Nylund (21 Mars 2014 15:09):
Felet många planeringsivrare gör, modernister som postmodernister, är att tro att alla tänker som de. Då blir det lätt att en hållning som Yimbys att man bör planera för en tät kvartersindelad stad läses som att slutna centrumnära kvarter skulle vara det enda som Yimbyförespråkare vill ha.

Men läser vi ovan kan vi se Rasmus Ö-B som ifrågasätter slutna kvarter, själv tror jag (och vissa andra) att villamattorna är ett nödvändigt komplement osv.

Poängen är dock att vi inte vill ha lika kraftig styrning av vad som byggs, och hur, varför beskyllningar utifrån föreställningen att vi är lika regleringsivriga som dem vi debatterar mot blir missvisande. Det var också därför jag försökte ställa upp skillnaderna mellan de två idéerna ovan, för att själv försöka förstå deras utgångspunkter. Jag tror att postmodernisterna skulle må bra av att göra motsvarande.

Som det är nu känns det - för att dra en politisk parallell - som att vara en liberal som blir beskylld av en statskramare (de finns i flera former, välj valfri strågubbe) för att bara ha en enda lösning på allt när man inte vill att staten ska reglera något utan tycker att det är bättre om folk får välja själva. Ja, det är en och samma lösning hela tiden, men utfallet blir väldigt olika beroende på vem som sedan kommer att välja.
+1
Rasmus Öhrstig Bratt (21 Mars 2014 15:19):
Worldworld: Ett annat sätt att tolka det är att Yimby liksom många andra har märkt att det inte längre är praktiskt och ekonomiskt möjligt att göra radikala ökningar av människors mobilitet.

Det gick utmärkt att gå från hästar som gick i 10 km/h till bilar som gick i 20 km/h. Det gick nästan lika enkelt att gå från bilar i 20 km/h till bilar i 40 km/h. Med stora skattefinansierade ansträngningar har vi lyckats dubbla farten på bilarna till över 80 km/h på stadsmotorlederna. Nästa dubbling från 80 km/h till 160 km/h är knappast realistisk, bland annat på grund av att däckbullret ökar med kvadraten av bilens hastighet.

När man har uttömt möjligheterna att göra radikala ökningar av mobiliteten så får man se sig om efter andra sätt att öka eller i alla fall upprätthålla tillgängligheten, till exempel genom högre täthet.

Jag tror inte att någon från Yimby har föreslagit att man ska sluta bygga villor och radhus, det vore för många människor som att föreslå att vi ska avskaffa julafton. Däremot tror många av oss många av oss att det redan finns ett mycket större utbud än efterfrågan på hus i parkeringsplats med angränsande gräsmatta.
 0
Johannes Hulter (21 Mars 2014 16:29):
Rasmus: Det är väl inga problem att ha portar i kvarteren där såväl bilar som barn kan ta sig igenom? Och gårdshus går ju bra att bygga om man har ett slutet kvarter. Hänger inte riktigt med i ditt resonemang.
 0
Johannes Hulter (21 Mars 2014 16:33):
Över 90% av alla bostadshus är småhus. Över 90% av flerbostadshusen är något annat än gathus i kvartersstad. Även om vi helt slutade bygga villor och husipark i dag skulle inte de befintliga bostäderna upphöra att existera (som vissa verkar anta). Det skulle dröja många många decennier innan det var en jämn fördelning av typologier.
 0
Johannes Hulter (21 Mars 2014 16:40):
Sedan måste man skilja på argumenten. Det finns stöd för att blandad kvartersstad är efterfrågat och att efterfrågan kraftigt överstiger utbudet. Det är ett argument för att bygga mer kvartersstad. Det finns också stöd för att blandad kvartersstad möjliggör ett mer hållbart samhälle. Det är också ett argument för att bygga mer kvartersstad. Att argumentera för blandad kvartersstad och mot villasprawl och husipark går alldeles utmärkt utan att påstå att alla vill bo i kvartersstad. Precis som det går utmärkt att argumentera mot bilism utan att hävda att ingen gillar att åka bil.
 0
Rasmus Öhrstig Bratt (21 Mars 2014 16:59):
Om man bygger portaler för bilar så kan man inte komma in på gården med små lastbilar, arbetsfordon, brandbilar m.m. Jag har fått för mig att det är några av anledningarna till att man inte vill bygga helt slutna kvarter, men du måste nog fråga de som sitter och bestämmer över detaljplaneringen på kommun och byggbolag hur de tänker. Om du tittar på Hammarby sjöstad så vätter många av gluggarna i kvarteren rakt mot norr, så det kan rimligtvis inte handla om att arkitekten ville ha ljusinsläpp.
 0
Johannes Hulter (21 Mars 2014 17:02):
Din namne Rasmus Larsson har grävt i den där frågan (brandbilar) i en tråd på FB. Enligt honom är det en missuppfattning. Men det spelar egentligen ingen roll. Oavsett om det är tillåtet eller ej att bygga slutna kvarter så kan man ju bedöma dess effekter i övrigt, visavi uppbrutna kvarter.
 0
Rasmus Öhrstig Bratt (21 Mars 2014 18:10):
Det låter ganska rimligt det där med brandbilarna, det finns ju inga garantier för att det är fri väg genom den där gluggen.

För att gå tillbaka till ämnet för artikeln så tror jag att arkitekter blir provocerade när någon som varken är beställaren eller en annan arkitekt ställer formmässiga krav eller förespråkar formmässiga normer, till exempel krav på slutet kvarter. Jag tror att de skulle bli mindre provocerade om de fick funktionsmässiga krav och normer som de själva kan översätta till en utformning, till exempel krav på lokalyta i bottenvåningen mot gatan och tydlig avgränsning av offentligt och privat rum.

Sedan finns det naturligtvis arkitekter och forskare som vill bryta mot alla normer och det kan de väl gärna få göra så länge det sker i liten skala.
 0
Anders Norén (24 Mars 2014 11:25):
Förstår inte den här konstiga diskussionen om portaler. Det är fullt möjligt att bygga portaler med fullhöjd - varför skulle det inte vara så? http:​/​/​goo.​gl/​maps/​QYA3Y (Observera gatuadressen!)
+5
Jan Wiklund (24 Mars 2014 12:28):
Det är lite svårt att förstå vad Wordworld egentligen föreslår själv. Det är tydligen fel att föreslå en offentlig planering i helhetens intresse eftersom detta vore "social ingenjörskonst". Wordworld är tydligen förespråkare för den totala nyliberalismen här, där var och en får göra som han vill. Men samtidigt är det uppenbarligen fel att hänvisa till marknaden och förespråka att det byggs något som det finns en stor efterfrågan på. Så det här med marknadsstyrning kanske inte var så bra i alla fall...

Vad är egentligen wordworlds egen ståndpunkt? Eller gillar hen bara att gnälla på andra i största allmänhet?
 0
wordworld (24 Mars 2014 20:27):
Jag tror att de flesta av nätverkets delagare förstår och kan ta till sig den kritik som hittills framförts från flera håll under senare tid. Av den anledningen skulle en långrandig polemik med dig Jan kunna vara kontraproduktiv. Det är också ofta svårt att veta vad i dina inlägg som är dina personliga åsikter och ambitioner, nätverkets eller åsikter från någon annan kampanj du deltar i.

Men som du själv brukar påpeka finns det inte mycket till marknad i byggbranschen då allt är politiserat. Gäller det bara när folk köper något annat än det du tycker att de ska köpa eller ska vi avföra din retorik i senaste inlägget från agendan?

Vad gäller den politiska processen tror jag de flesta tycker att det är helt ok att yimby framför sin version om vart och varannat byggprojekt. Det borde vara ok för en villaägareförening också. Till slut är det ändå någon annan som väger samman särintressena.

En annan sak när man lägger ut planer som man önskar att alla andra skall följa. Att bara kalla den egna åsikten för helhetens intresse ät inte imponerande ens som retorik.

När nätverket följer dig in på denna stig krävs ett helt annat ansvarstagande för alla; för helheten. Det är något för nätverket att utveckla. Men som sagt jag tror att de flesta av nätverkets deltagare har haft förmågan att ta till sig den senare tidens problematiseringar och jag tror att en utveckling mot ett större ansvarstagande för helheter kommer att ske.
 0
Alexander Åkerman (25 Mars 2014 09:30):
@wordworld: Nu förstår jag inte problematiken med ett modernistiskt tänkande. Det modernistiska tänkandet där samhällsutvecklingen antar en uttalad inriktning är ju äldre än modernismen i sig. Jag skulle säga att det varit rent av nödvändigt i tider av industrialisering, urbanisering och framväxande av den välfärdsstat vi har idag. Dessa rörelser kan vara både demokratiska och inte.
+5
Jan Wiklund (25 Mars 2014 13:12):
Wordworld: det finns inga som är långrandiga här utom möjligen du, och det är nog uteslutande för att du inte klargör var du själv står. Det känns lite som brottning med en rökfigur.

Men det är kanske detta som är diskursurbanism - evig diskussion om diskussionen själv. Och det är långrandigt. Tycker jag.
 0
Jan Wiklund (26 Mars 2014 10:02):
För att komma fram till fakta (och bort från snack om snack): I glesa städer som bygger på pendling är folk olyckligare än i täta städer som bygger på att man går, enligt en artikel i Guardian:

"There is a clear connection between social deficit and the shape of cities. A Swedish study found that people who endure more than a 45-minute commute were 40% more likely to divorce. People who live in monofunctional, car dependent neighbourhoods outside urban centres are much less trusting of other people than people who live in walkable neighbourhoods where housing is mixed with shops, services and places to work.
A couple of University of Zurich economists, Bruno Frey and Alois Stutzer, compared German commuters' estimation of the time it took them to get to work with their answers to the standard wellbeing question, "How satisfied are you with your life, all things considered?"
Their finding was seemingly straightforward: the longer the drive, the less happy people were. Before you dismiss this as numbingly obvious, keep in mind that they were testing not for drive satisfaction, but for life satisfaction. People were choosing commutes that made their entire lives worse. Stutzer and Frey found that a person with a one-hour commute has to earn 40% more money to be as satisfied with life as someone who walks to the office. On the other hand, for a single person, exchanging a long commute for a short walk to work has the same effect on happiness as finding a new love."

http:​/​/​www.​theguardian.​com/​society/​20​13/​nov/​0​1/​secrets.​.​

Sådana fakta kan förstås bestridas av annan forskning, men åtminstone snackar vi om verkligheter och inte bara om snack.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5349 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter